Kommentar

Av Thomas Nydahl

Bara i länder med ett öppet samhällsklimat som medger debatt och kontroverser kan den egna politiken granskas. Så skedde i USA under Vietnamkriget. Så skedde inte i Sovjetunionen under Afghanistankriget. Så sker inte i arabländerna, men det sker i Israel. Gång på gång får landets civila och militära ledare finna sig i att författare, konstnärer, journalister och filmare ifrågasätter de officiella myterna. Inte minst när det handlar om krigstid har Israel en tradition av kritisk och intellektuellt redbar debatt.

Ett av de krig som väckt skarpast debatt i landet är Libanonkriget 1982. Jag reste själv i Israel året därpå och var jag än kom diskuterade man Libanonkriget. Jag fann kritik mot den israeliska ledningen också vid den nordligaste kibbutzen, belägen bara några meter från Libanon och vid åtskilliga tillfällen utsatt för attacker.

Filmen Lebanon finns nu att hyra på dvd. Det är en skakande upplevelse. Jag vet ingen modern krigsskildring som gått så in i märgen på mig, gjort mig fysiskt illamående och distanserat vredgad på samma gång. Regissörens egna upplevelser från Libanonkriget ligger till grund för en nittio minuter lång berättelse som utspelar sig inne i en stridsvagn, där fyra livrädda israeler tvingas fram genom eld och död. De tecknas som krigets offer, just för att vi ser hela krigets första dag genom stridsvagnens kikarsikte. Offren utanför är många, offren där inne i den klaustrofobiska hettan och trängseln är fyra stycken. Det är möjligen falangistens besök som får oss att se en förövare tydligt. Hans sadism känner inga gränser. Den tillfångatagne syriske soldaten blir en broder i nöden, hans förtvivlans tårar och skräck blir ett med soldaternas egen skräck. Offer är de i den meningen att omständigheternas diktatur placerat dem inne i stålmagen – besluten fattades långt ifrån deras egen vardag och långt över deras huvuden.

Jag menar att en riktigt bra krigsfilm är den som fungerar som anti-krigstanke. Det gör Lebanon i högsta grad. Ingen skulle ens i fredstid få mig att stiga ner i stridsvagnens inre, ingen. Och jag kan bara känna tacksamhet över att Israel har begåvade regissörer som Maoz, fria filminstitutioner som Ariel Films och kloka samarbetspartners som Arte France. Det finns ingen anledning betvivla att det senaste Gazakriget och dess konsekvenser också kommer att bli föremål för filmisk eller litterär gestaltning. Om det inte redan har skett.

Lebanon. Regissörer: Samuel Maoz. Skådespelare: Reymond Amsalem, Ashraf Barhom, Oshri Cohen, Yoav Donat, Michael Moshonov. Distributör: Atlantic Film (som uppenbarligen aldrig hört talas om det hebreiska språket, eftersom man på konvolutet anger arabiska som filmens språk – det talas endast i något kort inslag). Producenter: Arsam International/ Arte France/ Ariel Films/ Israeli Film Fund/ Metro Communications.

Av Thomas Nydahl

Velvillig stilt til rådighet for document.no av TN. Først lagt ut på hans egen blogg: nydahlsoccident.blogspot.com

Les også

-
-
-
-
-
-

Les også