Sakset/Fra hofta

I «alle» diskusjoner om det flerkulturelle i land som Tyskland og Sverige inngår referanser til 22/7.  Det er forbløffende i hvilken grad  Anders Behring Breivik brukes, fremst av de som vil parkere og knuse kritikere av det flerkulturelle.

Derfor har utfallet av striden om judisiell observasjon betydning ikke bare for det norske samfunn, men faktisk også for debatten i andre land.

Det er ikke tilfeldig at debatten er hardest i Sverige. Dvs. det får vi ikke vite i norske medier, der fremheves Danmark som verst. En slik vurdering sier mer om norske portvoktere enn realitetene.

I Danmark finnes det en viss balanse, tonen er åpnere. I Sverige derimot er intet argument for nedrig til å slynges mot de som kritiserer det flerkulturelle. Selv det liberale, tolerante tidsskriftet Axess blir beskyldt for å ha bidratt til et klima som Breivik sprang ut av.

Stefan Jonsson, författare och professor vidREMESO (Institutet för forskning om migration, etniska relationer och samhälle), Linköpings universitet, anmelder en bok av journalisten Nikolas Orrenius som belyser forskjellen mellom levende mennesker og generaliserte oppfatninger.

Orrenius nekter å generalisere, men Jonsson bebreider ham det. Ifølge ham var rettighetspolitikk og bindestreks-identiteter ok så lenge det ikke var for mange. Men nå føler de innfødte seg truet, og det er hvite, svenske menn han snakker om.

De glömmer att territoriet de gör anspråk på utgör hela nationen och redan bebos av många sorters människor. De glömmer också att den vita identitet de värnar oförändrat utgör världens norm. När identitetspolitiken så övertas av svenskhetens, det kristna västerlandets och den maskulina dådkraftens företrädare svartnar bilden. På senare tid har vi sett en ensam korsriddares försök till fascistisk statskupp i Oslo. Vi har noterat en annan ensam skytts etniska rensning av Malmö.

Och bakom dessa ensamma män finns en tidsanda som bärs upp av många, från högerskribenter kring tidskriften Axess till några av Europas mest inflytelserika politiker, som allesammans mer eller mindre explicit hävdar att Europa står under belägring av varelser av en identitet som svårligen låter sig förenas med Västvärldens höga ideal och att det mångkulturella samhället är ett ohållbart ideal. Allt detta har gjort att en rad sociala, ekonomiska och polisiära problem numera felaktigt betraktas som tecken på kulturkrockar eller en ”civilisationernas kamp”.

Skal man forstå denne retorikken må man forstå noe av den spesielle politiske ideologien som har vokst frem i Sverige. Den er intolerant og aggressiv. Ett karaktertrekk er at den ikke gjør distinksjoner, den forsøker å etablere en forbindelseslinje fra de mest ekstreme og inn mot liberale stemmer som Axess.

Mats Wiklund forsøker å forsvare seg. Han steiler over anklagene, men hvordan motbevise noe som ikke tar utgangspunkt i det axess står for, men konstruerer en alternativ versjon?

Stefan Jonsson nästintill anklagar Axess för att vara rasistiskt och del av «en tidsanda» som uppmuntrat «en ensam korsriddares försök till fascistisk statskupp i Oslo», det vill säga Anders Brevik. I förbifarten antyds att vi också ligger bakom «en ensam skytts etniska rensning av Malmö.» Jonsons artikel i Sydsvenskan ansluter sig till ett välbekant mönster: svepande anklagelser, fördömanden och misstänkliggöranden riktas mot Axess utan en tillstymmelse till konkretisering. Syftet är att definiera ut och stämpla tidskriften och dess värderingar som odemokratiska och främlingsfientliga. Jonsson och hans gelikars taktik är att suggerera fram en konspiration och komplott uppbackad av kulturkonservativa mörkermän i vilken Axess spelar sin givna roll. Vår främsta uppgift är att förtala, men indirekt och subtilt, muslimer och islam. Återigen: inga bevis läggs fram, inga citat presenteras. Vad som belägger påståendena är insinuationer och guilt by association.

Stefan Jonson hänvisar alltså till en tidsanda «som bärs upp av många, från högerskribenter kring tidskriften Axess till några av Europas mest inflytelserika politiker, som allesammans mer eller mindre explicit hävdar att Europa står under belägring av varelser av en identitet som svårligen låter sig förenas med Västvärldens höga ideal och att det mångkulturella samhället är ett ohållbart ideal.» Axess har aldrig hävdat att det mångkulturella samhället är ett ohållbart ideal. Möjligen är det vår kritik av värderelativiseringen hos multikulturalismens förespråkare som får Stefan Jonsson att dra en sådan slutsats. Eller kan det vara vårt försvar och förespråkande av den upplysningstradition, förnuftstro och liberalism som bär upp Västvärlden som han reagerar över? Jonssons verbala dimridåer skymmer sikten, men röjer ändå avsikten. Man kan ändå undra över varför denna Västvärld med sina onda avsikter har en sådan dragningskraft på så många människor med olika religiösa och etniska bakgrunder från hela världen. Men det beror väl på våra – den stora konspirationen – diaboliska manipulationer.

Samme kamp kan man bevitne i Norge, der man etter 22/7 forsøker å skape samme skyld-årsakskjede. Den psykiatriske vurderingen av Behring Breivik er blitt noe av et omdreiningspunkt: Behring Breivik må ikke kjennes utilregnelig, for da kan ikke det politiske miljøet mistenkeliggjøres.

Her ser man at også konservative som Per-Egil Hegge har sluttet seg til falangen som ønsker en ny rapport og sabler ned den foreliggende, riksadvokatens uttalelser om at tvil om tilregnelighet er nok, og ellers dropper spydigheter om aktørenes kompetanse og intelligens.

På den annen side står Jon Hustad som har lest Torgeir Husby og Synnøve Sørheims rapport og heller mot at Breivik er utilregnelig.

Sjølv veit eg ikkje heilt kva eg skal meina om rapporten, som eg har lese. Men hadde eg høyrt at til dømes ein brite hadde gjort ei liknande ugjerning som Breivik, hadde eg ikkje vorte forundra om vedkomande hadde vorte definert som psykotisk. Når du leier ein armé som ikkje finst, trur du kan velta regjeringar, og meiner du ein gong vert helt av nasjonen gjennom ei slik ugjerning, er du ikkje normal.

Også han reagerer på uttalelser fra Trond Bakkevig som bruker Breiviks verdighet som argument for at han må kjennes tilregnelig. Bakkevig vil også ha hele det politiske miljøet han mener Breivik sprang ut av dømt. Bakkevig har fremført samme syn i en artikkel i Vårt Land, og den er så spesiell at den fortjener separat omtale.