Sakset/Fra hofta

Trodde du at du forstod det sosiale og politiske hykleriet i Sverige – om ikke til bunns, så i alle fall et godt stykke på vei? Kanskje etter å ha fordøyd «Röda rummet» og andre Strindberg-klassikere, og kommet til at fenomenet ikke er vesensforskjellig fra det tilsvarende norske – om enn det kan utspille seg annerledes og virke noe mer ondartet?

I lys av en kort kommentar av Johan Hakelius i Aftonbladet i dag, må undertegnede konstatere at han bare hadde skrelt vekk det første laget av denne uappetittlige løken.

Bakteppet for Hakelius’ tekst er at seks av partiene i sju-kløveren (alle unntatt Vänsterpartiet), som altså er samtlige riksdagspartier unntatt Sverigedemokraterna, sist fredag ble enige om en flyktningpolitisk avtale med sikte på å redusere tilstrømningen til Sverige, hvor det blant annet tas til orde for midlertidige oppholdstillatelser (en kamel å svelge for Miljöpartiet), noen reduserte bidrag samt strengere familieinnvandring og forsørgelseskrav. En stund vurderte man sågar skjerpet grensekontroll (gisp).

Disse tiltakene er åpenbart altfor lite til å bringe Sverige ut av sitt selvpåførte uføre, men det bemerkelsesverdige er at selv slike forsiktige tiltak inntil helt nylig var å regne som politisk uanstendige. Nå er de plutselig ikke uanstendige lenger. Så hvordan kan man late som ingenting og unngå å erkjenne at SD har hatt rett når de har sagt at asylinnvandringen er altfor høy?

Om man skal tro Hakelius, er det spekteret av tillatte meninger som plutselig blir helt forvandlet:

Det är nästan magiskt och mycket svenskt. Plötsligt viker korridoren av. Det som var suspekt att säga för någon månad sedan, är plötsligt sunt förnuft i åsiktskorridorens mitt.

Idet man er i ferd med å nå nye erkjennelser og skifte mening, snakker man ikke offentlig om det – tvertimot: det benektes hardnakket, og den som sier det som fortsatt vil være forbudt en liten stund til, får gjennomgå:

Skiftet föregås inte av någon fri, frejdig och öppen debatt. I offentligheten pågår snarare arbetet med att hålla ned, brännmärka och förtränga in i det sista. Det är under ytan förbered­elsen sker. Där växer insikterna om vad som är ohållbart och orealistiskt. Under ytan har ”öppna våra hjärtan” sedan länge skrivits av som naiv studentpolitik. Men ingen vill ensam spräcka fasaden.

Hakelius’ beskrivelse av forarbeidene til forvandlingen er stor litteratur:

Bit för bit rivs i stället hela huset bakom fasaden, som får stå kvar. Så kommer det avgörande ögonblicket. På en given signal faller den gamla fasaden. Bakom den finns redan en ny. Den ser ut att alltid ha stått där. I ett slag är allt ändrat. Politiker, journalister, alla, följer med.

Nu är det den här korridoren som gäller.

Men den mest foruroligende opplysningen er at dette visstnok er en slags del av svenskenes mentale DNA, hvilket resulterer i perfekt synkronisering i det kritiske øyeblikket, og det gjelder langt fra bare i offentlige saker:

De flesta svenskar kan den här processen. Vi har varit med om den på arbetsplatser, i föreningar och bland vänner. I stora frågor och små.

Vi anar när åsiktskorri­doren är på väg att svänga. Vi gör oss redo, för vi vet att det sker plötsligt. Man vill inte fortsätta åt fel håll, rakt in i väggen.

För oss infödda svenskar är processen i någon mening öppen, för vi har lärt oss att förskjutningar sker i det fördolda. Vi kan delta i spelet bakom fasaden.

Portrettet som tegnes, er av et land som er en slags kjempemessig versjon av Arbeiderpartiet. En virkelighet hvor humor og satire har uhyre vanskelige livsvilkår. Salig Strindberg så seg da også nødt til å rømme landet på et tidspunkt.

Hakelius gjør rett i å omtale det skrekkelige fenomenet som et integreringsproblem. Men hva med rett og slett å bruke det som et skremsel mot å innvandre til Sverige?

I dokumentarfilmen On the bride’s side sier en av migrantenes hjelpere at han fraråder dem å reise til Sverige. Idet han blir bedt om en forklaring, mumler han noe om at det mesteparten av året er iskaldt å åpne vinduet eller ta en tur utendørs for å røyke en sigarett. Men den kulden fremstår snarere som befriende sammenlignet med den skisserte klamheten.

 

Aftonbladet

Les også

Selvfornedringens kunst -
Sverige – våldtaget land -
Samtal i salongen -
Svensk ungdomstrend -
Vilket Sverige vill vi ha? -
Bakom maktens ansikten -
Requiem för Sverige -