Kommentar

Kulturredaktøren i Independent er overrasket over hvor lite sympati Åsne Seierstad får i Norge. Er hun for flink? Har hun hatt for stor suksess, lever hun i et for lite land? Man kan svare ja på samtlige spørsmål, men det er likevel ikke der hunden ligger begravet.

Norge har fått sin karikaturstrid, sin Lars Vilks-figur. Det er den rollen Åsne Seierstad fyller. Det har tatt tid, og Seierstad har mange kvaliteter som har beskyttet henne: hun tilhører venstresiden, hun er en internasjonal megasuksess. Domfellelse vil derfor føre til negativ oppmerksomhet mot Norge.

Men hun har gjort noe som siden Rushdies Sataniske Vers er en høyrisiko: hun har benyttet sin krenkelsesrett.

Håkon Gundersen har gjort et intervju med bokhandleren Shah Mohammad Rais forsvarer, Per Danielsen, og han legger ikke skjul på at det handler om krenkelse.

– Det denne saken gjelder er at man ikke skal kunne publisere uriktige, nedrige, krenkende opplysninger om andre mennesker. Cappelen Damm har tatt mål av seg til l å kjempe en kamp ingen bør slutte seg til. De slåss for krenkelsesrett, ikke ytringsfrihet.


– Det er et signal, ja. Hvis meningen er å legge vekten på hvordan kvinner blir behandlet i Afghanistan, så bommer Seierstad fatalt. Familien Rais er en liberal familie hvor kvinnene behandles med toleranse og respekt, og hvor man legger vekt på likebehandling. Det er derfor Seierstad bommet så stygt da hun skrev om bryllupet hvor Suraia Rais fremstår som en kvinne uten fri vilje, som er tvunget inn i ekteskapet med bokhandleren mot sin vilje og er livredd for ikke å få en guttebaby. Som det nå er påvist i tingretten, er sannheten helt motsatt, så boken til Seierstad viser at hun blander sammen myter, egne fordommer og usannheter, og klistrer alt dette på en familie som hun har misbrukt tilliten fra.

Det handler om en ny historisk situasjon: globaliseringens tidsalder. Det er ikke lenger vår egen kultur som blottstilles, men de andres. Hvilken rett har «vi» til det? Dette er gruppetenkningens måte å inndele verden på som uvegerlig vil føre til sensur. En mer kreativ måte er å se på boken som noe nytt: 9/11 og krigen som fulgte rykket Afghanistan i berøring med vår egen bane. En bokhandler var både faglig og menneskelig i stand til å fange opp bokens virkning.

Få liker å bli avslørt. Heller ikke afghanere. Rais er liberal og kultivert, det skriver Seierstad om. Men innad i familien er han en tyrann. Boken er en utlevering av et samfunn der individet betyr lite. Det er ekstremt undertrykkende, religiøst, politisk, klassemessig og ikke minst kjønnsmessig. Mye tyder på at mange menn i Afghanistan har reagert mot vestlig tilstedeværelse: de vil ha pengene, men ikke innblanding, og med det mener de alle forsøk på å hjelpe afghanerne til et bedre samfunn. – Ikke fortell oss hvordan vi skal gjøre ting! Derfor brukes «misjonering» som et påskudd.

For en vestlig leser handler dette om frihet, sannhet og rettferdighet. Seierstad kommer til et brutalt og undertrykkende samfunn. Hun har et stort hjerte. Hennes skildring av Leila og snekkeren Jalaluddin er gripende. Det er ikke noe nidportrett Seierstad tegner. Hun er glad i menneskene hun møter. Men hun skildrer hva det religiøse stammesamfunnet og patriarkatet gjør med menn og kvinner. Det er hjerteskjærende, men debatten handler ikke om det, om forholdene i Afghanistan, men om at hun krenker!

Det sier mye om i hvilken retning det norske samfunn har beveget seg disse årene. Vi har begynt å internalisere de islamistiske begrepene, de omfattes med respekt og beskyttes.

Derved kommer vi opp i den uløselige konflikten: Krenkelse vs. ytringsfrihet. Hvilken side man velger avhenger av hvilke premisser man legger til grunn. Oslo tingrett har valgt krenkelsen. Domstolen burde – som generalsekretær i Norsk Presseforbund, Per Edgar Kokkvold, sier – ikke oppkastet seg til litterær dommer. Domstolen har gått inn i en materie som er hinsides domstolens område: det tilhører politikerne.

Rushdie og Vilks

Det er samme konflikt som vi kjenner igjen fra Rushdie-saken, karikaturstriden og Lars Vilks’ prosjekt: kulturkampen mellom Vesten og islam.

