Feature

Mot hela den räddhågsna kultur, vilken inte tar strid mot farliga tendenser i det egna samhället, skulle jag vilja ställa en helt annan. När den polska kommunismen äntligen bjöds motstånd av en stor folkligt rörelse, djupt förankrad i den katolska tron, Solidaritet, skrev en av kyrkans män, Jósef Tischner en uppfordrande bok, Solidaritetens etik, i vilken vi kunde läsa om ett helt annat slags människor: «Människorna kastar av sig sina masker, går ut ur sina gömställen, visar sina verkliga ansikten… Saken gäller människans värdighet, vilket i sin tur har sin grund i hennes samvete. Den djupaste solidariteten är samvetenas solidaritet.» Just i detta historiska ögonblick ser det ut som en stark religiös tradition möter upplysningstraditionen och ger människor mod och ansikten. Därmed blir också deras röster – och samveten! – synliga inte bara kollektivt utan också, och kanske framför allt som ett tydligt budskap till tyrannerna: er tid är förbi, våra samveten tillåter inte längre att ni härskar över oss. Det som hände i Polen i början av 1980-talet tycks idag som bortblåst. I Europa råder ett slags spänd tystnad, som väntade folken på något, en förlösning, en avgörande vändning, en förändring. Hukande under EU-diktaten och den kulturella nivelleringen låser vi våra dörrar med dubbla lås och hoppas att ingen ska kunna läsa våra innersta tankar.

Thomas Nydahl: Yttrandefriheten och islamismen.

se også Nydahls eminente blogg: http://nydahlsoccident.blogspot.com/