Gjesteskribent

Svensk politik blir alltmer ett skådespel, en absurd fars där aktörerna spelar sina roller mer eller mindre väl – oftast mindre. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin spelade rollen av indignerad moralist när han i riksdagens utrikespolitiska debatt i onsdags anklagade utrikesminister Carl Bildt (m) för svensk passivitet i förhållande till ”det folkliga upproret” i Egypten.

”Det är knappast klädsamt för svensk utrikespolitik som alltid har varit en röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Du Carl Bildt svek den viktigaste uppgift en svensk utrikesminister har – att stå på de förtrycktas sida” sa Urban Ahlin.

Låt oss backa bandet ett tag. ”Som alltid har varit en röst för demokrati och mänskliga rättigheter”? Antingen har Urban Ahlin glömt eller aldrig läst sin historia. Här är en liten uppfräschning för honom och andra som inte heller minns eller vill minnas i vad mån Sverige tidigare ”har stått på de förtrycktas sida”.

För 70 år sedan pågick nazisternas masslakt av judar för fullt. Den svenska samlingsregeringen under ledning av den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) sade sig tillämpa en neutralitetspolitik – men gjorde stora eftergifter för Nazityskland, bland annat genom att ingå avtal som gav tyskarna rätt att forsla soldater och krigsmateriel på svenska järnvägar. Innan kriget var slut 1945 hade mer än två miljoner tyska soldater färdats på de svenska järnvägarna. Dessutom ansenliga mängder vapen och ammunition.

Sammantaget var de tyska nazisterna nöjda med den svenska neutraliteten. Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels skriver i sin dagbok den 28 januari 1942, när judeutrotningen pågår som bäst:

”Sverige har gjort mer för den tyska krigföringen än man vanligen antar. Framför allt har de gett oss ett betydelsefullt stöd i vårt krig med Sovjetunionen. De slår visserligen vakt om sin neutralitet, men på ett sätt som i hög grad är till vår fördel.”

Nazisterna betalade med guld

I min förra söndagskrönika skrev jag om professor Klas Åmarks nyutkomna bok ”Att bo granne med ondskan.»Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”. Utifrån all den forskning som har bedrivits om Sveriges roll under andra världskriget redovisar Klas Åmark en delvis ny bild. Enligt Åmark planerade Nazityskland aldrig på allvar att anfalla Sverige. Det var ekonomiska faktorer, i första hand handelsutbytet med nazisterna, som var det tyngsta skälet till den svenska regeringens eftergiftspolitik. Sverige exporterade järnmalm, stål och kullager och importerade framför allt kol och koks. Men Sverige fick också betalt för malmen i rent guld. När det gäller mängden går uppgifterna isär. Vissa hävdar att svenska staten fick sex ton guld, andra att det rörde sig om så mycket som 36 ton guld.

Ett slags facit från Förintelsen är rapporter om vad nazisterna tog tillvara från sex miljoner mördade judar. Judarnas guldplomber drogs ut och togs systematiskt tillvara – uppgifter som var kända för den svenska regeringen från augusti 1942. En rapport vittnar om gods som mellan den 1 oktober 1942 och 2 augusti 1943 skickades från tre av de sex särskilda utrotningslägren; Treblinka, Sobibor och Bélsec:

• 25 godsvagnar kvinnohår, 248 godsvagnar kläder, 400 vagnar med olika bruksföremål.

• Pengar, guld och diamanter: 2 800 000 dollar, 400 000 pund, 140 000 000 zloty, 12 000 000 ryska rubel.

• 400 000 guldklockor, 145 000 kilo vigselringar av guld, 120 000 000 zloty i guldmynt.

• 4 000 karat diamanter, var och en mer än två karat.

Foto: En mamma på väg till gaskammaren i Auschwitz med sina barn.

