I Sverige er «problemene» blitt så store at innvandringsliberale foreldre gjør helomvending: Når endring av skolegrenser eller overføring til gode skoler rammer deres egne barn, forsvarer de barnas skoler med hud og hår.

Men hvorfor er det først når konsekvensene blir personlige at liberale politikere reagerer? Betydde ikke andre folks barn noenting? Det er det logiske spørsmål som melder seg.

I Sverige er det for øvrig ikke bare skolene, men også dyre boligstrøk, som får merke konsekvensene. En video fra et innbrudd i en villa på Danderyd i Stockholm har gått viralt: På overvåkingsfilmen ser man tre maskerte menn – én har med seg en stor kniv – ta seg inn i et hus ved å knuse en rute. De vet hva de går til. De vet at eierne er hjemme, men de går inn likevel. Det er dét som skremmer velstående svensker. Vanlige mennesker er ranet og voldtatt i årtier på gater og offentlig transport. Selv har de vært beskyttet. De beveger seg stort sett med bil. Det har gitt illusjonen om trygghet. Nå er den brutt. Danderydfolket kan se at voldsmennene like gjerne kan komme på besøk til dem mens de sover.

Trebarnsmammaen var alene hjemme med barna. Ranerne tvinger henne ned på kne og setter en kniv mot hennes hals. De vil ha penger og smykker. Hun trygler dem om ikke å gå inn på barnas soveværelse, men blir ikke hørt. En av ranerne går inn. Han gjør dem ikke noe. Men skrekken – å oppleve at hjemmet og mammaen er forsvarsløs – blir ikke borte. Det hjelper ikke å tjene godt hvis du blir invadert i ditt eget hjem.

Når selv rike mennesker ranes i sine hjem, understreker det myndighetenes maktesløshet.

Slike historier ligger som et bakteppe til spørsmål om overføring av barn fra problemområder til gode skoler. Når politikere som har vært talsmenn for fortsatt innvandring, plutselig snur, blir det lagt merke til.

Språk møter virkelighet

Der liberalere tidligere har brukt språket til å forsvare fortsatt innvandring, bruker de det nå til å forsvare at barna på skolen Kronan i Trollhättan har det best der de er.

Utbildningsnämnden i Trollhättan har föreslagit att skolor i utsatta områden ska stängas ner och att eleverna istället ska bussas till andra skolor. Detta har lett till oro hos föräldrar till barn på skolor som ska ta emot dessa elever. En av de föräldrar som protesterar är Rita Svensson, fram till 2018 liberal politiker i staden. Hon säger “Vad menar man konkret kommer bli bättre för Kronans barn? Är enda syftet att de ska få träffa svenska barn? Vi anser att hela förslaget bör förkastas”. Hon säger också i intervjun att det kommer att vara stora skillnader kulturellt och kunskapsmässigt på barnen som kommer från Kronan jämfört med de barn som redan går på den mottagande skolan.

Rita Svensson har tidligere gått inn for busskort til barn fra problemområdene for at de skulle kunne søke seg til andre skoler.

Men senare som förälder vill hon inte att barn från en av de skolor med störst problem ska integreras på den skola där hennes eget barn går.

Sverige flommer over av godhetsposører som ikke har merket konsevensene av sin egen politikk. De har latt andre ta støyten.

Malin Lernfelt, en liberal ledarskribent, beskrev nyligen hur “otryggheten sprider sig till tidigare trygga villaområden” i Göteborg. Hon skrev om “de lugna villaområdena där äppelträden dignar innanför hundraåriga stenmurar och Teslor står parkerade på uppfarterna, känner människor av hur stadens styrande är på väg att tappa kontrollen”. Skribenten är nu själv orolig för sitt eget tonårsbarns trygghet. Samma skribent har tidigare ondgjort sig över debattörer som påpekat stora kostnader för flyktingmottagandet, och misstänkt dem för att vilja stoppa mottagandet av flyktingar, ett mottagande som hon anser vara en grundförutsättning i Sverige och som ska vara frikostigt.

Norsk venstreside lever fortsatt i drømmeland.

Politisk kvarter tok onsdag opp et forslag lansert av Danmarks statsminister Mette Frederiksen om at Danmark skal betale for asyl i tredjeland, som i Afrika. Men dette synes Venstre var helt forkastelig. Norge har jo standarder, og dem vil man ikke gå på akkord med.

Sverige har ikke lenger råd til å opprettholde disse standardene. Men det har Norge. Vi har råd både økonomisk og politisk. Det vil si: Vi har ikke nådd samme smertenivå som Sverige. Det er kun et spørsmål om tid, men den tiden akter norske politikere å bruke, slik at vi havner der Sverige er i dag.

Da er det mye som er for sent. Emigrasjonen av svensker til utlandet øker. Den indre emigrasjonen øker. Konsentrasjoen øker av områder hvor svenske myndigheter ikke har kontroll.

La oss slippe de ørkesløse diskusjonene hvor man går som katten rundt grøten. Vi kjenner problemene, og Sverige er et så grelt eksempel at politikerne ikke kan bruke Löfvens unnskyldning: Vi såg inte det här komma.

Lær alt om klimasaken og hysteriet rundt den. Nytt opplag er kommet. Kjøp Kents bok her!