Ibland undrar jag om det är något fel på mig. Jag tänker så här. Ju fler bilar som brinner, ju mer borde ansvariga politiker reagera och agera. Men så är det inte. Det är som dom själva är uppbrända, rentav förkolnade. Och jag själv, jag blir bara mer och mer upprörd.

Sverige brinner och statsministern han rabblar sitt omen om alla människor lika värde. Jag har aldrig förstått vad lika värde betyder. Han har mer om dagen i lön än jag har i pension på en månad. Han går tryckt med sina livvakter och äter gott.

I den muslimska enklaven i Malmö, där jag bor, går man inte ut efter mörkrets inbrott. Från min balkong kan jag se bilar brinna och höra skottlossning om nätterna. Det är inte normalt att bilar brinner i den omfattning som sker. Det är än mindre normalt att ingen i ansvarig ställning gör något. Ord om allas lika värde blir så patetiskt, så totalt intetsägande.

ANNONSE

Min trygghet är av annat annat slag än statsministerns. Vi lever i skilda världar och Stefan Löfven vet inget om mitt liv. det var länge sen han svetsade och kände människor och deras livsvillkor. Nu är han en tafflig talesperson för socialdemokratiska idéer och i händerna på Carin Jämtin.

Jag undrar hur denne man står ut, med sig själv och alla brinnsande bilar, skottlossningar och ett Sverige i förfall. Han är ju ändå människa, eller… Men å andra sidan, de är många i maktens boningar som tycks stå ut med det mesta av förfall och förnedring. Jag undrar bara vilka reträttvägar, vilka flyktplaner de har när slutet närmar sig. När deras maktställning faller samman.

Jan Malmsten

ANNONSE
Liker du det du leser? Vipps noen kroner til Document på 13629