Media hölls i ett järngrepp

Detta och annan information om Förintelsen och nazisternas krigsförbrytelser fick den svenska allmänheten inte vetskap om förrän sent. Regering och riksdag hade full vetskap om judeförföljelser och Förintelsen under 1942 och -43. Men kunskapen höljdes i tystnad. Hela bilden av Förintelsen i dess ohygglighet fick allmänheten inte kunskap om förrän kriget var slut på våren 1945. Ett annat mycket viktigt eftergiftsområde i neutralitetspolitikens namn var nämligen regeringens presspolitik. Den hade två syften: dels att inte störa de viktiga handelsförbindelserna med Nazityskland, dels att allmänheten inte skulle få kännedom om nazisternas brutalitet och judeförföljelser och bli upprörd. En upprörd allmänhet skulle kunna sätta igång med opinionsyttringar, och sådana var inte önskvärda.

Ända från Hitlers tillträde som rikskansler i Tyskland 1933 och under kriget höll regeringen media i ett järngrepp. Yttrandefrihet och tryckfrihet ströps och sattes i praktiken ur funktion. Tidningar och andra publikationer konfiskerades hundratals gånger, utan åtal och rättegång. Neutralitetspolitiken innebar en politiskt hårt styrd press som förhindrades att förmedla sanningen om nazisternas tyranni. Stora delar av pressen hade heller inget intresse av att rapportera om vad nazisterna själva kallade ”nyordningen i Europa”.

TV och Internet var ännu inte uppfunna, och radion med en enda kanal var hårt statskontrollerad. När Hitlers trupper invaderade Norge och Danmark den 9 april 1940 sände radion inte direkt ut nyheten till svenska folket. Istället spelades musik. Medan Norge under de två första månadernas ockupation kämpade mot nazisterna kommenterades händelserna mycket sparsamt i svensk radio. Radion var bunden av ett statligt avtal som stipulerade att ingenting ”som kunde bringa rikets neutralitet eller förhållande till andra makter i fara utsändes å den svenska rundradion”. Då som nu var medias uppgift att invagga sina läsare och lyssnare i tron att vi lever i den bästa av världar.

Tyskarna klagade ständigt

En av dem som såg presspolitiken inifrån berättar:

”Här undertrycks meddelanden av för tyskarna oangenäm natur, här uppfylles villigt deras ”order” om indragande av för dem obehagligt tryck, här släpps tvivelaktiga tyska journalister in och här ges politiska förmåner. Värre än den illa beryktade ”femte kolonnen” äro de ämbetsmän som tro att de gagna landet genom denna politik. De bedriva defaitism som tro att de handla i Sveriges intressen” skrev Sven Grafström i sina dagboksanteckningar den 23 maj 1940.

Sven Grafström (1902-55) hade varit förste legationssekreterare på Sveriges ambassad i Warszawa till och med nazisternas invasion av Polen hösten 1939 och blev senare pressråd på UD.

Sommaren 1938 hade han nyss fått en dotter och började föra dagboksanteckningar för att han ville berätta om sitt liv för henne. Trots att han var gift med en tysk kvinna från en nazistisk familj var han uttrycklig antinazist.

Under hela perioden 1933-45 klagade tyskarna via tyska ambassaden i Stockholm ständigt på svensk press. Ambassaden bevakade cirka 90 svenska tidningar och allt som de skrev om Tyskland. Nazityskland hade en totalitär inställning till media: nazisterna ansåg att det var regeringen som skulle styra vad pressen skrev och ingripa när den skrev något som var oförmånligt för nazisterna. Det var i första hand de stora svenska tidningarna tyskarna ville komma åt. Mindre tidningar brydde de sig inte om.

Torgny Segerstedt en sten i skon för nazisterna

Konflikten hade blossat upp nästan omedelbart efter Adolf Hitlers tillträde som rikskansler 1933. Torgny Segerstedt (1876-1945), liberal chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, skrev den 3 februari 1933:

”Att tvinga all världens politik att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Den tyske riksministern Hermann Göring protesterade omedelbart i ett telegram direkt till GHT. På tidningen trodde man först att det var ett skämt men insåg att telegrammet verkligen kom från Göring. Då sattes det upp i glas och ram på redaktionen. Under hela perioden 1933-45 skulle Torgny Segerstedt fortsätta att vara en konsekvent kritisk röst mot nazisternas illgärningar. Därmed var han en sten i skon både för Nazityskland och den svenska regeringen. Han har gått till presshistorien som en av dem som mest rakryggat och med störst integritet stod upp för demokrati och mot det brutala nazistiska tyranniväldet. Dessvärre fick han inte uppleva krigsslutet och freden. Han avled den 31 mars 1945.

