Du som fanns före bergen och molnen,
Före havet och vindarna.
Du vars begynnelse är före alla tings begynnelse
Och vars glädje och sorg är äldre än stjärnorna.
Du som har vandrat evigt ung över vintergator
Och genom de stora mörkren mellan dem.
Du som var ensam före ensamheten
Och vars hjärta var fullt av ängslan långt före något
mänskohjärta – glöm inte mig.

Men hur skulle du kunna minnas mig.
Hur skulle havet kunna minnas havssnäckan
som det brusade igenom engång.

 

Pär Lagerkvist

ANNONSE
Liker du det du leser? Vipps noen kroner til Document på 13629