Gjesteskribent

Den laveste politiske fellesnevner er menneskenes egen opplevelse. Det spiller ingen rolle hva politikerne sier hvis det strider mot individets egen sanseopplevelse og erfaring. Den svenske forfatteren Thomas Nydahl har noen interessante observasjoner om Malmø, den byen han ble født og vokste opp i. Det er ikke lenger hans by. Det skyldes ikke frykt for forandring eller det fremmede. Nydal har reist i Midtøsten og Nord-Afrika. Men det er ikke det han opplever i Malmø: det er en by i oppløsning, der menneskene ikke utgjør noen helhet, der det ikke finnes noen bånd mellom det som var og det som er.

Den samme polaritet finnes i dagens Oslo: I sørøst forvandles forstedene til innvandrerbydeler. Også sentrum endrer karakter. Hva gjør den politiske eliten? Den bygger nye byer hvor problemene ikke eksisterer: et besøk i Nydalen er et besøk i fremtiden. Her er pene parker, anlegg langs elven, og unge, ambisiøse mennesker på BI, og i media- og it-bedrifter. Det er «far from the madding crowd»: ikke noe av den uroen og oppløsningen som preger bybildet i sentrum.

Oslo skal øke med over 200.000 mennesker de nærmeste år. Det tegnes fjordbyer og museer. Men hva med menneskene og byen? Det ligger noe drømmende virkelighetsfjernt over disse visjonene. Nydahls beskrivelse av Malmø virker mer presis:

Malmö är nu en global by, genomblåst av de «ideal» som tror att människor kan bygga ett liv på socialbidrag, som låter traditioner och arv monteras ner därför att de inte passar tidens krav på lydnad och likriktning, en global by som kring Arbetets ära skapar en fyllecell, en narkotikaklassning och en ångestcentral, som tror att framtiden kan skrivas i neon när allt blivit svart-vitt, och som med tunga vapen och sprängmedel låter den ena maffian bekämpa den andra, samtidigt som centrifugalkraften förminskas av de dunkande diskotekrytmerna… ack nej, Malmö finns inte ….

Hvordan reagerer de innfødte når de blir fremmedgjort i sin egen by? Trekker de seg tilbake, inn i seg selv og søker sine? Flytter de ut av byen? Oslo er Norges eneste storby. Det vil være vanskelig å skjule hva som foregår. Nydahl gir oss en idé om et språk som kan beskrive den nye virkeligheten.

Finns Malmö? Eller er det bara en f.d. skånsk hägring i den allt vidara öknen?

Av THOMAS NYDAHL

Kan man åka till sin födelsestad och bli glad över återseendet? Jag kan det inte. Malmö är en stad som jag för alltid stötts bort av – och som jag i min tur stött bort. 1982 lämnade jag Malmö efter trettio år. Jag föddes på Sevedsplan där min familj bodde i en påver enrummare, kom 1958 till det nybyggda förortshuset på Lorensborg och stannade där till 1969 då jag med bästa vännen flyttade till egen lägenhet på Gamla Väster. Familj bildade jag 1972 och bodde under åren fram till 1982 på Lindängen, Nydala och Bellevuegården.

Idag vandrade vi från Värnhemstorget till Möllan och tillbaka upp till Centralen. Det tog fem timmar med fikapauser och lunch på Restaurang Nyhavn på Möllan. Jag befann mig i det arabiska Malmö, vattenpipornas och den svarta ekonomins Malmö, slöjornas, hamas och om-gud-vill-Malmö.

Jag trivs inte där. Jag är en främling där men saknar främlingens nyfikenhet, den jag hade under resorna i Israel/Palestina och Libyen. I Malmö vill jag inte vara en främling. I Malmö vill jag vara jag. Det är jag inte i Malmö. Malmö är inte en stad ens. Malmö är en vistelseort. Det är en atomiserad och sönderslagen husmassa och en folksamling som tänjs ut i sina egna beståndsdelar, där individerna är främmande för varandra, parallellt lever och befinner de sig i livet men ändå i osynlighet, beslöjade, bakom ridåerna och murarna, inneslutna, inkapslade…

Bussarna, skriken, spektaklen, människomassorna, tingel-tanglet, mobilringningarna, de sammanpackade anhopningarna av kroppar, det motbjudande och det bortstötande.

Efter nio timmar var jag hemma igen. Hemma i hemlösheten och hemma i mig själv. Rotlös men med en rottråd, starkare, lite fastare förankrad…

Det kommer att dröja länge innan jag ens tänker tanken att Malmö finns. Och jag vet då att jag ljuger för mig själv. Igen. Malmö finns nämligen inte och har inte funnits på mycket länge. Den stad som hette Malmö är nu en global by, genomblåst av de «ideal» som tror att människor kan bygga ett liv på socialbidrag, som låter traditioner och arv monteras ner därför att de inte passar tidens krav på lydnad och likriktning, en global by som kring Arbetets ära skapar en fyllecell, en narkotikaklassning och en ångestcentral, som tror att framtiden kan skrivas i neon när allt blivit svart-vitt, och som med tunga vapen och sprängmedel låter den ena maffian bekämpa den andra, samtidigt som centrifugalkraften förminskas av de dunkande diskotekrytmerna… ack nej, Malmö finns inte.

Finns Malmö? Eller er det bara en f.d. skånsk hägring i den allt vidara öknen?