Sakset/Fra hofta

Skader etter en eksplosjon ved en leiegård sentralt i Stockholm den 13. januar 2020. Foto: Anders Wiklund / TT via Reuters / Scanpix.

De mange bombene som sprenges i Sverige, preger og skremmer langt flere enn hva tørr statistikk over skadde viser. Flere og flere barn er vettskremte over det de opplever midt i det som skulle vært deres trygge oppvekstmiljø, uansett om det er på byens østkant eller vestkant.

Mer enn 230 bomber smalt i Sverige bare i 2019, og 2020 startet også med et smell da en ekstra kraftig bombe gikk av i Östermalm i Stockholm. Dette er for øvrig hovedstadens beste vestkant – kanskje bomben vekket noen politisk korrekte moralposører og virkelighetsfornektere?

I tillegg til boligblokken som ser ut til å ha vært målet for bomben på Östermalm, ble en rekke vinduer på en skole i nærheten blåst ut. Deler av skolen måtte selvsagt stenges. Hva skjer da? Jo, barna blir selvsagt redde og opprørte.

En lärare berättar att det blir personalens uppgift att prata med barnen om explosionen, svara på deras frågor och försöka förmedla lugn. Så som vuxna i Sverige får hitta sätt att göra när barn konfronteras med gängvåldet. […] Och när en bomb blåser ut fönster på en skola på Östermalm, ett stenkast från TV-huset, gäller det att påminna sig om hur närvarande gängvåldet redan är i många barns liv.

Etter at en bombe gikk av i Malmös beryktede bydel Rosengård i juli i fjor, intervjuet Sydsvenskan blant annet en 12-årig jente som falt ut av sengen på grunn av sjokket fra eksplosjonen.

”Jag fick ont i hjärtat och jag hörde hur min syster skrek i rummet bredvid,” berättar han. Tillsammans med sin lillasyster hoppade han ut från balkongen. Familjen slängde ut en matta över ett buskage nedanför för att dämpa barnens fall.

En flicka i åttaårsåldern säger till tidningen: ”Jag vill inte ha det så här, jag vill att det ska vara lugnt. Jag vill inte ha några bomber här.”

Men så säger hon att det alltid är så här i hennes område.

Slik kan altså en svensk oppvekst og barndom se ut. Skribenten Paulina Neuding fortsetter:

Jag har tidigare skrivit om knattarna på Dimvädergatans förskola i Biskopsgården i Göteborg som gav sig ut på demonstrationståg i sitt område tillsammans med sina lärare för att vädja till gangstrarna att sluta skjuta. Ändå blev en pojke dödad i fastigheten intill av en handgranat, vilket skrämde upp barnen på dagis. Ändå fortsatte skjutningarna.

Och minns den förtvivlade farmor som skrev på Facebook efter en bombning i Malmö i höstas: ”Sebastian är 8 år, hans lillasyster heter Ella och ska fylla 7 om två veckor. Tills i går kväll upptogs hennes tankar bara av det förestående kalaset. Idag är hon och hennes bror två väldigt rädda svenska barn, vars trygga tillvaro just har rämnat.”

Den 1. januar i år ble FNs Barnekonvensjon svensk lov. Dette er juridisk sett et slag i luften, men man kan jo for barnas del håpe på at svenske politikere endrer sine prioriteringer. Barnas oppvekst går ikke i reprise.

 

Kjøp Oriana Fallacis bok her