Anna Dahlberg, politisk redaktør i avisen Expressen, tar i dagens lederartikkel et kraftig oppgjør med den svenske statsministerens manglende engasjement for Sverige. Det viser at noe er i ferd med å skje, spørsmålet er om det er for sent:

Anna Dahlberg skriver blant annet:

För EU-kretsen måste det ha varit en bisarr upplevelse att följa Sveriges agerande de senaste månaderna. Som enda land har vi drivit kravet på legala vägar för flyktingar in i EU. Vår migrationsminister överlämnade till och med två ryggsäckar med namnunderskrifter för att understyrka Sveriges krav på öppna gränser.

Som om inte det var nog har vi bromsat försöken att nå en uppgörelse med Turkiet för att säkra EU:s yttre gräns. Och vi ställde oss villigt först i kön när EU beslutade om en tillfällig omfördelningsmekanism som ska avhjälpa gränsstater som Italien och Grekland med 160 000 asylsökande. Den moraliska svansföringen har varit högsta tänkbara.

Nu skriker Sverige plötsligt efter hjälp. Samma länder som vi har dömt ut som förtappade förväntas komma till vår undsättning. Och nu vill vi byta från att hjälpa till att bli hjälpta inom ramen för EU:s havererade kvotsystem.

Övriga EU måste undra vad Sverige håller på med. Likt ett barn kastar vi oss ylande på marken och väntar på att någon ska plocka upp oss. För några veckor sedan ställdes Europas länder inför det andra vägskälet denna höst. Rapporter visade att en stor ström av afghaner är på väg mot Europa för att söka asyl. Merkel valde i det läget att överge den öppna famnens politik. I stället har Tyskland bedrivit en mycket aktiv signalpolitik riktad mot denna grupp i form av en informationskampanj i Afghanistan och skarpa uttalanden från regeringshåll om att afghanska asylsökande kommer att skickas tillbaka. I fredags skärptes dessutom asylreglerna för syrier.

Det betyder att Sverige nu är ensamt kvar. Inte ens Tyskland vill längre vara Tyskland. I det flöde av rapporter som jag tar del av ser jag hur land efter land agerar snabbt för att minska söktrycket. Österrike, som vid sidan av Sverige och Tyskland har varit ett ledande mottagarland, antar exempelvis snart ett åtstramande asylpaket.

Sveriges myndigheter, som i sin moralske arroganse har karakterisert all motstand som brun og forkastelig, må plutselig finne seg i å bli kritisert på hjemmebane, og ikke bare av Sverigedemokratene.  Når Anna Dahlberg hevder at det er på tide å ta ansvar for Sverige, må det være smertefullt for politikere som i flere år har hevdet at Sverige ikke finnes annet enn som et navn på et geografisk område. Hvordan skal de forholde seg til at mennesker de ikke kan karakteriser som brune krever noe som forutsetter, i deres egen virkelighetsoppfatning, en brun politikk? For selv om Anna Dahlberg blir plassert på høyresiden, er det, selv i Sverige, fortsatt et stykke derfra og til å bli brunbeiset.

Anna Dahlberg avslutter med et krav om å ta ansvar, ikke for flyktningene, men for Sverige. Det blir spennende å høre hva Löfven har å si til det:

Sverige har tagit ett unikt ansvar för världens flyktingar i flera decennier. Det hedrar oss. Men nu måste Löfven börja ta ansvar för Sverige. Allt annat är faktiskt oförsvarligt.

ANNONSE
ANNONSE
Liker du det du leser? Vipps noen kroner til Document på 13629