Gjesteskribent

Kurderen Omar Mohtadi beskriver i et brev til Svenska Dagbladet hvordan det var å komme til Sverige fra Iran på begynnelsen av 80-tallet. Mohtadi er sekulær, og kommer fra en familie som har vært politisk aktiv i fire generasjoner. Hans store interesse er historie, også svensk historie. En kurder fra Iran vet noe om undertrykkelse. Han kan si noe om hvordan Sverige som samfunn utvikler seg. Han kjenner en del krefter på kroppen som svenskene ikke gjør. Mohtadi liker ikke utviklingen i Sverige. Sverige lærte ham demokrati, toleranse og frihet. Nå synes han det ikke stilles krav tilbake og at intoleransen vinner innpass.

Det var en liten detalj som utløste brevet: Carl Hamilton som ikke fant seg i at Halal-tv-jentene ikke ville ta ham i hånden. Det er en type courage man ikke ser for mye av i dagens Sverige. Når en kurder sier noe slikt, bør man lytte.

«Det är sannerligen inte många som fortfarande öppet törs stå emot denna mesighet, naivitet och blåögdhet gentemot fundamentalistisk islam som präglar och genomsyrar hela samhället.

Jag är inte ens arg. Man får aldrig bli arg för någonting här, har jag lärt mig under alla mina år i det socialdemokratiska Sverige. Jag bara är så in i Norden UPPGIVEN! Jag känner en enorm och obehaglig maktlöshet.

Jag är kurd från den iranska delen. Då, efter nästan tre år av halvt underjordiskt halvt öppet katt- och råttaspel med Islamiska Sharia-män och efter att hus och hem jämnades med marken, egendom konfiskerades, familjemedlemmar fängslades och avrättades, hela byar ruinerades och städer besköts urskiljningslöst med artilleri så tvingades jag till ett liv i exil och som 30-åring sökte jag asyl i Sverige. Det var första november 1982. Jag var då redan politiskt intresserad och engagerad sedan tio år. Jag är från en familj som har varit politiskt aktiv sedan fyra generationer och man arbetade, åt, sov och pratade politik så länge jag kan minnas. Jag flydde hals över huvud och var lycklig nog att undkomma halshuggning eller arkebusering och fick tak över huvud här. Jag är evigt tacksam och glömmer aldrig det. Åtskilligt många, tiotusentals – ja, du läste rätt faktiskt, jag menar bokstavligen tiotusentals – hade inte den möjligheten eller turen och slaktades i en sällan skådat blodbad mellan 1980 och 1990. Islamiska dödspatruller nöjde sig inte med Koranens och Sharialagarnas förverkligande inom landets gränser. Elimineringen av Iranska Islamiska oppositionella skulle fortsätta och fullbordas tusentals kilometer bort från landets gränser också. Ingen aktiv inom den Iranska oppositionen i någon Europeisk storstad kunde vara säker att han eller hon skulle komma hem med livet i behåll efter att man har varit på stan.

I Tyskland släpptes för några månader sedan en av förövarna i Mykonosmassakern efter femton år. I Österrike lämnade myndigheterna över den huvudansvarige iranske medborgaren för KDP-morden i Wien bara efter en och en halv timme, fullständigt nedblodad till iranska ambassaden efter ett telefonsamtal från den iranska UD direkt till den Österrikiska utrikesministern. Wien fick veta att Islamiska regimen inte kunde garantera varken Österrikiska ambassaden i Tehran eller dess medborgare om inte «Sahrarodi» omedelbart försattes på fri fot. Fyra politiska mord relaterat till Islamiska Iran skedde i Sverige. Otaliga gånger har Polis och Migrationsverket avslöjat iranska spioner på flyktingförläggningar bland asylsökande. Men detta var inte nog heller. Nu måste även Europeiska medborgare röjas undan. Fatwan om Salman Rushdie utfärdades, filmaren Van Gogh mördades, holländska politiker dödades, svensken Lars Vilks gick under jorden för att slippa halshuggning, Danska Jyllandspostens ansvariga lever fortfarande med vetskapen att när som helst kan de falla offer för en troende muslims knivhugg för att mördaren ska garantera en plats i Paradiset åt sig själv.

