I Sverige er det enkelte velgere som har små «Jimmie-momenter». Det er øyeblikket da man slås av tanken «Neste gang stemmer jeg på Jimmie». Gjesteskribent Kajsa Dovstad i Göteborgs-posten er blant dem som tar alle forbehold når hun skal fortelle om de forbudte følelsene som moderne svensker kan få når de ser rundt seg:

Jimmie moment, kallar min bekant det. Ögonblicket när man slås av tanken “Nästa gång röstar jag på Jimmie!”. Min bekant är inte rasist och väljer inte ens Sverigedemokraternas valsedel på valdagen. Uttrycket är lite skämtsamt menat, men sätter fingret på den förbjudna känsla många moderna svenskar drabbas av då och då. Känslan av att Sverige har förändrats, att landet man växte upp i inte längre finns kvar.

Følelsen av at Sverige har forandret seg og at landet man vokste opp i ikke finnes lenger, er triste ord. Den svenske naturen er som før, og også de fleste bygningene. Men det er menneskene og kulturen som bestemmer hvordan et samfunn er. Og det er dette som skiftes ut i et halsbrekkende tempo.

Kajsa Dovstad forteller hvordan hun en mørk novemberkveld i Gävle går ut for å handle litt mat.

Till slut hittar jag en butik med skyltar på arabiska utanför. Inuti är köttet märkt “halal” på både arabiska och svenska. I frysdisken finns hela smådjur och på hyllorna står enorma förpackningar med linser.

Så, längst in, hittar jag till sist något att handla: ett paket snabbmakaroner. De inlagda grönsakerna på hyllan intill får duga som tillbehör. Mannen i kassan bemöter mig vänligt, och en smula förvånat. Jag betalar kontant. Ute i kylan igen letar jag mig fram till rätt landstingslägenhet. Med mycket vilja får jag upp locket till grönsakerna. De visade sig vara fermenterade, och, tyvärr, helt oätliga. Makaronerna blir min enda kvällsmat.

Kajsa befinner seg i et Sverige som ikke lenger føles svensk.

Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte. Jimmie moment, som min bekant skulle säga.

Hun jobber i helsevesenet og har selv vært aktiv med å samle inn penger til flyktninger.

På den tiden samlade jag in pengar till papperslösa flyktingar. Jag minns den somaliska kvinnan, jämngammal med mig, som flydde med sin dotter undan könsstympning. Jag är glad och stolt över att ha hjälpt henne.

Til tross for dette opplever Kajsa «Jimmie-momenter». Hun nevner noen utfordringer, som at for få innvandrere går på jobb, at BNP vokser, men ikke per capita. Og at innvandringsspørsmålet ikke kan deles opp i godt eller vondt. At man uroer seg for om samfunnet vil greie seg. Hun har vært medskyldig, sier hun og skylder på at konflikten har vært for vanskelig å forholde seg til.

Att min bekant kallar den ängslan för Jimmie moment säger egentligen allt om hur vi, jag har själv varit medskyldig, låtit Sverigedemokraterna vara den enda färgen i en nyansrik målkonflikt. Kanske för att konflikten är genuint svår att förhålla sig till.

Det er de små tingene som skaper helheten. Kajsa ender opp med å gjøre det samme som de fleste andre: Hun trekker seg vekk fra Det nye Sverige med halal-mat, arabiske skilt og råtnende grønnsaker. Hun finner i stedet en ICA-butikk med ekte svenske köttbullar:

Att inte kunna köpa vanlig mat en sen kväll i Gävle kan tyckas vara, och är, en småsak. Men tillsammans bildar småsakerna en helhet, en undran om Sverige förändras i mer än lagom takt. Efter min första praktikdag går jag så en annan väg till landstingslägenheten. Jag hittar en ICA-affär. I frysdisken finns det köttbullar.

Det er slik det foregår i hodene på dem som ikke kan ta konsekvensene av sine egne tanker, følelser og meninger. Feigheten er slående. De trasker videre til ICA og stemmer fremdeles ikke på Sverigedemokraterna. Kajsa er fremdeles medskyldig så lenge hun fortsetter å stemme på partier som forandrer Sverige for bestandig.

GP

Kjøp Alexander Graus “Hypermoral” fra Document Forlag her!

Vi i Document ønsker å legge til rette for en interessant og høvisk debatt om sakene som vi skriver om. Vennligst les våre retningslinjer for debattskikk før du deltar.