Sverige, Danmark, Norge: det tenkes de samme tanker: å være glad i landet sitt, lokalsamfunn, kultur og ikke minst natur og årstider er den mest naturlige ting av verden. Det kunne aldri falle oss inn å skamme oss over den det stykke jord vi står plantet i. Det er som å trosse naturlovene.

I Sverige er selvhatet drevet opp i n’te potens. Der har det sovjetiske-orwellske proporsjoner. Norge med sin vemmelige, klamme moralisme kommer som en god nummer to. I begge land er man totalt humorløs.

Hvor lenge kan man stampe mot brodden, utfordre det mennesker tror på og lever på i sin hverdag, fra vugge til grav, spør Herman Lindqvist.

I sin arrogans ställer sig de svenska självförnekarna i en alldeles egen nisch pekande finger åt den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma och som de tycker är lite vackrare och finare än alla andra landskap, för där har deras förfäder bott i generationer. Denna stora svenska majoritet har olika politiska åsikter, de ser olika ut, de har olika religioner eller ingen religion alls, men de är sammanflätade i en historisk ödesgemenskap för de tillhör alla den unika svenska mixen, den vi kallar den svenska kulturen.

Dit hör vi alla, även självförnekarna som i sin upphöjda avskildhet idiotförklarar alla som vågar ha en annan åsikt och till och med erkänna sin svenska patriotism.

I samma ögonblick självförnekaren reser utomlands händer det något märkligt. Eftersom han reser på svenskt pass identifieras han utomlands omedelbart som svensk, trots att han nyss själv inte ville ha med svensk kultur att göra. Ändå avslöjas han lätt på sin svenska accent – få svenskar talar främmande språk så bra som de själva tror.

Efter ett tag i det främmande landet börjar svensken ha synpunkter på det ena och det andra. Han berättar för landets invånare att i Sverige stannar bilarna vid övergångsställen, där är inte varje promenad över en gata förenad med livsfara. I Sverige kommer man i tid. I Sverige står man i kö och väntar på sin tur och tränger sig inte före.

I Sverige kan man ringa till myndigheterna och få saker och ting utförda per telefon, trots att man inte är släkt med tjänstemannen eller är god vän med chefen, och inte behöver man betala mutor för att få det begärda dokumentet.

I Sverige har vi kvinnor på alla poster i samhället. I Sverige kan en kvinna försörja sig själv och är inte beroende av någon man. I Sverige säger vi du till alla, utom till kungen.

Den inbitne antisvensken blir alltså en högljudd och alltmer blågul ambassadör för Sverige i utlandet. Ju mer utland det främmande landet är, desto svenskare blir svensken. Och skulle han råka i svårigheter där borta ropar han genast på Mamma UD – som förväntas komma till omedelbar undsättning.

Väl hemma i Sverige, när självförnekaren hunnit bota sin svåra abstinens efter kanelbullar, Kalles kaviar, godis eller vad de kan ha varit han saknade mest av allt, klättrar han upp i sin nisch igen och sjunger förnekelsens lov. På ren svenska. Han står med stämpeln i hand, redo att idiotförklara var och en som vill uttrycka sin kärlek till Sverige och det svenska.

Låt oss strunta i självförnekarsekten och ställa oss samma fråga som den franske ministern, fast vi frågar på svenska:

Vad är det att vara svensk?

Vilka är de svenska värderingarna?

I Sverige är det fint att vara «osvensk»