Gavene vi mottar fra Gud er forskjellige. Du har dine gaver, jeg har mine. De er ikke de samme gavene, men de er like viktige.

Men det er én gave som vi alle har fått. Den viktigste gaven av dem alle: Kjærlighet.

Du og jeg og våre medmennesker har fått gaven å kunne gi og motta kjærlighet. Kjærlighet til Gud, kjærlighet til Skapelsen, kjærlighet til hverandre. Når vi lever livene våre, bør vi derfor gjøre det på en måte som får den kjærligheten til å skinne igjennom. I alt vi gjør.

Og kjærlighet er helt avgjørende for å kunne gjøre en god jobb, for uten å føle kjærlighet til det vi er satt til å ha ansvaret for, kan vi ikke være gode forvaltere.

Velkommen til å lytte til våre tanker før søndagen!

9. søndag i treenighetstiden

Slutten på alle ting er nær. Vær derfor sindige og edru, så dere kan be. Framfor alt skal dere elske hverandre inderlig, for kjærligheten skjuler en mengde synder. Vær gjestfrie mot hverandre uten å klage.

Tjen hverandre, hver og en med den nådegave han har fått, som gode forvaltere av Guds mangfoldige nåde. Den som taler, skal se til at han taler som Guds ord. Og den som tjener, skal tjene med den styrke Gud gir. Slik skal Gud i ett og alt bli æret, ved Jesus Kristus. Ham tilhører herligheten og makten i all evighet! Amen.

1 Peter 4, 7-11

Välkommen till nya Tankar för söndagen, den nionde söndagen i treenighetstiden, som i Sverige har temat ”Goda förvaltare”.

Så vad är då en förvaltare?

Den som googlar får följande svar: ” En förvaltare är en person som sköter något åt någon annan person med förvaltning som uppgift. En förvaltare kan ha ett uppdrag att utföra en uppgift för någon annans räkning, antingen baserat på ett avtal eller mer formellt baserat på ett beslut från en domstol eller en myndighet.”

Enligt sajten ordlista.se är ordet ”förvalta” ett verb som betyder ”att sköta eller handha (annans egendom), administrera under längre tid sköta och ta hand om något åt någon annan”.

Att vara en förvaltare handlar alltså om att ta hand om något på absolut bästa sätt, något som inte ursprungligen är ens eget, men som man har fått ansvar för. Att vara förvaltare är ett uppdrag att ta på allvar. Särskilt om man förvaltar något åt Gud.

Evangelietexten den här dagen består av ett hiskeligt långt stycke ur Matteusevangeliet. Men den ska vi inte läsa idag.

Den här helgen ska vi faktiskt fortsätta med ännu en text ur ett petrusbrev, men med en text ur det Första Petrusbrevet, förra veckan läste vi ur det Andra. Kanske minns du att även om breven har fått sitt namn från lärjungen Simon Petrus, så är det inte helt säkert att det var hans som skrev dem. Men vem som än skriver, så skriver han i det som kallas för Petrus tradition, det vill säga som Petrus.

Och när författaren sätter sina ord på pränt, så är han övertygad om att det är bråttom. Han är helt övertygad om att Jesus snart ska komma tillbaka och att det nu – snabbt! – gäller att få de kristna att förstå hur de ska leva för att vara beredda när Jesus faktiskt kommer.

I författarens ögon finns ingen tid att förlora, och därför sammanfattar han det så koncentrerat som han bara kan, när han skriver:

Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.
Första Petrusbrevet 4:7-11

Texten är kort, men vill man försöka sammanfatta den ännu mer så kan man kanske göra det i en enda mening: Lev ditt liv så att du förvaltar, det vill säga tar vara på, de gåvor du har fått av Gud på bästa sätt.

Vilka gåvor vi får av Gud är olika. Du har dina gåvor, jag har mina. De är inte samma gåvor, men de är lika viktiga.

Men det finns en gåva som vi alla har fått. Den allra främsta gåvan av dem alla: Kärleken.

Du och jag och våra medmänniskor har fått gåvan att kunna ge och ta emot kärlek. Kärlek till Gud, kärlek till Skapelsen, kärleken till varandra. När vi lever våra liv, då ska vi därför göra det på ett sätt som gör att den kärleken lyser igenom. I allt vi gör.

Och kärleken tror jag är helt avgörande för att kunna göra ett bra jobb, för utan att känna kärlek till det vi är satta att förvalta, kan vi inte vara goda förvaltare.

—

Även om vi får leva så länge att vi blir äldst i kommunen, eller äldst i hela världen, så är vår tid här på jorden försvinnande kort. Eken utanför mitt fönster har vakat över den här platsen i närmare ett årtusende. För den är jag bara en tillfällig besökare, mitt liv bara ett snabbt passerande ögonblick.

Så hur kort är då inte ditt och mitt liv i Guds perspektiv? Trots det är du och jag viktiga, även i evighetsperspektivet. Inte för att vi förväntas att rädda världen på egen hand – det kan vi inte – utan för att vi måste ta vår korta tid här på jorden på största allvar.

Nej. Varken du eller jag är en superhjälte. Men du och jag har vår plats i Skapelsen, vår tid här på jorden och ett uppdrag att förvalta den tid vi har på bästa sätt. Att vara goda länkar i den mänsklighetens kedja som vi är delar av, att förvalta Skapelsen på bästa sätt medan vi är här så att vi sedan kan lämna över den i gott skick till de generationer som ska följa efter oss.

Det är vår uppgift. Det är en viktig uppgift, och vi måste ta den på stort allvar.

Du och jag är utsedda att vara Guds goda förvaltare. Så låt oss vara det, den dag som är idag.

Låt oss be:

Livets Gud,
som gett oss uppdrag
att förvalta din skapelse,
hjälp oss att vårda och värna den
med ansvar och vishet,
för allt levandes skull.
Amen.

Gud välsigne dig!