Sakset/Fra hofta

Når folk i Vesten forholder seg individuelt til muslimer, har de av og til en instinktiv tendens til å vurdere om de har å gjøre med en good guy eller en bad guy. Heri ligger en risiko for overtolkning av ens egen vurdering.

Om man omgås en muslimsk ølhund som ikke avbryter arbeidet pga. bønnetidene, trekker man lett den konklusjon at vedkommende når alt kommer til alt ikke er så forskjellig fra en selv. Og treffer man en kjortelkledd person med knyttnevelangt skjegg, forventer man kanskje ikke at han viser særlig mange menneskelige trekk.

Når man tenker seg om, forstår man at det ikke er så enkelt, for mennesker er komplekse og stundom labile. Men det er lettere å innse det hvis man selv frekventerer personer som ikke lar seg klassifisere som medlem av hjemmelaget eller bortelaget.

En offentlig person som ikke passer til hverken den ene eller den andre sjablongen, er den svenskfødte poeten og skribenten Mohamed Omar. Etter tidligere å ha blitt oppfattet som et eksempel på forbilledlig integrering, fremstod han plutselig som Holocaust-benekter, antisemitt, homofob og islamist.

En smule overraskende er det derfor når han i en lang artikkel hos Newsmill slett ikke virker som noen islamist, men derimot skriver at Sverigedemokraterna (SD) ikke er i nærheten av å være så «islamofobe» som wahhabi-sekten, en fundamentalistisk retning innenfor sunni-islam som er dominerende i f.eks. Saudi-Arabia.

Denne retningen, som definitivt er islamistisk, utsetter andre muslimer for langt verre diskriminering enn det noen sverigedemokrat i sine villeste drømmer ville gjøre. Islamofobien er altså fremfor alt et internt islamsk problem:

Muslimer är en mycket heterogen grupp som är splittrad i en uppsjö av inbördes stridande teologiska, politiska, etniska och sociala element. Islamofobi, i betydelsen fientlighet mot islamisk tro och trosutövning eller ren förföljelse av muslimer på grund av deras tro, är långtifrån begränsad till icke-muslimer. Snarare är det så att de allra värsta formerna av islamofobi är inomislamiska, det vill säga grupper av muslimer som demoniserar och förföljer andra grupper av muslimer. […]

I västvärlden uppfattas diskriminering på grund av tro som ett problem. Det är inte acceptabelt. Men i islamiska länder är denna diskriminering statligt sanktionerad. Jag syftar nu inte på diskriminering av kristna eller andra icke-islamiska minoriteter utan just på muslimers diskriminering av andra muslimer på grund av avvikande trosuppfattning.

Den shiamuslimska befolkningen i Saudiarabien lever under hemska förhållanden. Shiiter får inte bygga moskéer och inte fira sina högtider öppet. Samtidigt finansierar alltså den saudiska regimen moskébyggen i Sverige. Företrädare för dessa moskéer kräver respekt och förståelse av det svenska samhället men säger inte ett ord om shiiternas situation i Saudiarabien.

Ved hele tiden å rette det tyngste verbale skytset mot det svenske samfunnet eller mot sverigedemokrater og andre islamkritikere, som vanligvis respekterer individets rett til religionsfrihet, gjør man seg altså skyldig i en dobbeltstandard, som tar seg spesielt dårlig ut hvis man selv representerer den mest intolerante retningen:

Företrädare för wahhabitiska och wahhabiinfluerade muslimska organisationer i Sverige som till exempel Sveriges Muslimska Råd (SMR) och Sveriges Unga Muslimer (SUM) klagar ofta och gärna över islamofobi och diskriminering av muslimer. De tycker om att spela offer. Men märk väl att när de talar om islamofobi syftar de endast på den islamofobi som de menar att det svenska samhället riktar mot dem, inte den betydligt grövre form av islamofobi som wahhabiterna själva riktar mot andra muslimer!

Sverigedemokrater utpekas i debatten som de mest otäcka islamofober man kan tänka sig. Men jämför man vad sverigedemokrater som Jimmie Åkesson och Kent Ekeroth har sagt om islam och muslimer med vad wahhabiterna säger om andra muslimer, skall man finna att sverigedemokraterna är ganska harmlösa. Sverigedemokraterna erkänner ju religionsfriheten, människors rätt att anamma eller förkasta vilken religion de vill. Det gör inte wahhabiterna som inte ens tillåter andra former av islam. […]

Det föraktfulla, hatiska och hotfulla sätt som wahhabiterna talar om andra muslimer är rentav hårresande och rör sig på gränsen till hets och uppvigling. Den wahhabitiska propagandan mot andra muslimer i Sverige, som sprids via saudiskanknutna moskéer, skolor och nätsajter är hundra- eller tusenfalt gånger värre än många så kallade ”islamkritikers”.

Spesielt dårlig mener Mohamed Omar dette tar seg ut når islamistene krever respekt for egen tro. Hvordan kan de forlange dette når de selv ikke viser den samme respekten den andre veien?

Wahhabiterna talar ogenerat om att det svenska samhället bör ”respektera deras tro” men själva har de ingen respekt överhuvudtaget för någon annans religion, trosuppfattning eller livsåskådning. Det första steget till att få respekt är att ge respekt. Uppför dig civiliserat!

Omar mener det er bekymringsfullt at muslimske ungdommer i Sverige søker seg mot intolerante og ekstremistiske miljøer og isolerer seg fra det svenske samfunnet, heller enn å lytte til de fornuftige imamene som tross alt finnes. En konsekvens av dette er at moderate muslimer utsettes for vold av ekstremister i samsvar med de sistnevntes harde muslimske internjustis — det hele til velsignelse fra krefter tilknyttet saudifinansierte moskeer. Kritikken som sverigedemokrater retter mot disse siste, kunne underskrives av mange muslimer, konkluderer Omar.

 

De värsta islamofoberna är muslimer