Feature

Sveriges ambassadør i Tel Aviv, Elisabet Borsiin Bonnier er en modig dame. Da Aftonbladet publiserte en artikkel som foruten å være spekulativ tenderte mot klassiske antisemittiske myter om jøder som blodsugere, sendte hun på egen hånd ut en erklæring.

«Artikeln i den svenska tidningen Aftonbladet är lika chockerande och förfärlig för oss svenskar som den är för israeliska medborgare. Vi delar den bestörtning som uttryckts av israeliska regeringsrepresentanter, massmedier och allmänheten. Svenska ambassaden kan inte annat än att klart distansera sig från artikeln.

Alldeles som i Israel råder det pressfrihet i Sverige. Pressfrihet och yttrandefrihet är dock friheter som för med sig ett visst ansvar. Det ansvaret faller på chefredaktören på varje tidning.»

De offentlige personer som under karikaturstriden manet til besinnelse og ansvar, er de samme som nå forsvarer Donald Boströms rett til å publisere stoff som er egnet til å vekke antisemittiske følelser. Det finnes ikke antydning til at Boström har tatt slike hensyn. Tvertimot spisser han og fargelegger han historien for maksimal effekt.

Det er selvsagt grenser for ytringsfriheten: den bør ikke brukes til å spre hat, slik utenriksminister Jonas Gahr Støre fremholdt i Dagbladet igår. Men det er nettopp det Aftonbladets artikkel er egnet til, og ikke hvilket som helst hat. At Sveriges største avis – norskeid – publiserer en tekst som drar veksel på antisemittiske myter, er en alvorlig advarsel om hvor sturent det venstreradikale jødehatet er blitt. Det har fått sin renessanse i tilpasningen til- og frykten for islam. Som Boström sier: Jeg har ventet 17 år på å få napp.

Brevet fra ambassadøren er fjernet fra ambassadens hjemmeside.

Elisabet Borsiin Bonnier går i Wallenbergs fotspor, og hennes sjef, Carl Bildt, følger samarbeidspolitikken.