Efter krigsutbrottet i september 1939 anklagades den svenska pressen gång på gång av tyskarna för ”tyskfientlighet”. Klagomålen riktades i synnerhet mot Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Torgny Segerstedt anklagades för att ”hetsa mot Tyskland”. Under sommaren 1940 klagade tyskarna särskilt flitigt hos utrikesdepartementet – under tre månader kom det ungefär en protest per vecka. I början av hösten 1940 satte de igång en veritabel kampanj mot GHT med klagomål så gott som dagligen. Andra tidningar som tilldrog sig nazisternas ogillande var Ture Nermans antinazistiska tidskrift Trots allt!,

Social-Demokraten och dess stridbare chefredaktör Zeth Höglund och senare Aftontidningen. Social-Demokraten lyckades reta gallfeber på tyskarna med satiriska teckningar. Nazisterna var särskilt känsliga för att man drev med dem.

Metoder mot sanningen

Samlingsregeringen tog till flera olika metoder för att ingripa mot information som ansågs kunna irritera tyskarna eller var obekväm på annat sätt. Två män i regeringen gick i frontlinjen för den hårda presspolitiken. Den ene var justitieminister Karl Gustav Westman, (1876-1944) (foto), bondeförbundare och antisemit – en åkomma som han inte var ensam om i Sverige vid den här tiden när ett rasbiologiskt tänkande inte var ovanligt. I sina dagboksanteckningar från åren 1938 till 1943 gör justitieministern inte någon hemlighet av sin antisemitism. Den 29 juli 1940 skriver han om Torgny Segerstedt:

”Men Segerstedt befinner sig i oskuldens ansvarslösa tillstånd, i ett besinningslöst raseri. Hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl.”

Den andre i den duo som hanterade tryckfriheten under kriget var utrikesminister Christian Günther (1886-1966), opolitisk före detta diplomat. En av de metoder som användes för att ingripa mot pressen var att väcka tryckfrihetsåtal. Det skedde 55 gånger under kriget. De första åtalen kom redan hösten 1939 efter påtryckningar från tyska ambassaden i Stockholm. Först mot Trots allt!, sedan mot liberala Eskilstuna-Kuriren. Justitiedepartementet drev en särskild kampanj mot små tidningar på vänsterkanten. I maj 1940 åtalades Arbetaren bland annat för att ha skrivit:

”Det nazistiska partiet och den nazistiska staten kan endast betecknas som en gigantisk gangsterorganisation.”

Men tryckfrihetsåtalen var ingen succé ur regeringens synpunkt. Tidningarna frikändes i hälften av fallen.

Tidningar konfiskerades utan rättegång

Regeringen behövde effektivare metoder för att styra pressen. Kanslirådet Carl Gustaf Bruno lyckades hitta en gammal lagparagraf som inte hade använts sedan 1800-talet. Den gav regeringen rätt att konfiskera tidningar och andra tryckta skrifter utan åtal och utan rättegång. Paragrafen dammades av, och justitieminister K G Westman började använda den hösten 1939. Den 16 september 1940 beslagtogs Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för första gången, och då med tre dagars utgåvor. De tidningsansvariga fick aldrig veta varför tidningarna beslagtogs.

Regeringen var ofta oenig om konfiskationerna, men statsminister Per Albin Hansson ställde sig bakom sina utrikes- och justitieministrar. Då vågade ingen protestera. Finansminister Ernst Wigforss och socialminister Gustav Möller teg och led. K G Westman gjorde sig i praktiken till envåldshärskare över presspolitiken som han ansåg vara ”behövlig och nyttig”. Hundratals beslag gjordes under kriget utifrån främmande makters bedömning, förmedlad genom utrikesminister Christian Günther. Så här brukade det gå till:

