Fastklamrad vid livet
som vid ett fällande träd
hör jag saven predika
och känner mot pannan en fläkt
av svindlande, låga vingar.
Jag blundar för att härda ut
i skuggan. Fastklamrad
som ett barn förvirras jag
av min egen tyngdlöshet,
min upprätthållna saknad
så nära barken. Dock står
i hjärtat den flyende bilden
kvar, tecknad med silverspets:
bilden av ansikten, landskap.

Lasse Söderberg Ur Det obeständiga (1963)