Hans Rustad Låt kvällen fälla sitt visir och sporra sina syror, Låt drömmarnas panter bada i sitt förklarada eldhav. I mörkrets begynnelse vittrar månskenets socklar, utsöndrar marmorn tårar. Bildens sigill är ett ärr. Tolmodiga ögon skådar underjordens fågelflockar. Det är de sovandes ögon: ögon fulle av skugga. Låt saltet fräta sönder vindens rörliga rötter. Låt linjerna födas […]
Bli abonnent eller logg inn – hvis du allerede er abonnent – for å lese denne artikkelen. Pluss-artikler blir frigitt 24 timer etter publisering. Arkiverte artikler er forbeholdt abonnenter.