”Impulsen tas från justitiedepartementet eller från UD, i allmänhet det senare. Den som först läser de svenska tidningarna på UD:s pressbyrå, den unge Backlund, en son till den kände socialdemokratiske tidningsmannen Sven Backlund, stryker upp sin bakåtkammade ljusa jättekalufs och går in till pressrådet Oscar Thorsing med det senaste numret av Arbetaren, där en eldande artikel med för Hitler inte direkt smickrande uttalanden är rikligt försedd med understrykningar med rödkrita. Thorsing läser igenom de kritade ställena och utropar ”det här är ju för jävligt” samt tar vindeltrappan ned till den politiska avdelningen, där den ominösa artikeln väcker samma lakoniska kommentarer av herrar Staffan Söderblom och kabinettssekreterare Erik Boheman med instämmande av den i Söderbloms rum alltid närvarande herr Kumlin, (…) varefter justitiedepartementet förklarar att alla erforderliga konfiskationsåtgärder omedelbart skola igångsättas.” (Ur Sven Grafströms dagboksanteckningar från den 17 april 1942.)

”Grymhetspropaganda”

I mars 1942 beslagtogs vid ett enda tillslag 17 tidningar för att de tryckt samma skildring av hur nazityskarna torterade norska motståndsmän i norska fängelser. Publiceringen av artikeln var resultatet av en överenskommelse mellan tidningsredaktörerna. Genom telefonavlyssning fick säkerhetspolisen reda på planen och kunde ingripa snabbt. I ett TT-meddelande försvarade sig justitieminister K G Westman mot kritiken med att ”regeringen till fullföljande av sin neutralitetspolitik vid upprepade tillfällen sett sig nödsakad att inskrida mot dylika skräckskildringar riktade mot än den ena än den andra krigförande makten”.

Det verkliga skälet till beslaget var att artikeln innehöll allvarliga och välgrundade anklagelser mot Nazityskland. Sanningen fick inte nå svenska folket. Den kallades ”grymhetspropaganda” mot Tyskland. Tidningar som fällts för tryckfrihetsbrott kunde också beläggas med transportförbud. Det innebar att de inte fick transporteras med allmänna kommunikationer. Förbudet var framför allt riktat mot kommunistpartiet och drabbade främst tidningar som Ny Dag och Norrskensflamman. Trots allt! drabbades hårt när den förbjöds i nio månader under 1940 och 1941. Upplagan sjönk till hälften. Statsministern avskydde personligen tidningen och ville klämma åt den ordentligt, i synnerhet som dess chefredaktör Ture Nerman var socialdemokrat.

Statliga censurmyndigheter

För att kontrollera pressen inrättades nya statliga myndigheter. Statens informationsstyrelse inrättades 1940 med uppdrag att organisera ett nära samarbete mellan staten och tidningarna. Myndigheten skickade regelbundet ut förhållningsorder till pressen, de så kallade ”grå lapparna”. Trehundra ”lappar” med föreskrifter sändes ut under en fyraårsperiod. Pressen uppmanades att inte publicera negativa uppgifter – med andra ord sanningen – om de krigförande staterna.

”Varje krigförande stat betraktar alla påståenden om våldsdåd och övergrepp mot civila såsom mycket allvarliga beskyllningar för att icke säga en grov förolämpning mot vederbörande krigsmakt. Det är därför av yttersta vikt att dylika uppgifter icke givas publicitet” hette det i ett meddelande från Statens informationsstyrelse i maj 1940.

1941 inrättades Pressnämnden med Dagens Nyheters chefredaktör Sten Dehlgren som ordförande. Dehlgren var en av de ledande företrädare för den ”fria och oberoende” pressen som accepterade att sitta som ledamöter i de statliga organen och därifrån utöva kontroll över sina kolleger. I en av Pressnämndens instruktioner till pressen, i april 1942, sägs:

”Detaljerade skildringar av grymheter i samband med kriget böra undvikas, från vilket håll de än må komma. (…) Våra förbindelser med främmande makter skulle kunna allvarligt störas om svensk press gjorde sig till ett fält för grymhetspropaganda.”

