I søndagens kronikk Integration utan handbok om integrering i Sverige, ber Tove Lifvendahl, politisk sjefsredaktør i Svenska Dagbladet,  om løsninger fra leserne på hvordan integreringen av innvandrere bør foregå og tilretteslegges i fremtiden.

Tove

För oss som av olika anledningar får frågan ”men du känner dig väl ändå svensk?” har budskapet från avsändaren emellertid varit klart: målet med tillvaron för en utrikes född i Sverige är att känna sig svensk.

Så hvordan føler man seg svensk? Hun fortsetter:

De två invändningar man kan resa mot denna idé är 1) att hitintills har svenskheten varit starkt omgärdad av informella kvalifikationer som svenskt utseende, talad svenska utan brytning samt ett förment svenskt beteende, vilket har omöjliggjort tillträde i den svenska gemenskapen för många invandrade, samt 2) att svenskar som flyttar iväg och slår rot i andra länder kan vittna om att deras mål inte är att byta nationell identitet, utan alltjämt förbli svenskar, om än i nytt land. Varför skulle utlänningar tänka helt annorlunda än vi på den punkten?

Så sant, så sant. Vi som bor utenlands lurer for eksempel på hvorfor det er så viktig at innvandrerne blir nordmenn. Selv har man ikke blitt mindre norsk etterhvert som årene har gått, så hvorfor skulle dette være annerledes for innvandrere som kommer til Norge? Nå er spørsmålet altså luftet i Sverige.  

Men så bærer det utfor. Tove Lifvendahl sammenlikner to bøker:» Det mångkulturella Sverige – en handbok om etniska grupper och minoriteter» fra 1990 og «Vad jag finner på åker och äng, Däggdjur i färg och Småkryp i svenska marker». Hun ville undersøke om beskrivelsene av grupperinger av ulike nasjonaliteter og folk kan sammenliknes med beskrivelsene av smågnageres utbredelse.

Det stod att ”Sverigealbanerna lever företrädesvis i de södra och västra delarna av landet, i Malmö och i Göteborgsregionen.” Det skilde dem från dvärgvesslan (Mustela nivalis minuta) som då ”hittills var känd från Bengtsfors, Stenby och Ödskölt i Dalsland, Gärdsberg vid Kristinehamn i Värmland, Södertörn i Södermanland, från Surahammar, Sollefteå och Kramfors i Ångermanland samt Kiruna och Karesuando i Lappland”.

Sverigealbaner och dvärgvesslor var båda svårplacerade.

En dvärgvessla er en snømus. Hun durer ivei med sin nyoppdagede idé:

Boken konstaterar att ”i själva verket kan det ibland vara svårt att entydigt avgöra en persons etniska tillhörighet, eftersom många redan i hemlandet är flerspråkiga och gifter sig över språkgränsen men däremot inte över den religiösa gränsen”.

Liknande svårigheter finns i att korrekt identifiera dvärgvesslan. Den är förvillande lik småvesslan, som 1975 gav upphov till oenighet mellan tre stora forskargrupper.

Jaha, da kan vi altså trekke klare paralleller mellom sverigealbanere og snømus.  Det var jo lett som bare det! Det gjelder tydeligvis bare å vite hva man skal se etter. Hva dette har med integrering i det svenske samfunnet å gjøre blir ikke nevnt. Er sverigealbanere like godt integrerte som snømus? Burde snømus integreres bedre?

Tove Lifvendahl har nylig møtt Israels ambassadør i Sverige, Isaac Bachman. Dette har nok gjort inntrykk, for kronikken dreier mot jøder og israelere.

Även judarna var föremål för klassifikationsbryderier: ”skall den svenska judenheten betraktas som en etnisk minoritet, en kulturell minoritet eller möjligen som en unik judisk minoritet?” Man förstår huvudvärken. Inte blev den mindre när man tittade på araberna, som man visste helst gifte sig inom den egna gruppen, men som 1985 åtminstone fanns kartlagda i 10 blandäktenskap inom 70 palestinska familjer i Uppsala. Och: ”systematiken för flera sorkarter är komplicerad och olika formers släktskapsrelationer är svårförstådda. Detta gäller exempelvis för västlig vattensork (Arvicola amphibius) och flera av gransorkarna (Pitymys)”.

En vattensork er en jordrotte/vånd. Vi overlater til våre oppegående leserne å se parallellen i slektsskapsforhold for svenske arabere og jordrotter. I møtet med Tove Lifvendahl beskriver den israelske ambassadøren Bachman innvandringen til Israel:

 ”Invandringen har möjliggjort en utveckling från apelsinproduktion till en framgångsrik nation inom high-tech 2”.

”Israel har endast existerat i 65 år, men har absorberat miljoner av invandrare. Integration är en pågående och ständig process, som inte har ett slut”.

Her kommer Eureka-øyeblikket:

Det där satte sig i tanken. En pågående och ständig process som inte har ett slut. Skulle man sammanfatta den svenska inställningen skulle den snarare uttrycka motsatsen: ”integration är en jobbig process, som vi måste bli färdiga med”. Men Bachman har rätt. Vi kommer aldrig att hitta en magisk formel som löser ut frågan och för den av bordet.

At jøder som innvandrer til Israel fra forskjellige land i Europa har mer til felles som gruppe enn innvandrere i Sverige har ikke slått Tove Lifvendahl.  Hun utfordrer leserne om løsninger på integrering i Sverige.

Så nu utmanar jag er, värderade läsare. Vad ska integration betyda i Sverige framgent? Och hur underlättar vi den? Emotser svar per mail.

Tove Lifvendahl bodde for ti år siden en periode i Rosengård og skrev en bok om opplevelsen: «Vem kastade första stenen: Om stenkastning och utlänningar i Rosengård”. Nå har hun nettopp vendt tilbake til Rosengård og skrevet en ny bok ”I rörelse: Möten i Rosengård tio år senare”. Den ble lansert for noen uker siden.

– Det är så häftigt säger hon apropå vad som hänt på tio år, då var det ingen som såg någon ljusning för Herrgården. Nu är det inte alls så. Tänk på Husbykravallerna då var det ju folk som också gick ut och gav motargument, en annan bild. Folk känner helt enkelt att det finns något som är värt att försvara nu, Se på Herrgården, det är rent och snyggt, med odlingar och mycket annat.

Herrgården – rent og snyggt. Sveriges Radio skriver om elever som nekter å flytte til den lokale skolen i Rosengård – de er for redde.

Det blir inget av flytten till Rosengårdsskolan för byggeleverna från Norra Sorgenfris gymnasium som stängts på grund av mögel. Tanken var att de skulle ha sina lektioner där fram till jul. Men elevernas rädsla för området gör att skolledningen och gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen tänkt om.

De har sikkert ikke lest Toves nye bok.