Oslo tingrett avslo Rais-familiens ønske om at saken skulle behandles ut fra afghansk rett. Men som Danielsens uttalelser viser: islams æresbegreper har kommet til Norge og innføres som premisser av norske dommere. Ved å anerkjenne dem har man satt i gang islamiseringen av offentligheten. Det er ennå lov å sysle med sitt, hvis man holder seg til sin del av gjerdet. Men hvis man tråkker i andres bed, dvs. andre kultur, på andres enemerker, så opptrer man krenkende.

Da er vi i samme situasjon som i land som Malaysia: ytringsfriheten gjelder kun innenfor egen gruppe.

Dette er allerede realitet i et land som Sverige. Innfødte svenske kulturarbeidere og intellektuelle kritiserer Lars Vilks for å misbruke ytringsfriheten. Det er samme hensynsfullhet som utenriksminister Jonas Gahr Støre har gått inn for.

Ann Haberlein artikulerer dette synet i Expressen: Vad vill Vilks?

Seyla Benhabib menar i Autonomi och gemenskap att en grundläggande förutsättning för demokrati är att alla ges samma möjlighet att kommunicera, kritisera, göra påståenden, uttrycka önskningar, känslor och avsikter. Utgångspunkten för denna ”ideala talsituation” är det som Kurt Baier benämner ”the moral point of view” vilket bland annat innebär att tänka på moralregler som avsedda för alla, inte bara för den egna gruppen.
I förlängningen innebär detta en reflektion över hur min tolkning av en moralisk regel påverkar andra individers möjligheter. Yttrandefrihet är en moralregel med avsikt att möjliggöra ett öppet och kreativt samtal inom och mellan grupper.
Eftersom en annan oundgänglig moralisk norm är att människor inte får utsättas för lidande orsakat av verbala eller fysiska kränkningar förutsätter yttrandefrihet, liksom alla andra friheter, ett visst mått av personligt ansvar.

Benhabib föreslår en universaliserbarhetsprincip som betonar vikten av förmågan att byta perspektiv, alltså villighet att resonera utifrån andras ”moraliska synpunkt” och mottaglighet inför deras röster.
Tolkningen att yttrandefrihet innebär rätten att säga vad som helst är, utifrån Benhabibs resonemang, inte moraliskt rimlig.
Det är inte möjligt, eller önskvärt, att exakt reglera vad som bör undvikas att säga. Det etiska korrektivet i nyttjandet av yttrandefrihet är individens eget omdöme. Hanna Arendt menar i Between past and future att omdömesförmågan vilar i en potentiell överenskommelse med andra; därför är den tankeprocess som leder fram till ett omdöme alltid en tänkt kommunikation med andra som jag vet att jag i slutändan måste komma överens med. Och det beror förstås av viljan att komma överens med andra än med dem som tycker som jag själv.
Den viljan saknas i allt väsentligt hos Lars Vilks (och, värre, hos en hel del svenska debattörer). Vilks rondellhund är inte dålig konst, men den är ett uttryck för dålig moral.

All kommunikasjon handler om å bli forstått, alle bør ha anledning til å ytre seg. So far so good. Men når man blander inn menneskerettighetene og innfører prinsippet om at noen blir såret, og at man må ta hensyn, da er man ute og sklir. For hvem skal avgjøre hvem som blir krenket og hvor sterkt? Da forvandles litteratur, kunst og skriftkultur til et spørsmål om moral. Varsellampene burde lyse.

Men også en ultratolerant tilnærming fører til samme plass. Den britiske komikeren Russel Brand forklarer hvordan han kom på bedre tanker:

Russell Brand försöker tona ned sin mest kontroversiella sida när han nu hårdlanseras i USA. I början av sin karriär använde han koranen under sina stå upp-framträdanden. Efter dödshoten mot svenska konstnären Lars Vilks och tv-serien «South Parks» skapare Matt Stone och Trey Parker skulle Brand inte våga upprepa skämten.

Brittiska komikern är inte rädd för att visa upp sig. Foto: Charles Guerin

– Vi lever i en tid då man måste vara försiktigt med de där gamla doktrinerna. Folk är beredda att döda och dö för dem. Samtidigt tror jag att det är viktigt att vi inte glömmer att en avgörande del av att vara tolerant är att tolerera andra människors tro och även deras intolerens. Det är underligt, men du måste tolerera att alla inte är toleranta annars är du inte tolerant.

Den plassen både Haberleins og Brands resonnementer fører frem til er retterstedet.

Der blir den avrettet som har krenket, og som ikke vil gjøre bot. Der havner også den ultratolerante, som ikke vil erkjenne at han lever i en verden der noen omsetter intoleransen i praksis. Likevel finner norske lederskribenter grunn til å minne leserne om at vi må tolerere også ekstremister, dagen etter at en terrorcelle er avslørt på norsk jord. Det er som om vi ikke vil erkjenne at vi lever i en verden der noen ikke leker ekstremisme, men lever den.

Det er dette minefeltet Åsne Seierstad har havnet ut i.