Hans Rustad Det pågår en prosess i det flerkulturelle Norge som er unndratt den offisielle selvreferende praten. Den er for en stor del uartikulert.
Noen vil si at av trykk oppstår mottrykk. Men dette er for upresist og penser tanken inn på harme. Harme er uproduktivt. Vi trenger noe mye større.
Under lesning av anmeldelsen av Dilsa Demirbag-Stens nye bok Fosterland dukker en tanke opp. Anmelder er Jens Liljestrand i Sydsvenskan.
Författarens landsman Mustafa Can har ofta refererat till Vilhelm Mobergs Kristina när han skildrat sin mor. Samma parallell skulle kunna dras här – invandrarkvinnan som för sina barns skull gröps ur i förtid av slit och hemlängtan. Men det feministiska perspektivet får den banala analogin till Ki-Chi-Saga att rämna. Det värsta kvinnoödet, menar Demirbag-Sten, är inte emigrationen, utan att stanna kvar, bli bortgift och leva som ägodel i stamsamhället. Likväl är den starkaste scenen i boken ögonblicket då dottern tvingas acceptera det smärtsamma: att hennes väg till lycka går via moderns tragedi.
«Min frihet var på bekostnad av hennes drömmar och glädje. I köket, på tredje våningen i ett höghus i Karlstad, satt min mor med en ensamhet och sorg som jag inte kunde uthärda. Jag ville säga till henne att jag älskade henne och att det skulle komma en ny dag som bar på ljusare färger. Inte ett ord kom ur min mun.»
Det är gråtmilt förstås, men skrivet med en saklighet och autenticitet som ger känslorna täckning.
Och därmed är vi tillbaka vid sentimentaliteten. Liksom «Stamtavlor» orienteras kring författarens mormor är det en av hennes muntliga historier som är ramberättelse i «Fosterland». Det är kärlekssagan om den vackra flickan Dilsa från stammen Bertiyan vid floden Eufrat, där vattnet är «rent som en moders kärlek och kallt som en glasklar vinternatt» (sug på den metaforiken, Eriksson!). Verklighetens Dilsa genomskådar hembygdsromantiken när hon färdas genom bergen på väg mot sitt eget tvångsgifte:
«Jag förbannade mormors sagor och berättelser. (…) Jag såg inga lyckliga äktenskap runt omkring mig. Jag såg olyckliga hjärtan och våldtagna kroppar. Myten om bergen hade ingett hopp om att det fanns frihet i mitt arv. Trots och frihet. Det som saknades i mitt hem i Uppsala, i Sverige. Men det fanns inte heller i bergen där jag stod. Bergen var en saga.»
Likväl fortsätter hon att upprepa denna saga, gör den till ryggraden i sin egen livshistoria. Det är som om Demirbag-Sten inför öppen ridå vill redovisa sin brist på distans: vi är dem vi är, präglade av berättelser och nedärvda föreställningar, vi kan skapa oss nya identiteter men aldrig helt skära av rötterna till det förflutna. Det vi kan göra är att knyta nostalgin och kärleken och drömmarna till individerna, inte till blodet och jorden.
Det tycks mig som om Dilsa Demirbag-Sten bottnar stadigare i denna insikt här än i «Stamtavlor», kanske för att hon i denna djupt personliga bok har drivit fram en annan sorts uppriktighet, inte minst i skildringen av sig själv som strulig tonårstjej. «Fosterland» är nyansrik och innerlig, mer privat än politisk och, mina invändningar till trots, en osminkad, stark och klok självbiografi.
Dette er en reise som mange nordmenn har gjort: fra innestengte bygdesamfunn til byene. Klassereise var et populært uttrykk for få år tilbake. Eldre forfattere som Tarjei Vesaas, Sigurd Hoel og Tor Jonsson har skrevet mye om det innkrøkte. Hvem har ikke skrevet om de mentale fengslene? Men av en eller annen grunn greier vi ikke å koble en kurders reise med våre egne erfaringer.
Nærmere bestemt: Dilsa Demirbag-Sten leter etter sine røtter. Hun har foretatt et stort sprang.
Men også vi leter etter våre røtter. Jonas Gahr Støre og multikultieliten har gjort oss rotløse. De har opphevet de gamle sannhetene, som de sier gjaldt det homogene Norge. Nå gjelder andre normer. Nå skal det dannes et nytt fellesskap. Det gamle innfødte er passé. Hva er det vi har å stå på?
Demirbag-Sten sier: Jeg er den jeg er. Jeg er et produkt av mitt miljø. Det samme kan vi si, og vi kan møtes i en gjensidig selvrefleksjon.