”Grymhetspropaganda”

”Grymhetspropagandan” går igen. Presspolitiken gick ut på att hålla alla rapporter om nazisternas våld, tortyr och massmord på judar borta från de svenska tidningsspalterna. Sextiosex varningar utfärdades av Pressnämnden mot svenska tidningar efter tyska klagomål. En delikat situation uppstod när nämndens ordförande Sten Dehlgren skulle utdela en varning till Dagens Nyheters bångstyrige utrikesredaktör Johannes Wickman – en kollega på den tidning som han alltså själv var chefredaktör för. Dilemmat löstes genom att Wickman sattes under särskild bevakning för att hindras från att skriva obekväma artiklar.

Två av de tidningar som aldrig drabbades av några ingripanden var de nazistiska Dagsposten och Folkets Dagblad. Mot slutet av kriget avslöjades att Nazityskland hade bidragit till deras finansiering. Den ”opolitiske” utrikesministern Christian Günther engagerade sig djupt i presspolitiken – trots att den var en inrikespolitisk fråga. Han var också missnöjd med att ”många i den intellektuella världen, akademiker, publicister och andra” övergav ”objektiviteten” allteftersom Nazitysklands krigsförbrytelser blev mer kända. Günther var den perfekte företrädaren för den svenska neutralitetspolitiken. Han ville med alla medel förhindra att Nazityskland framställdes som den grymma diktatur och ockupationsmakt landet i verkligheten var. Framför allt ville han förhindra en journalistik som kunde leda till ställningstagande, protester och handling från de svenska medborgarna.

”Warszawasvenskarna” smugglade information

Med denna hårt kontrollerade press – vad visste svenskarna om Förintelsen? Politikerna visste på ett tidigt stadium vad den så kallade ”judefrågan” innebar i nazisternas praktiska tillämpning. En liten grupp svenska affärsmän som kallades ”Warszawasvenskarna” smugglade från sommaren 1940 med fara för eget liv ut omfattande dokument om terrorn mot det polska folket till London, dit den polska exilregeringen hade flytt. Nästan alla vägar ut ur Polen var stängda, men affärsmännen kunde obehindrat resa fram och tillbaka. Den mest aktive var Sven Norrman på ASEA. Tack vare det material som han smugglade ut under 1941 och -42 kunde brittiska BBC den 9 juni 1942 rapportera om terrorn mot de polska judarna och det massmord som pågick.

Det var banbrytande information, men den förbigicks med tystnad av svensk press. Materialet trycktes av Ture Nerman i en broschyr med titeln ”En polsk svart bok om den tyska nyordningen i Polen”, 1942. ”Svarta boken” berättade bland annat om hur tre åldriga judar fördes ut i 30 graders kyla, besprutades med kallt vatten och lämnades att frysa ihjäl. Det tog bara några veckor från utgivningen av broschyren innan den svenska regeringen efter tyska protester konfiskerade den. Via telegramtrafiken upptäckte tyskarna ”Warszawasvenskarnas” smuggling av information. Flera svenska affärsmän arresterades och fyra av dem dömdes till döden men släpptes av tyskarna i slutet av 1944.

Ett fåtal tidningar skildrade verkligheten

Judeförföljelserna tog fart i Tyskland 1933 och skärptes med Nürnberglagarna 1935 som syftade till att driva ut judarna ur arbetslivet. Men under hela perioden 1933-45 var det bara ett fåtal svenska tidningar som skildrade vad som hände. Dagens Nyheter var påfallande återhållsam, både vad gällde tonfall och antal artiklar. De små landsortstidningarna förlitade sig på utrikesmaterial från nyhetsbyrån TT, som redan då höll en intill självutplåning nollställd profil. En grupp tyskvänliga, konservativa tidningar, som Stockholms-Tidningen och Skånska Dagbladet, uttryckte förståelse för den tyska antisemitismen. Bland dem som drev en kritisk hållning intog GHT en särställning. Det var också GHT som den 13 oktober 1942 publicerade en stor artikel med rubriken ”Utrotningskriget mot judarna”. Märkligt nog konfiskerades den inte.

