Apro­pos den pågå­ende debat­ten om hvor­dan Sad­dam skal behand­les og få en rett­fer­dig ret­ter­gang (får inder­lig håpe det); 
Dagens Nyhe­ter hadde denne uka et inter­vju med en ira­kisk kur­der som i 14 år har vært Sad­dams fange, og nylig ble gjen­for­ent i Sve­rige med sin ekte­felle og dat­tera som han aldri har sett.
– Det tog mindre än en minut att döma mig till döden, berät­tar Riz­gar Aziz. Jag fick inte ens yttra mig.

Riz­gar Aziz berät­telse hand­lar om rätts­lös­het, nyck­fulla över­grepp och obe­gri­p­lig grym­het.
Måna­der av dag­lig tor­tyr: “berätta namn, plat­ser, erkänn!” Men, understry­ker han, många hade det sämre. Många för­s­vann i regi­mens gra­var och ingen får någon­sin höra deras his­to­ria.
Han berät­tar om en medfånge, en herde som fångades in i gränstrak­terna. Myn­dig­he­terna ägnade 20 år åt att få ur honom den bekän­nelse som inte fanns. Till slut dog her­den. Utan att för­stå någon­ting.
– Alla måste bekänna, alla blev tor­te­rade, säger Riz­gar Aziz.
Efter ett år och tre måna­der var det dags. Nästa dag skulle Riz­gar Aziz avrät­tas. Han hade slutats hoppas på annat än att hans familj skulle få begrava hans kropp. 
Plöts­ligt beslutade Sad­dam att visa en mild sida. Enligt Riz­gar Aziz var Sad­dam ibland sådan: extrem hård­het följ­des av demon­stra­tiv “god­het” för att lugna mas­sorna.
En mängd fån­gar fick amnesti. Riz­gars straff omvand­lat till livs­tids fän­gelse.
Anled­nin­gen till att Riz­gar frig­avs från sitt livs­tids­straff var att Sad­dam Hus­sein än en gång ville fram­stå som stor­sint och god­hjärtad. Hös­ten 2002 var det uppen­bart att ett anfall från USA när­mades sig. Sad­dam hade låtit sig väljas till pre­si­dent med nästan hundra procent av rös­terna. Nu frigav han också några hundra tusen fån­gar – därib­land Riz­gar Aziz.

ANNONSE
Liker du det du leser? Vipps noen kroner til Document på 13629