I tjugo år förde Europeiska länder en katastrofal eftergiftspolitik med Islamiska Iran som de själva kallade för «kritisk dialog».

Nu med facit i hand måste till och med den mest naive, blåögde politikern som har någon politisk heder kvar medge att den tjugoåriga smekmånaden var allt annat än «kritisk». Det vore intressant att höra vad Jack Straw, Gerhard Schröder, Göran Persson och Ingvar Karlsson, Jacques Chirac , Romano Prodi, …har att säga. Jag nämner inte Olof Palme, Francois Mitterand och Anna Lindh för de kan inte föra sin talan längre. Stackars Anna Lindh som gick med att förnedra sig och till och med bar slöja, allt för att tillmötesgå islamister. Det är inte många i väst och i synnerhet i Sverige som känner till denna mänskliga tragedi och de svenska politiker som vet har hittills blundat eller så har de varit så inbegripna att hjälpa Castros Cuba, Ortegas Nicaragua, Morales Bolivia, kommunisternas Vietnam, Arafats Palestina, Ismail Hannias Hamas, Nasrallahs Hizbollah och en hel hop Afrikanska despoter med politiskt och ekonomiskt bistånd att de inte har hunnit titta åtminstone med ett halvt öga vad som pågått i Mullornas land med Islamiska Sharialagar i hela trettio år. Det är sorgligt. Jag kommer inte på något bättre uttryck än just sorgligt.

Under mina 26 år här har jag lärt mig språket någorlunda hyfsat, studerat eller arbetat oavbrutet (har varit sysslolös i sammanlagt tre månader på 26 år). Jag har varit städare på hotell och sjukhus, brevsorterare, brevbärare och postkassör på posten, bussförare på SL, taxichaufför på Taxi Stockholm (fortfarande aktuell) och senast utbildade jag mig som tolk och arbetar numera som Kammarkollegiets Auktoriserade tolk till och från svenska – kurdiska – persiska i domstol, på Migrationsverket, hos Polisen och på advokatbyråer sedan 2002. Jag blev bekant med begrepp som demokrati, tolerans, yttrandefrihet, demokratiska rättigheter, val, rösta, västerländsk kultur och civilisation, mänskliga rättigheter och till och med djurens dito för första gången i Sverige. Inget av de här begreppen existerade i mitt gamla hemland när jag bodde där i trettio år.

Under alla de här åren påmindes jag dagligen om mina rättigheter av olika slag vilket var väldigt trevligt. För första gången kände jag att jag har politiska – och andra – rättigheter som vilken svensk som helst. Nu i efterhand önskar jag däremot att jag hörde ordet skyldigheter lite oftare.

Kraftigt vänstervriden och illröd som jag var politiskt, blev det naturligt att rösta på VPK och för att göra en lång historia kort så bleknade det röda allt eftersom jag kunde bättre svenska och tog del av massmedia och engagerade mig i svensk politik mer och mer. Efter avslutade språkkunskaper fick jag veta att «Det är så gott som omöjligt att fortsätta i ditt favoritämne historia eftersom det är så fullt överallt», för att citera studievägledaren i Uppsala. Jag hade gått på lärarhögskolan i hemlandet och blev historielärare på gymnasienivå. Men mitt intresse för historia, samhällskunskap och politik svalnade inte för det. Nu arbetade jag med både svensk politik och hemlandspolitik. Jag fann svensk historia, arbetarrörelsens bakgrund, industrialismen långa väg och svenskarnas immigration till Amerika oerhört intressant.

Fram till 1990 verkade allt vara «frid och fröjd» i min tankegång, men så invaderade Saddam Hussein Kuwait, och, ja, resten är historia. I egenskap av etnisk kurd så började alla mina politiska uppfattningar och hela min världsåskådning knaka i fogarna när jag med mina egna såg att USAs agerande räddade fem miljoner kurder från en total förintelse (det som kallas Anfal och hade satts i gång 1987 av Baath-regimen) och tack vare just USA så hade kurderna för första gången i sin långa och blodiga historia fått ett skyddat område. Ironiskt nog av samma USA som jag hade kämpat mot i nära tjugo år!