Flertalet tidningar präglades under hela kriget av likgiltighet. Men när flera hundra norska judar hösten 1942 deporterades med fartyg från Oslo till en säker avrättning i utrotningslägren väckte det starka reaktioner i Sverige, och även de tidningar som hade följt regeringens maningar om återhållsamhet tillät sig skarpt formulerade protester. Bara ett halvår tidigare, i mars 1942, hade justitieminister K G Westman stått i riksdagen och sagt att den norska exilregeringen var ”en krigförande part, som borde misstänkas för att ägna sig åt vilseledande grymhetspropaganda”.

Öppnade läger chockade världen

Långsamt sipprade mer information igenom. Under våren 1943 kunde de välinformerade svenska medborgare som ville lägga pussel med olika informationsbitar och få en uppfattning om Förintelsen. Men den stora allmänhet som enbart fick sin information från landsortspressens och Radiotjänsts knapphändiga och friserade nyhetsmaterial var chanslös – utlämnad till tystnad, desinformation och ovetskap. Inte förrän den sovjetiska armén befriade dödslägren i Auschwitz den 27 januari 1945 fick världen glimtar av information. Då fanns 7 650 överlevande kvar i Auschwitz. I svenska tidningar blev det bara några enstaka notiser.

Den 11 april 1945 nådde brittiska och amerikanska trupper fram till uppsamlingslägret Buchenwald och den 15 april till Bergen-Belsen, och rapporter och bilder spreds över hela världen. Omvärldens reaktion var chock och fasa. De interiörer som avslöjades överträffade de värsta skräckfantasier. I april och maj 1945 kom cirka 20 000 överlevande koncentrationslägerfångar till Sverige genom räddningsaktionen med de vita bussarna. Deras berättelser blev ett genombrott för den svenska informationen om Förintelsen. Först när kriget var slut fick alla veta.

Regeringspiska utbytt mot självcensur

Vad kan vi lära oss av medias roll under de tolv åren 1933-45? Situationen var extrem för ett litet land som var granne med den nazistiska ondskan och ville vara neutralt. Media styrdes med politisk järnhand, och ytterst få vågade protestera. Hur ser det ut i media i dag? Vilka slutsatser kan vi dra av erfarenheterna? År 2011 lever vi i ett fritt och demokratiskt land som inte är militärt hotat av någon annan nation. Våra grundläggande demokratiska rättigheter åsiktsfrihet och yttrandefrihet är fastställda i grundlagen. Men hur använder vi dem?

Det sorgliga svaret är att yttrandefrihet och åsiktsfrihet även i dag styrs med järnhand av komplexa maktstrukturer. Det gäller att tycka och skriva rätt, det vill säga vad politikerna och tongivande media har bestämt åt oss att vi ska tycka – annars kan det stå en dyrt. Ett exempel i mängden är journalisten Gunnar Sandelin, som under de senaste tre åren har skrivit fyra debattartiklar om asyl- och invandringspolitik i stora dagstidningar (DN, SvD och GP) och på nätet. Därför fick han inte den tjänst som pressansvarig på Statistiska Centralbyrån, SCB, som han sökt och var väl kvalificerad för.

Svenska journalister sitter i en gyllene bur

Generellt gäller att var och en som har tillgång till orden också har makt. Den makten missbrukar svenska journalister grovt. Den stora skillnaden jämfört med andra världskriget är att den censur som då framtvingades av regeringen i dag utövas fullkomligt frivilligt. Regeringspiskan har av journalisterna själva bytts ut mot en omfattande självcensur. Regering och riksdag har i dag absolut ingenting att frukta från en journalistkår som går som lydiga knähundar i maktens koppel.

Vi matas med ängsligt tillrättalagd information och förvrängda versioner av verkligheten framförda med daddande tonfall, som om vi inte vore vuxna människor som kan bilda oss en egen uppfattning. Få journalister orkar eller vågar stå upp för att gräva i och lyfta fram sanningar. Viktig information mörkläggs, och läsarna/lyssnarna/tittarna serveras en kost utan tuggmotstånd där utgångspunkterna och vinklingen är uppenbart tendentiösa i ämnen som mångkultur och massinvandring, islam och genusextremism. Svenska journalister sitter i en gyllene bur, och det är en bur som är ett prima gör-det-själv-hantverk. Ingen har byggt buren åt dem. Ingen har låst dörren och slängt bort nyckeln. Det har de lyckats med alldeles själva.

