Hans Rustad Fastklamrad vid livet som vid ett fällande träd hör jag saven predika och känner mot pannan en fläkt av svindlande, låga vingar. Jag blundar för att härda ut i skuggan. Fastklamrad som ett barn förvirras jag av min egen tyngdlöshet, min upprätthållna saknad så nära barken. Dock står i hjärtat den flyende bilden kvar, tecknad […]
Bli abonnent eller logg inn – hvis du allerede er abonnent – for å lese denne artikkelen. Pluss-artikler blir frigitt 24 timer etter publisering. Arkiverte artikler er forbeholdt abonnenter.
