LARS VILKS.

Häromdagen fick jag alltså ett telefonsamtal från Somalia där en man påminde mig om vad som hade hänt med Kurt Westergaard. Han fortsatte spefullt med att tala om att nu var det min tur. Eftersom jag har stor erfarenhet av dödshot, min samling är omfattande, kom jag fram till att jag nog skulle betrakta det här som möjligen seriöst.

Visst, de olika polisinstanserna var helt eniga med mig och nu sitter jag i väntan på möjliga yxmän och är barrikaderad, observant, alert och assisterad. Jag har varit med om det här tidigare och vet att ett färskt hot brukar föra med sig att jag reagerar på ljud och att jag då och då spanar ut genom fönstren.

Yttrandefriheten var det fråga om. Knappt kan det sägas förrän en hord hånfulla debattörer påstår att det rör sig om något annat. Rondellhunden min har blivit två och ett halvt år och det förefaller som om den har uppnått ett symbolvärde som gör att den fortfarande är intressant.

Naturligtvis ett symbolvärde som i jämförelse med Kurt Westergaards är blygsamt. Men vi sitter i samma båt. Något helhjärtat stöd kan vi inte räkna med. För det är komplicerat med yttrandefriheten. När min rondellhund lösgjorde sig från konstens interna domän och löpte ut i verkligheten blev jag varse att det inte är möjligt att kontrollera hur den bör tolkas. Jag har ingen särskilt politisk agenda. Mitt intresse handlar främst om vad som får göras, var gränserna går. Emellertid spelar det ingen roll vad jag säger, omedelbart blev jag försedd med en dold agenda självfallet med den vanliga formuleringen att denna (islamofobiska) agenda framträdde nödtorftigt dold bakom yttrandefriheten.

Först kommer debattören, sedan kommer debattörens åsikter, sedan kommer ingenting. Det hjälper alltså inte att jag gång på gång upprepar att jag inte har några särskilda politiska preferenser. I och för sig är det inte mycket att bråka om. I konsten har betraktaren full rätt att tolka vad denne önskar och så kan man också behandla objekt i det offentliga rummet. Skillnaden är dock att de tolkande i samhällsdebatten vill binda upphovsmannen vid de tolkningar de tycker sig ha kommit fram till.

Kurt Westergaards teckning tolkas på två sätt och mellan dessa finns en avgrund. Å ena sidan är den hänsynslöst islamofobisk och å den andra en berättigad kritik av politisk islamism. Samtidigt får man inse att den aldrig skulle ha blivit intressant om den inte hade publicerats i Jyllandsposten och om inte denna publicering hade förvaltats av specifika intressenter.

Så har vi det här med att bedöma möjliga dolda agendor: Är både Westergaard och Jyllandsposten på ett illa dolt sätt islamofobiska? Och hur kan man komma fram till vad som gäller? Det kan man givetvis inte eftersom det handlar om vad debattörerna önskar se.

I en besynnerlig artikel i DN kommer Dan Jönsson fram till att Westergaard har åstadkommit en «dum teckning». Det «dumma» får man anta skall ligga i att även om teckningen kan ses som en kritik av den politiska islamismen kan den missförstås som islamofobisk; dessutom är den kränkande för de flesta muslimer.

Här kommer det välkända undantaget in, alla religioner bör inte behandlas på samma sätt, åberopar man att likhet skall råda, kan man misstänkas ha en dold agenda. Går man till konstvärlden är saken mycket enklare. Där är det strängt förbjudet att raljera med profeten Muhammed. Gör man det är man islamofobisk och ingen seriös medlem i konstvärlden är det.

Betydligt enklare är fall som den holländske politikern Geer Wilders. Hans film Fitna från 2008 föranledde inga diskussioner om dolda agendor. Wilders företräder kort och gott en främlingsfientlig ståndpunkt som kan försvaras med yttrandefriheten. Han är ingen förrädare utan uppfattas som apart. Förrädarna är alltså dem som skulle låtsas utöva en form av berättigad kritik men som i själva verket (då enligt vissa uttolkare) stampar omkring långt ute på den extrema högerkanten.

Vad kan man göra åt detta? Hur kan en så obetydlig sak som en profet i rondellen bli föremål för svindlande politiska motiv och sätta en hel nation i beredskap? Först och främst kan man inte göra någonting alls. Den politiska uppställningen av debattörer och intressenter är redan förberedd på hur den skall ta hand om sådana fall. Men märk väl, det rör sig bara om ett mycket begränsat antal fall vilka har intagit sina kontroversiella positioner beroende på en rad tillfälligheter.

Jag har åtskilliga gånger försökt att förklara hur orimligt det är att tänka sig att jag på förhand skulle ha räknat ut hela händelseförloppet i en listig plan. Hade min teckning ställt ut i de värmländska skogarna skulle förmodligen ingen ha brytt sig. Men när man valde att censurera den av säkerhetsskäl blev den medieintressant. Ändå hade inte saken blivit vad den blev om inte publiceringen av bilden i Nerikes Allehanda hade engagerat ett antal demonstranter. Som ett brev på posten dök det upp påståenden om att Nerikes hyste en främlingsfientlig agenda.
Händelseutvecklingen blev sedan dramatisk men ledde aldrig till några fysiska våldsdåd. Och det föreföll som om rondellhunden efter hand lagts till handlingarna.

Riktigt så enkelt visade det sig alltså inte vara. Symbolvärdet fanns kvar också 2010. Det kan naturligtvis på intet sätt jämföras med Kurt Westergaards och Jyllandspostens symbolvärde. Attentatet mot tecknaren har ytterligare skrivit upp hans värde i terroristkretsar. Redan 2007 hade Westergaard funnit sig i sitt öde. När vi träffades sade han med ett kärvt leende: «Det här får man leva med i resten av sitt liv.»

Emellertid man framhärda att det faktiskt existerar nyanser. För mig förefallet det orimligt att inte kunna teckna profeten som rondellhund för att den kan missförstås som islamofobisk.

Lars Vilks

Første gang publisert på Newsmill som
Så svartmålas Westergaard och jag
Publicerad: 2010-01-05,

Gjengitt med forfatterens tillatelse.