Journalisterna kryper för islam

Ideologin om mångkulturens välsignelser är så internaliserad i den svenska journalistkåren att den har blivit en integrerad del av det journalistiska blodomloppet. Rädslan och den politiska anpassligheten styr vad som får sägas och inte sägas. Efter nazism och kommunism kryper journalisterna i dag för en tredje brutal och dödsbringande totalitär ideologi – islam. I samband med islamistiska terrordåd är det noterbart att orden ”muslim”, ”islam” och ”islamism” helst inte får nämnas, och absolut inte ”terrorism”.

Det är uppenbart att flertalet journalister inte har skaffat sig ens rudimentära kunskaper om islam. Okunnigheten är genant. När 42 tjetjenska islamister tog 850 personer som gisslan och dödade 170 i Moskvateatern den 23 oktober 2002 kallades de i media genomgående tjetjenska ”rebeller” och ”separatister” Och det låter ju revolutionsromantiskt. Allmänheten fick inte veta att det rörde sig om ett islamistiskt terrordåd.

Punktvis kan en tillnyktring anas, men fortfarande prioriteras hänsynen till muslimers uttalade benägenhet att bli ”kränkta” högre än den svenska allmänhetens rätt till allsidig och korrekt information. Den terminologi som används för att manipulera och skrämma upp allmänheten går igen. Krigsårens termer ”tyskfientlighet” och ”grymhetspropaganda” är direkt översättbara till dagens beskyllningar om ”främlingsfientlighet” och ”islamofobi”.

Kan vi lita på journalisterna?

I journalisternas fackförbundstidning Journalisten skriver chefredaktören Helena Giertta:

”Journalisten använder sin profession till att gräva, söka sanningar, beskriva verkligheten, på ett sätt som gör att publiken, läsarna/tittarna/lyssnarna, blir insatta i olika skeenden. Och dessutom gör de det på ett sätt som publiken kan lita på, utan egna bindningar. Behovet av detta kommer att växa, inte minska. (…) De allra flesta vill ha information som de kan lita på, information som är sammansatt, satt i sammanhang och beskriven på ett tillgängligt sätt.”

Helena Giertta skriver det hon har betalt för att skriva. Hur många svenska mediekonsumenter instämmer? Kan vi lita på att journalisterna ”söker sanningar och beskriver verkligheten”? Vilka journalister i gammelmedia gräver fram de stora avslöjandena i dag? Vilka ifrågasätter den förlamande konsensus som styr svenska media och politiker? Vem är dagens Torgny Segerstedt eller Ture Nerman? Eller Vilhelm Moberg?

I sin kommande bok ”I sällskap med Vilhelm Moberg” följer författaren Anders Johansson Vilhelm Moberg (1898-1973) både som författare och som samhällskritiker. Anders Johansson citerar Anna-Karin Carlstoft Bramells avhandling ”Vilhelm Moberg tar ställning” från 2007, som bland annat handlar om hans roll i vad som på 1950-talet kallades rättsrötan:

”I samband med debatterna om rättsaffärerna ville han göra gällande att pressen svek sin plikt att gräva i skeendet. En journalist var en som hade ett ansvarsfullt uppdrag att utföra. Till det hörde inte att stryka medhårs, varken uppåt – mot den som rapporteringen handlade om, eller nedåt – gentemot läsekretsen. Den enda skyldigheten gällde sanningskravet, och det var absolut.”

I Vilhelm Moberg – en vänbok berättar Eric Wennerholm hur han delgav Vilhelm Moberg sin uppfattning att han var oersättlig som författare och i lugn och ro borde ägna sig åt detta, medan han med varm hand kunde överlåta till politiker och tidningsmän att tvätta nationens smutsiga linne. Han fick då svaret:

”Det kan jag inte, för mitt samvete. Det är inte andras aktning du behöver, utan det är aktningen för dig själv, som du inte kan leva utan.”