Legg merke til: på det nasjonale kan vi møtes. Det er en erfaring vi alle deler. Nasjonalitet er en identitet vi kan forholde oss til. Ikke alle er like godt likt. Men vi kan forholde oss til det.
Vi har større problemer med islam. Det er et faktum. Og skepsisen har vokst, ikke avtatt. Hvorfor? Fordi vi har registrert at mange muslimer har helt andre prioriteringer enn vi har, og denne forskjellen er blitt mer uttalt med årene, ikke mindre. Derfor er debattene om hijab så harde og bitre. Mye står på spill.
Det dreier seg om helt forskjellige oppfatninger av hva som er frihet, menneskelig frihet, samfunnsmessig frihet, politisk frihet.
Vi merker at mange muslimer er først muslimer, deretter borgere. Eller de vil være borgere på sine premisser. Det gjør oss til annenrangs borgere i deres samfunn. Instinktivt aner vi det, og stritter mot.
Hvis hijab godtas i skole, politi, universiteter, domstoler, offentlig administrasjon, næringsliv, vil samfunnet langsomt islamiseres. Det er en gradvis prosess, og et null-sum spill. Den enes brød blir den andres død.
Det tror jeg ikke nordmenn vil finne seg i. Det vil heller ikke mange ikke-muslimske innvandrere. Men de er også gjester og sier enda mindre. Hva kan være løsningen som forhindrer en slik utvikling?
Løsningen ligger snublende nær: En gjenopptagelse av det nasjonale. Men hvorfor er ikke dette formulert for lenge siden? Fordi det er politisk akseptabelt at en kurder er nostalgisk, nasjonalistisk, men ikke nordmenn.
Ideologene bak Det nye Norge har blokkert den veien. På den står det SPERRET med store bokstaver. «Maten» er bederveret. Hvordan de skal få dette til å gå ihop, hvordan man i festtaler og undervisning i det minste må anerkjenne fortiden og samtidig proklamere dens død, er vanskelig å begripe. Stikkordet er vel «utdatert». Tradisjonen er forbigått av noe nytt.
Men dette nye finnes ikke, det blir stadig tydeligere.
Derfor er Demirbag-Sten og jeg på samme parti. Hun graver i sin fortid, og det samme må vi gjøre.
Det er klarest formulert av den iranske kunstneren Mirjam Satrapi. Iranerne elsker sitt land. De er nasjonalister på sin hals og hater diktaturet av hele sitt hjerte.
1. juli for seks år siden gikk jeg for å høre på en mann hvis navn jeg ikke vil nevne, på en kafé i Paris. Det var 24 år siden sist han var i Iran, han måtte dra derfra rett etter revolusjonen i 1979 av politiske grunner. Han snakket om mange ting, og avsluttet med å si: «Når du forlater hjemlandet ditt, kan du bo hvor som helst. Men jeg vil ikke dø noe annet sted enn i Iran – ellers vil livet mitt ha vært meningsløst». Det han sa, rørte meg dypt. I seks år har jeg tenkt på det, og jeg forstår ham, ikke bare på et intellektuelt nivå, men med hele mitt hjerte. Jeg var på samme måte overbevist om at det bare var i Iran jeg kunne dø, ellers ville mitt liv også ha vært meningsløst. Da jeg gikk for å høre på ham, hadde jeg allerede vært fire år hjemmefra. Jeg kaller fortsatt Iran «hjem», for uansett hvor lenge jeg må eller ønsker å bo i Frankrike, og selv om jeg føler meg fransk etter alle disse åra, betyr «hjem» bare én ting: Iran. Men det er vel slik alle føler det – «hjem» er der man er født og oppvokst.
Uansett hvor glad jeg er i Paris og dens ubeskrivelige skjønnhet, vil det av alle verdens byer alltid være Teheran i all sin uskjønnhet som er min by. Det dreier seg om sted, om lukten av regn, om alle de tingene vi kjenner uten å måtte tenke på hvorfor. Det dreier seg om Alborz-fjellene som beskytter byen min. Hvor er de? Hvem beskytter meg nå? Det dreier seg om den grusomme lukten av forurensning; en lukt jeg kjenner så godt. Det dreier seg om å vite at blåfargen på himmelen ikke er den samme overalt, og at sola ikke skinner på samme måte overalt. Det dreier seg om å kunne vandre under min egen blå himmel, om å kjenne mitt eget solskinn på ryggen. Som jeg sa, da jeg hørte denne mannen snakke, var det allerede fire år siden jeg hadde vært hjemme. Nå er det mer enn ti år. Ti år, seks måneder og tre dager. Hele denne tida har jeg trodd at jeg måtte leve enda noen tiår uten å ha mulighet til å vandre i mine fjell.
Fortsettelse følger…