Jag började på största allvar ifrågasätta och revidera hela min föreställningsvärld. Tolv långa år passerade och så kom äntligen 21 mars 2003 och den slutgiltiga befrielsen av Irak. Jag vill inte uppehålla med analysen av händelseutvecklingarna mellan mars 2003 till dags dato, det vet säkert du lika väl som jag. Visst har många och stora misstag begåtts av samtliga inblandade parter, däribland USA, och visst har några av misstagen varit av historiska mått, och kanske irreparabla en lång tid framöver, men faktum kvarstår; USA tog bort Saddam Hussein och befriade kurderna. Jag kan inte tänka mig att någon (bortsett från Neonazister) ifrågasätter USAs deltagande i andra världskriget och befrielsen av hela Europa, och jag kan för mitt liv inte förstå varför det var rätt för fransmän, belgare, holländare, norrmän, danskar och greker att få hjälp från USA och UK för att kasta Nazi-oket, men att det är synd skam för kurder och irakier att sextio år senare bli av med Baathpartiet med hjälp av ovan nämnda stormakter. Finns det verkligen någon med sunt förnuft som tycker att det hade varit bättre om NATO med USA i spetsen inte gått in i före detta Jugoslavien och borde låtit Milosevic vara kvar? En fråga som vänsterpartister och socialdemokrater tillsammans med sina vänner allt från svenska imamer och könssegregationsförespråkare till islamister och Sharialagsanhängare som vägrar att skaka hand med motsatt kön och vill bestraffa äktenskapsbrott och otrohet med stening, borde besvara.

Jag märker att jag håller på att bli långrandig, men jag bara tänker vilken ramaskri det inte skulle bli om jag vägrade skaka hand med min kollega från Namibia eller med min lesbiska granne på bostadsrättsföreningens möte och offentligt och uttryckligen förklara mitt agerande med att det ena är svart och den andra sexuellt avvikande! Det skulle vattnas i munnen på DO! Men inför en beslöjad Sharia-anhängare islamist förklaras det hela med att det råder religionsfrihet i Sverige och minoriteter måste komma till tals.

Det finns 57 islamiska länder (jag använder begreppet » islamiska länder » eftersom de själva gör det, annars är det helt förvirrande. Jag kommer från ett » islamiskt land » men jag är inte muslim) och det tillämpas strikta Sharialagar i vissa av dem. Mitt konstruktiva förslag till programledarna på Halal-tv och framför allt till «ansvarig utgivare för Halal-tv och chef för allmän-tv i Umeå» Joakim Sandberg är: varför åker de inte till Saudiarabien (sunni-varianten) eller Islamiska Republiken Iran (shia-varianten) eller ännu trevligare Shariadomstolarnas land Somalia och försöker prova yttrande- och religionsfriheten där på plats. Jag föreslår vidare att Sandberg också tar sin hustru, sambo, flickvän eller sin tonåriga dotter (för någon av de här har han väl) med sig och sedan kan han beskriva sina upplevelser för oss islamofober.

Nej! Varken Sandberg eller de tre beslöjade programledarna kommer att göra det, det vet jag väl.

Jag förstår till viss del – däremot inte sagt att jag har förståelse – att folk till exempel i Mellanöstern är anti-amerikaner och makthavarna behandlar dem som boskap, där analfabetismen i vissa länder är över 70 % och islam och Sharialagar reglerar människornas liv in i minsta detalj från vaggan till graven. Men för allt i världen! Jag blev tagen och chockad av att nära hundra tusen, de flesta unga deltog i demonstrationen den 15 februari 2003 mot USA och UK med irakiska flaggor, Che Guevara och…!

Läser de inte tidningar? tittar de inte på tv? (alltså jag menar inte Aftonbladet och SVT) Var bor de här människorna, Tora Bora och Waziristan – eller Stockholm och Göteborg?

Tack för tålamodet.
Högaktningsfullt
Omar Mohtadi

Vad handskakningen handlar om