Inte förrän man själv blir berörd

Vad gäller mångkulturen är det antagligen inte förrän man personligen eller i sin direkta närhet får uppleva dess negativa konsekvenser som sanningen kan sägas. Som när Paulina Neudings farmor blir nerslagen av ett gäng unga killar i Rosengård:

”Min farmor var en ganska typisk Rosengårdsbo. Hon var själv flykting från Polen och fick uppleva våldet och brottsligheten i stadsdelen på nära håll. Under en promenad för ett par år sedan blev hon fälld till marken av ett gäng killar, och hade sedan ont i benet resten av livet. Hon var rädd när hon lämnade lägenheten. Vi anhöriga förväntas förstå sådana våldshandlingar som ett resultat av strukturella orättvisor” skriver Paulina Neuding.

Hon avfärdar utanförskap och bristande generositet som orsaker till våld och tar istället upp den svenska generositeten mot all dem som sökt sig till Sverige:

”Rosengård är ett område som präglas av en generositet gentemot människor i nöd som förmodligen saknar motstycke i världen.”

Maktförskjutning till nätet

I dag pågår en maktförskjutning från gammelmedia till nätet som håller på att revolutionera hela medievärlden. Och inte bara den – nätet är en demokratisk revolution som kommer att vända upp och ned på alla politiska och samhälleliga grundstenar som vi hittills har tagit för givna. Alla som har en dator kan uttrycka sig på nätet, och alla kan få tillgång till den information som undanhålls av gammelmedia. Vi har bara sett början av den här processen.

I en intervju i Medievärlden säger en 34-årig kvinna att hon har tröttnat på medias lögner. Hon är singel, yvig och frispråkig. Tillhör de intellektuella, är storkonsument av medier. Dagstidningarna kan hon inte läsa utan att få ”högt blodtryck och hjärtklappning”. ”Det är ingen professionalitet, ingen finess, bara en massa lögner och stavfel.”

Hon föredrar att få sin information via Internet. ”De nya medierna är som immunförsvaret i en infekterad kropp” säger hon. Hon läser fler bloggar än nyhetssajter. De är ärligare och mer trovärdiga. ”Bloggare får inte betalt, de är mer respektabla för mig. De är sin egen chefredaktör.”

Det skulle kunna vara vilken svensk 34-åring (eller 73-åring) som helst som uttrycker sig så här. Men den här kvinnan heter Nawara Negm och bor i Egypten. Hennes åsikter och erfarenheter är lika giltiga i Sverige. Allt fler vänder ryggen åt traditionella media och söker sin information på nätet. En maktförskjutning av sådan dignitet sker givetvis inte utan protester. Ingen lämnar ifrån sig makt utan motstånd. Det går ett gnissel genom hela den svenska medieeliten. Så här uttryckte sig Maria Schottenius, till för ett år sedan kulturchef, nu kulturmedarbetare på Dagens Nyheter, den 7 mars 2010:

”PISSRÄNNOR.

En av vår tids drömmar heter interaktivitet. Åsikter ska brytas. Debatter uppstå. Vi i medierna tänkte oss att kommentarfunktioner efter artiklar på nätet skulle spela en sann demokratisk roll. Och vad fick vi? Pissrännor. Halvrasister, som i otrevlig ton kölhalar olika personer och effektivt håller de intressanta debattörerna borta.”

Att vanliga människor kan uttrycka sig på nätet kan vara en svårsmält sak för dem som sedan decennier har varit vana vid att oinskränkt ha makten och tolkningsföreträdet. Sjuttio år efter regeringens strypkoppel på pressen i neutralitetspolitikens namn har svenska media ännu lång väg kvar att gå innan de har lossat sitt eget självpåtagna koppel och det kan bli befogat att tala om yttrandefrihet. Nätet är den blåslampa i baken på gammelmedia som de inte kan vara utan.

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Tidligere kronikker af samme forfatter

Les også

Medlöparnas förräderi -
Locket på tryckkokaren -
Samtal i salongen -
Krigen mot leserne -
Hejdå Sverige! -
Parallelle verdener -

Les også