Det er få samfunnsinstitusjoner som reflekterer et samfunns grunnleggende og moralske nivå som politi, påtalemakt og rettsvesen. Spørsmål som: hvordan blir ulike grupper i samfunnet behandlet, hvem blir tiltalt og hva er straffenivået for ulike kriminelle handlinger, viser oss et samfunns integritet og standard. På samme tid er medias dekning av de samme forholdene avslørende for de ideologiske premissene vi lever under.

Det er interessant at den fargede befolkningen i deler av USA reagerer på politivold og opplevelsen av urettferdige dommer og medias dekning av de samme forholdene. Det er åpenbart at media har en sin egen agenda når de definerer hvem som er den svake og dermed fortjener pressens oppmerksomhet.

Om de sortes kritikk objektivt sett kan være uberettiget eller berettiget er ikke poenget her, faktum er at  de fargede stort sett får positiv oppmerksomhet når opptøyer finner sted som en følge av overgrep fra statsmakten, det er et tydelig ideologisk perspektiv i drøftingen av hva som skjer, den vestlige kulturen synes alltid å sitte igjen med svarteper. Skylden fordeles utfra journalistenes ståsted, på samme måte som temaene som dekkes ikke er tilfeldig.  Det viser noe med vår fjerde statsmakt, den synes å være mer opptatt av å snakke ned ordensmakten, å gjøre det vanskelig å reflektere over hva som faktisk skjer. For på samme måte som man åpenbart er villig til å akseptere en positiv forskjellsbehandling av de sorte, opplever man en fullstendig neglisjering av situasjonen i Europa, og en dom som nylig ble avsagt i Sverige forteller mer enn vi liker å erkjenne. For her er media tause, og kan det bety annet enn at man samtykker i den avhumaniseringen vi er vitne til?

ANNONSE

Den 24. juni falt det en dom i Sundsvall tingrett som, dersom det svenske folk hadde hatt litt selvrespekt igjen, ville fått dem til å reagere kraftig. En somalisk ungdom på 17 år ble dømt til 180 timer samfunnstjeneste for en voldtekt på en 12 år gammel svensk jente.

Det interessante med dommen er både dens premisser og det svenske samfunnets reaksjon. For det er ikke slik at retten i Sundsvall ikke tror på jentas historie. Retten mener at jenta snakker sant, og at overgriperen lyver, retten forstår at hendelsen har hatt stor betydning for jentas fysiske og psykiske helse, og skriver:

Målsäganden är alltjämt bara 12 år gammal. Hon har berättat om händelsen men gjort det med ett barns språk. Även om hennes berättelse inte är så fyllig innehåller den vissa unika detaljer, såsom att NN flera gånger uppgett att ”svart snopp är dyrt”, och har hon relativt utförligt och korrekt beskrivit inredningen i vardagsrummet hos NN. Hennes uppgifter vinner ett betydande stöd i det modern trovärdigt redovisat som sina intryck av målsäganden när de träffades en kort stund senare i centrala Sundsvall respektive i bostaden senare samma dag.

Således har modern bekräftat vad målsäganden berättat om att hon efter att ha träffat NN, åter träffade MM i centrala Sundsvall liksom att hennes jacka då var trasig på ena ärmen och på en ficka, på sätt som också framgår av protokollet över klädundersökningen. Ytterligare stöd finns i moderns uppgifter om att målsägandens hår då var struligt, att hon såg ut att ha blivit misshandlad och uppträdde förvirrat. Modern har vidare bekräftat bl.a. vad målsäganden redovisat om att hon senare blödde kraftigt från underlivet och på hennes frågor då berättade vad som hänt hemma hos NN. Målsägandens uppgifter vinner också ett starkt stöd i vad fadern redovisat, socialtjänstens anteckningar och vad som framkommit vid undersökningar av den trasiga jackan respektive NNs bostad. Medan måsäganden under flera förhör vidhållit sin version av vad som inträffat har NN ändrat sina uppgifter och först mot slutet av förundersökningen påstått att de sugit respektive slickat på varandras kön.

Konfronterad med dessa uppgifter har målsäganden spontant och mycket bestämt bestritt att de haft oralsex. NNs version innehåller också en del underliga omständigheter såsom att de först efter ett tre månader långt förhållande kommit att fråga varandra om den andres ålder.»

Retten finner ingen formildende omstendigheter ved den tiltaltes atferd eller, retten mener overgrepet er alvorlig, og skriver videre:

 

«tingsrätten ställt utom rimligt tvivel att NN den 10 november 2014 genomfört ett vaginalt samlag med målsäganden trots att han då haft skälig anledning anta att hon var under 15 år. Det är vidare genom samma utredning ställt utom rimligt tvivel att NN i anslutning till detta samlag tilldelat henne slag i ansiktet/huvudet samt hållit en hand över hennes mun.»

 

Retten viser til at prinsipielt sett, skal slike handlinger dømmes strengt, der den laveste straffen i utgangspunktet er 2 års fengsel, den strengeste seks år:

 

«Omständigheterna är inte sådana att brottet ska bedömas som mindre allvarligt enligt 6 kap 5 § brottsbalken. NN ska i stället dömas för våldtäkt mot barn enligt 6 kap 4 § 1 st brottsbalken.

Vid denna bedömning ska NN även förpliktas att till målsäganden utge skadestånd för de skador hon lidit till följd av brottet.

