Det er interessant å se hva lederskribentene i Bonnier-eide Expressen får seg til å skrive. De er besatt av rasisme. Sverigedemokratene er ikke lenger biologiske rasister, de er kulturelle. Presis samme sak sa Anders Granås Kjøstvedt i NRK igår: SD går ikke inn for individuell frihet, men at gruppene skal leve adskilt.

Åkessons samfunnsengasjement er falskt. Nå kommer vi til å få høre stadig flere snakke åkessonsk, tror Ann-Charlotte Marteus.

Ett drag som definitivt ingår i den svenska självbilden är att svenskar är toleranta och absolut inte rasister.
Men rimligen röstar människor på SD för att de attraheras av det rasistiska tilltalet, som inte går att missa.
Om vi i den svenska debatten väljer att blunda för att SD:s framgångar beror på att somliga svenskar är rasister, eller gillar rasism, är det illa. För då måste politiker och opinionsbildare försöka hitta mer «svenska», aptitliga förklaringar. Till exempel: SD:are är bara «oroade över samhällsutvecklingen» och «den misslyckade integrationspolitiken». Ah, vad är väl svenskare, och finare, än djupt samhällsengagemang?
Det är faktiskt denna attityd Åkesson imiterar i tv. Han imiterar ett mycket svenskt, allvarsamt samhällsengagemang.
Viljan att tolka rasistiska hatstämningar som genuin oro över en misslyckad integrationspolitik kan i sin tur leda till åtgärder à la «hårdare krav på invandrarna».
Men fokus på hårdare krav på etniska minoriteter minskar inte rasismen. Tvärtom. Det etnifierar samhällsdebatten, som Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg skrev i gårdagens SvD. Alltfler börjar tala åkessonska.
Se på Danmark. Ju hårdare invandringspolitik, desto hätskare främlingshat.

Ann-Charlotte Marteus: En rasist är en rasist