Sakset/Fra hofta

Erik Lidström er en klassisk liberalist og har doktorgrad i fysikk. Han stiller spørsmålstegn ved det han kaller et «dogmatisk demokrati». Foto: Facebook/Erik Lidström

Erik Lidström står for klassisk liberalisme og er en slik som gjerne kalles libertarianer. Han argumenterer i en ny bok for en kraftig innskrenkning av stemmeretten. Han vil at alle som lever av statlige overføringer, skal miste stemmeretten. Dette inkluderer også dem som faktisk jobber for staten.

I forordet til boken Representativ demokrati skriver Lidström følgende:

Den representativa demokratin är inte ett politikens multiverktyg utan ett specialiserat instrument i en betydligt större verktygslåda. I denna verktygslåda har vi också andra redskap som konstitutionalism, rättsstat, maktdelning, maktbegränsning, skydd för individen, minoritetsskydd, yttrandefrihet.

Erik Lidström har en doktorgrad i fysikk og representerer partiet Medborgerlig Samling. Han skriver at idealet i dag er det representative demokratiet som oppsto i USA mot slutten av 1700-tallet.

Men Lidström argumenterer for at det representative demokratiet kun er ett av flere verktøy som man behøver for å skape et godt, konstitusjonelt, demokratisk og liberalt samfunn. Han setter blant annet fokus på historien og tradisjoner, noe vår utdanningsminister Guri Melby (V) burde merke seg.

Till sist infördes alltså den representativa demokratin i Sverige, ett oerhört värdefullt tillskott. När detta gjordes hade det dock varit lämpligt att reflektera över hur den representativa demokratin förhåller sig till alla våra tidigare erfarenheter och lärdomar, både svenska och utländska.

Vad som istället skedde var att, som den skotske filosofen Gordon Graham skriver i boken Against the Democratic State, den representativa demokratin ”välsignade” staten. Av skäl som jag söker reda ut i min bok har detta lett till att i stort sett allt tidigare tänkande behandlas som oväsentligt, om någon ens befattar sig med det.

Nu har vi ju ”demokrati” där ”vi” bestämmer ”tillsammans”. Tror vi. Varför då bry sig om gamla stofiler och deras varningsord? 2 500 år av erfarenheter och tänkande har idag okritiskt kastats på soptippen.

Lidström vil derfor blant annet innføre personvalg i valgkretsene, slik at dårlige politikere lettere kan byttes ut, uten partiene som et beskyttende filter mellom velgerne og politikken. Dette er nærhetsprinsippet i praksis, og en direkte motsats mot broilerfabrikkene (ungdomspartiene) som preger nåtidens politiske virkelighet.

Det svenske demokratiet har forfalt og er i dag et «dogmatisk demokrati», hevder Lidström. Demokratiet tjener statens interesser, ikke (slik det burde være) motsatt. Majoritetens tyranni er et velkjent problem.

Den beskrivelsen passer minst like godt på situasjonen i Norge. Alle, også innvandringsmotstandere, må finansiere den ekstremt kostbare massemigrasjonen. Min familie tvinges dessuten hvert år til å dele ut ca. 28.000 kroner til islamske terrorister, afrikanske diktatorer og eks-politikere i diverse ikke-statlige organisasjoner i form av «bistand».

Rent allmänt har vi i Sverige svårt att ens tänka tanken att majoriteten i riksdagen kanske inte borde ha rätt att göra vad som helst mot vem som helst.

Men også minoritetens tyranni er et demokratisk problem. Alle må betale for kunstnere som spruter blå maling ut av rumpa, uansett om man heller foretrekker danseband (som selvsagt ikke får statsstøtte).

Lidström innser at hans forslag neppe er mulig å gjennomføre politisk. Men dette kan endre seg.

Vad som är och inte är politiskt möjligt är alltså inte något som jag försökt utreda i min bok. I politiken blir ibland det politiskt omöjliga från en dag till nästa politiskt möjligt.

Den som kommer ihåg hur Sverige gick med i EU har där ett exempel. Jag kanske väntar på ett mirakel. Att efter bästa förmåga försöka klara ut åt vilket håll vi borde sträva är mitt blygsamma bidrag till att åstadkomma ett sådant.

Det florerer av debatter av samme slag på sosiale medier også her i Norge. Mange spør: Er det virkelig greit at et flertall av befolkningen, som lever av statlige overføringer eller lønninger, faktisk er med på å bestemme at disse overføringene skal økes? Er det demokrati når eiendomsretten avskaffes?

Temaet er høyaktuelt i USA, hvor Biden-Harris-administrasjonen gjør alt de kan for å åpne slusene, slik at så mange som mulig skal ende opp som stemmekveg for Demokratene.

Magna Carta innførte i 1215 prinsippet No taxation without representation. Er det et gyldig prinsipp å snu litt på dette utsagnet?

No representation without taxation.

I Norge betaler vi i gjennomsnitt over 60 prosent av vår inntekt i skatter og avgifter til staten. Det vil si at vi jobber for staten til noen dager ut i august måned hvert år. Får vi valuta for pengene?

Svaret er åpenbart nei for dem av oss som har usikre jobber i privat næringsliv. Samtidig kan folk som lever av ulike overføringer, som privat sektor finansierer, påvirke størrelsen på sin egen inntekt via stemmeseddelen.

Eller hva med at folk som for kort tid siden bodde i Kongo, Pakistan eller Somalia, får være med på å bestemme hvor lett det skal være å få familiegjenforening med tre onkler og fire koner fra hjemlandet?

I sin fabelaktige bok om skattens historie, For Good and Evil: The Impact of Taxes on the Course of Civilization, skriver Charles Adams at hvis staten er rik, så er befolkningen fattig. Dét er et tankekors for oss nordmenn, som ustanselig blir fortalt hvor «rike» vi er, og derfor bør ta ansvaret for en hel verdens problemer.

Vår form for demokrati burde være et grunnlag for en grundig diskusjon, selv om undertegnede absolutt ikke har konkludert. En konklusjon skal følge en diskusjon. Men å konkludere uten å diskutere, er uansett feil.

Goda politiska reformer är politiskt omöjliga 
Radikal klassisk liberalism när Erik Lidström gör svensk debut



Kjøp Ruud Koopmans’ bok her!

Les også

-
-
-
-
-