Målsäganden och hennes föräldrar har beskrivit att hon till följd av brottet drabbats av såväl fysiska som psykiska besvär varav de senare delvis alltjämt är bestående.

Vad målsäganden yrkat i skadestånd för sveda och värk framstår därför som skäligt.

Brottet innefattar visst våld och kränkningen är därför särskilt allvarlig. Tingsrätten finner att ersättningen enligt 2 kap 3 § skadeståndslagen skäligen ska bestämmas till yrkade 125 000 kr. På beloppen ska utgå ränta enligt 6 § räntelagen från den 10 november 2014.

Beträffande så frågan om påföljd för brottet antecknar tingsrätten följande.

Regeln i 6 kap. 4 § 1 st brottsbalken om våldtäkt mot barn föreskriver fängelse i lägst två år och högst sex år som straff. Den aktuella gärningen har som utgångspunkt ett straffvärde motsvarande ett fängelsestraff om drygt två år. Brottet är vidare av sådan art att starka skäl talar för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken ska tingsrätten dock alltid överväga om omständigheterna motiverar en lindrigare påföljd än fängelse.»

 

Men så skjer det en ikke tror er mulig, og som minner mest om historier fra klassedelte samfunn, der sønner fra adelen ol kunne komme unna de mest uhyrlige handlinger med å vise til opphavet:

 

NN var bara 17 år gammal vid brottet. Han är nu 18 år. Han är inte tidigare straffad och lever under socialt relativt ordnade förhållanden. Han har vissa besvär med ångest och sömnproblem som han medicinerar mot vid behov.

Frivården har bedömt honom lämplig att utföra samhällstjänst, vilket han också samtyckt till att göra.

Våldtäkt mot barn är ett brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Eftersom NN bara var 17 år gammal vid tiden för brottet krävs dock synnerliga skäl för att bestämma påföljden till fängelse. Hans ungdom innebär vidare att ska straffvärdet ska reduceras enligt 29 kap. 7 § 1 st. brottsbalken.

Straffmätningsvärdet uppgår därför till åtta månader. Skälen för fängelse är därmed starka men fråga är ändå om annan påföljd än fängelse ska väljas.

Det brott NN gjort sig skyldig till är mycket allvarligt. Hans personliga förhållanden är dock sådana att en skyddstillsyn kan antas bidra till att han avhåller sig från ny brottslighet. Han har samtyckt till att utföra samhällstjänst vilket utgör ett särskilt skäl att istället bestämma påföljden till skyddstillsyn.

Samhällstjänst framstår vidare, med beaktande av hans ungdom och personliga förhållanden, som en lämplig påföljd. Tingsrätten finner vid en samlad bedömning att påföljden bör kunna bestämmas till skyddstillsyn i förening med en föreskrift om samhällstjänst. För den händelse fängelse i stället valts som påföljd skulle fängelse i åtta månader ha dömts ut. Med beaktande härav skall tiden för det oavlönade arbetet bestämmas till 180 timmar. Eftersom NN bara var 17 år vid tiden för brottet, bör det alternativa fängelsestraffet ersättas av sluten ungdomsvård. Då villkorlig frigivning inte förekommer vid sådan påföljd, bestämmer tingsrätten den alternativa påföljden till sluten ungdomsvård i fem månader.»

 

Men dette er ikke en historie hentet fra føydalsamfunnets verste perioder, det er Sverige i 2015. Det viser oss et folk som frivillig lar seg hetses med på det mest nedrige, for dette er alvor, det er ikke fiksjon eller science fiction. Voldtekt av 12 år gamle jenter kan knapt sammenlignes med andre forhold, og er det noe den vestlige kultur har hatt som en av sine fremste kjennetegn, er det beskyttelse av kvinnen, med Guds Sønns inkarnasjon ble menneskeverdet absolutt, man fikk en standard å strekke seg etter, men i Sverige har man kapitulert. Det gudløse Sverige, som har som mål å være humanismens stormakt, ender opp blottstilt for humanitet overfor egne borgere, men det synes som om ingen orker å kjempe. Det er ingen svensker som tar til gatene i raseri, det er ingen svensker som stormer tingrettsbygningen i Sundsvall. Det er som om Sverige i fullt alvor mener at de fortjener det de blir utsatt for, den moralske standarden er borte. For husk, det er etniske svensker som her i praksis frikjenner en somalisk ungdom. Det er ikke som i USA hvor de fargede anklager de hvite for å beskytte seg selv og sine, her er det de som skulle ha beskyttet en av sine minste som ikke våger å stå opp, og det viser hvilken dyp ideologisk skolering det svenske folk har vært gjennom, for en slik dom kommer ikke som et resultat av tilfeldigheter, den er kun mulig i svært spesielle omgivelser og den peker fremover mot et samfunn der alt er mulig. Når voldtekter av jenter i prinsippet ikke medfører straff, er barbariet neste stoppested på en reise offentligheten ikke får lov til å debattere.

 

Medias taushet kan bare bety at de finner det ok å ofre 12 år gamle jenter på det nye Vis alter.

 

Det meste handler om gudsbildet, hvem vi tilber.

 

Forstår vi hva som er i ferd med å skje?

 

 

ANNONSE
Liker du det du leser? Vipps noen kroner til Document på 13629