sofie-dahlstedt

«Kan noen fortelle meg hvordan man skal våge å sende sitt barn til skolen i denne byen? Kan noen fortelle meg: hvordan orker et foreldrehjerte dette?»

En mor skriver om sin fortvilelse, sin angst, for å sende sin sønn til skolen. I Malmö. Byen hvor tegnene på sosial oppløsning blir tydeligere og tydeligere for hver dag som går.

Sofie Dahlstedt er fast skribent i malmöavisa Sydsvenskan. Hun er 27 år, journalistutdannet og jobber som produsent i P3, Sveriges Radio. Hun passer definitivt ikke til sjablongen av en innvandringskritisk, høyreorientert, sint ung person. Tvertimot, å dømme etter de artiklene hun har skrevet er hun trygt plassert midt i den politisk korrekte åkeren. 12. februar i år skriver hun hvor fantastisk det er å bo i Malmö. Etter en lang, høystemt lovsang til denne vidunderlige byen kommer det for skams skyld, nærmest i en bisetning, et par kritiske punkter:

Det är såklart mycket som kan bli bättre. Resultatet i undersökningen ringar väl in de mer allvarliga, strukturella problem som Malmö fortsätter att tampas med: bara fem av tio är nöjda med skolan. Många tycker att integrationen går sådär, att det är svårt att få en bra lägenhet i stan till ett rimligt pris och att det är svårt att få jobb.

Tveklöst brännande frågor.

Och så finns det en sak till.

Motvinden.

Den satans motvinden.

Annars är Malmö, för väldigt många, världens bästa stad att leva i.

Integreringen går «sånn passe», så langt strekker hun seg. Og bare halvparten er fornøyd med skolen. Hennes egen sønn skal begynne i den skolen neste år. Hun tangerer temaet i en artikkel 15. desember 2015:

ANNONSE

Jag tittar ner i mobilen som jag alltid gör när jag rör mig utanför hemmet utan barn och vill maxa min egentid. Därför ser jag dem inte förrän de står precis framför mig.

Det knyter sig direkt i magen.

Nyss var jag en småbarnsmamma på väg till ett träningspass – nu är jag en jävla hora, som ska knullas. Det är vad de säger när jag försöker passera.

De kan inte vara mer än tolv år. Kanske tretton.

(…)

”Jag ska knulla sönder dig”, ropar en ljus pojkröst efter mig, när jag skyndar vidare mot mitt träningspass.

Hjärtat bultar och jag vill gråta. Inte så mycket för min egen skull som för alla tjejer som de kommer att interagera med i framtiden.

Och jag tänker på min son. Min lilla, mjuka son.

Snart ska han börja skolan.

Sofie Dahlstedt er en moderne, ung kvinne som liker å bo i sentrum. Nær byens puls og alle byens tilbud. Mange av oss kjenner den følelsen. Hun beskriver en to-roms leilighet hvor mor og barn trivdes kjempegodt.

Visst, det sköts heroin på innergården ibland, och jo det var polisrazzia en gång i knarkfabriken på översta våningen där det sägs att en tjej hade blivit knivhuggen av sin knarklangarkille.

Och jo, dansken under hade fest varje kväll men vi älskade den där tvåan som bara var min och hans. Länge trodde jag att vi skulle bli kvar där, min unge och jag, och att innerstadsskolan som låg alldeles bredvid skulle bli hans hemskola.

«Alla sa att allt var normalt»

De gikk forbi skolegården flere ganger om dagen. Nesten hver dag så hun barn løpe ut fra skolen, sikk-sakke mellom bilene, krysse gaten og forsvinne. Flere ganger gikk hun inn i skolegården på let etter voksne etter å ha støtt på gråtende unger som hadde skadet seg eller blitt slått.

Min son gick på en superbelastad och stressig förskola i samma kvarter och jag intalade mig dagligen att allt var som det skulle. Alla sa att allt var normalt. Men han vande sig aldrig vid att personalen ständigt byttes ut, eller vid den höga ljudnivån och stressiga stämningen. Han grät varje morgon i ett års tid. Rymde faktiskt en gång.

«Alla sa att allt var normalt.» (Det kunne vært tittelen på en roman om Malmö) «Han gråt hver morgen i ett års tid.» Hver morgen i ett år. Hvordan utstår en forelder slikt? Det river i hjertet.

Mental spagat

Å holde fast på at alt er normalt, samtidig som mye helt åpenbart ikke er normalt fører mennesker ut i en mental spagat som er vanskelig å opprettholde over tid. Dahlstedt hadde velmenende venner som fortalte henne hvordan hun kunne døyve den kognitive dissonansen. Hun ignorerte dem. Vennene som, tross sine sterke meninger om samfunnets urettferdighet, ikke nølte med å plassere sine unger på foreldrekooperativ, friskoler og mindre skoler i villaområder med høy personaltetthet. Dahlstedt foraktet denne dobbeltmoralen, hun tenkte «ska vi ha gated communities också när vi ändå håller på?»

Det gikk som det måtte.

För två år sedan flyttade vi, av flera skäl, till ett barnvänligare område och han går på en liten förskola som är som en lugn oas i jämförelse. Jag tackar LIVET för detta. Varje dag. Ångrar mig inte en sekund.

Om ett år ska mitt barn börja skolan i Malmö och jag känner, förmodligen som alla andra föräldrar, en viss oro. Eller stryk det. Jag menar skräck. Skräck inför tanken på att han en dag kanske blir mobbad, slagen, eller hånad. Över att han kanske lär sig att slåss, håna och mobba. Över att vuxna inte ser honom, hinner med honom.

Angstspiral

Etter å ha lest om hvordan det står til i malmöskolen (omtalt på Document) har Dahlstedt kommet inn i en «angstspiral», hun har googlet «Waldorfskolor och Montessoriskolor, byaskolor och fan och hans moster, för att vara helt ärlig». Hun er redd og urolig.

För den där känslan, att vilja dra i alla trådar och vara beredd att göra vad som helst för att ens barn ska ha det bra, är förmodligen en känsla som förenar nästan alla föräldrar. Å andra sidan: vetskapen om att alla inte kan dra i trådar över huvud taget.

Och vad händer när de som kan flyttar, byter, fixar och trixar? Jo, en redan segregerad stad blir mer segregerad. Det är självklart inte lösningen. Alla skolor i Malmö måste hålla lika hög kvalitet. Det är inte ett orimligt krav.

Men nu när det är som det är, kan någon berätta för mig hur man gör för att våga släppa iväg sitt barn till skolan i denna stad?
Kan någon berätta: hur orkar föräldrahjärtat med?

Hur ska man våga släppa sitt barn till skolan?

ANNONSE
Liker du det du leser? Vipps noen kroner til Document på 13629