Låt kvällen fälla sitt visir
och sporra sina syror,
Låt drömmarnas panter bada
i sitt förklarada eldhav.

I mörkrets begynnelse
vittrar månskenets socklar,
utsöndrar marmorn tårar.
Bildens sigill är ett ärr.

Tolmodiga ögon skådar
underjordens fågelflockar.
Det är de sovandes ögon:
ögon fulle av skugga.

Låt saltet fräta sönder
vindens rörliga rötter.
Låt linjerna födas
i det oförutseddas puppa.

Lasse Söderberg Ur Det obeständiga (1963)