Kommentar

Det er noen artikler man bør stanse opp ved og la synke inn. Forfatter og barnelege Salomon Schulman har en slik tekst i Sydsvenskan. Den er uhyggelig. Det er ordene til en svensk jøde. Vi må ta hans ord på dypeste alvor: jødene i Sverige er redde. De lever i angst.

Vi vet hva de lever i angst for: det er den spesielle stemning som oppstår når hjemlige antisemitter, venstreradikale og muslimer går sammen, offisielt mot staten Israel, uoffisielt mot jødene. Hvis protestene ikke hadde en slik brodd ville man reagert når jøder antastes på åpen gate. Solomon beskriver hendelser som ikke skjedde på 30-tallet en gang: nazistene angrep ikke gudshus. Kanskje enda mer beskrivende er tilropene som møter jøder som kommer ut fra religiøse feiringer. Bilister som veiver ned vinduene og roper «jødejævler» og «jødesvin». Storsamfunnet og dets myndighetspersoner snur ryggen til, og det er disse bortvendte ryggene som virkelig varsler fare.

Det gjør at de innfødte jødene ser mørkt på fremtiden, og de unge som skal planlegge et liv, velger seg andre land, hvis de har muligheten.

Hvis noen for noen få år siden hadde sagt: «Jødene forlater Norge og Sverige» så hadde vedkommende ikke blitt trodd. Man ville sagt det var en umulighet. Nå skjer det.

Solomon sier at det er trekk ved dagens situasjon som er verre enn i 30-årene. Etter krigen har man hele tiden stilt spørsmålet: hvordan kunne en av Europas fremste kulturnasjoner forfalle til et slikt barbari? Man kan vi ikke tilsvarende spørre; Vårt samfunn er det rikeste i historien, på alle måter, ikke minst på informasjon og opplysning om fortiden, og det er også det som sterkest understreker menneskerettigheter. Likevel tør ikke jøder stå frem som de er. Nettopp dette, at menneskerettighetene heves til skyene, samtidig som at man tolerer antisemittisme, bærer bud om at noe alvorlig er galt.

I 30-årene hadde man følelsen av å bli båret av gårde på en bølge som var ustoppelig, i hvert fall etter 33. Har vi en lignende følelse i dag, er det derfor folk lukker øynene? Det gjøres selvsagt lettere ved at jødene er så få i våre land. (1.400 i Norge og 7.000 i Sverige). Men som europeere vet vi hva antisemittisme betyr: Død og ødeleggelse. I dette tilfellet er det ikke mange jøder å gå løs på. Vi får en antisemittisme uten jøder, slik man har det i land som Japan. Konsekvensene er likevel store: Et Europa som igjen svikter jødene har sviktet seg selv.

«Antisemitismen ökar i Sverige»

I onsdags återinvigdes det judiska kapellet i Malmö efter att en brandbomb kastats in tio månader tidigare. Antisemitismen är mer aggressiv i Sverige idag än tidigare, skriver barnläkaren och författaren Salomon Schulman.

Situationen för judar boende i Sverige har successivt förändrats till det sämre. Även om detta har varit en världsomfattande utveckling som följt det spända förhållandet i Mellanöstern har utvecklingen här hemma varit unik och nedslående.

Inte ens under antisemitismens storhetstid på 30- och i början av 40-talet inträffade så många angrepp som inträffar idag i vårt land – såväl verbalt kränkande som fysiskt hotande.

Judiska gudstjänster äger inte längre rum i stillhet som på 30-talet utan bakom beväpnad polis i rädslan för attentat. Inte ens de svenska nazisterna från anno dazumal kom på den befängda tanken att ge sig på judiska gudshus. Att de sedan vid en eventuell tysk invasion hade sträckt ut en hjälpande hand till fienden är det ingen som ifrågasätter.

Och att dåtidens intellektuella elit ivrigt applåderat sina hejdukar, Fredrik Böök, Gunnar Biörck eller den kanske mer ekonomiskt begåvade Ingvar Kamprad – råder inte det minsta tvivel om.

Att stampa fram sjutusen demonstranter för en ynka tennismatch mot Israel i Malmö, där treenigheten mellan vänster-, höger- och muslimextremism var ett sammansvetsat faktum är tecknet på vår tids ännu inte lösta judefråga som kanske likt Versaillesfreden kommer att tända världen en tredje gång.

Medan de få överlevande från koncentrationslägren tystas i skolor med betydande arabisk elevandel vägrar den före detta ärkebiskopen KG Hammar uppträda på åminnelsedagen för att ge de sex miljoner mördade judarna en kyrkans hyllning, denne de homosexuellas påstådde vän – även dessa var ju offer för nazismen om än inte så smärtsamt entydigt som judarna.

Och människor som trängt sig ut genom gudshusens vaktmanskap efter de nyss genomförda judiska helgdagarna – nyåret (år 5770 efter Skapelsen), försoningsdagen och lövhyddohögtiden – bemöts av skrålande tillmälen från förbipasserande bilar såsom: judejävlar, judesvin med mera. Inte ens denna vokabulär nyttjades så frispråkigt av 30-talets rashatare.

Fönster krossas till judiska affärer och hot tillhör varje judes oundvikliga smädesbiografi. Den fina borgerliga regeringen vågar inte ens yppa sitt avståndstagande från den typen av åsikter som Aftonbladet förde fram i augusti i år – inte ens när skribenten tog avstånd från sig själv i ett slags patetiskt västgötaklimax. Istället för att mäkla fred stöder Sverige ekonomiskt en korrupt regim på Västbanken och vågar inte visa sitt entydiga avståndstagande från Hamasextremisternas övervåld mot israeler eller mot sekulära palestinier.

Vår kulturelit håller mun, den tysta majoriteten är tystare än en svensk tiger.

Kristallnatten närmar sig, det klirrande glaset för 71 år sedan, och den kvävande gasen några år senare: det är som om historien fjärmar sig ju mer dödsfabrikernas illdåd blottläggs inför våra ögon.

Är det då så märkligt att många Malmöjudar förnyar sina pass för att undslippa den påträngande och våldsamma verklighet som inte är Svenssons? Och att unga judar i ansenliga skaror redan flytt sin barndoms stad?

SALOMON SCHULMAN