Venstresiden har historisk vært flink til å rettferdiggjøre vold. I et Europa i krise får den makt som greier å rettferdiggjøre de opprør som kommer.

Thorbjørn Jagland advarer utrettelig mot høyresiden. Men opprøret i Sverige var et opprør fra venstre. I hvert fall er det slik det oppfattes av medier og forskere.

Mange aviser har forsvart eller forstått de unge i forstedene. Men det er likevel et skritt over til å rettferdiggjøre nedbrenning av skoler, barnehaver, restauranter og biler i stor stil.

Det gjør den britiske filosofen, Nina Power, i en artikkel i Dagens Nyheter. Power har en fortelling om opprør som passer på alle sosiale opprør i dagens Europa, de som har vært og de som kommer. Hva går den ut på?

Innledningsvis har hun et metodologisk forbehold: Medier og politikere viser forståelse for opprør som skjer andre steder. Men når det bryter løs i deres egen bakgård roper de opp om vold, og hele opprøret forvandles til en historie om vold, vold som må stanses.

Volden skygger  imidlertid for de bakenforliggende årsakene.

Det er disse Power så tar for seg. Det er en fortelling som appellerer til svenske aviser.

Power er en slags variant av Henrik Arnstad og hans forkjærlighet for å påvise fascisme. På samme måte er det ”Nationalismen hindrar oss från att se det stora perspektivet”, sier Power. Vår nasjonale selvopptatthet gjør at vi reagerer med blind motvulje mot de som bruker vold.

For hva er noen brente biler mot en ødelagt fremtid, spør Power, og gir dermed voldsmennene blancofullmakt.

De unge i forstedene bryter den sosiale kontrakten, men den kontrakten er det storsamfunnet selv som har brutt, hevder Power.

Idén om nationen, som är så omhuldad av högern och av regeringar överallt, skapas också av medierna; alltid pigga på att oja sig över att det sociala kontraktet förstörs av illasinnade, ofta ”yttre” krafter.

Men av någon anledning verkar det mycket enklare för tidningar att förstå vad som händer någon annanstans, eller att åtminstone försöka förklara det: I fallet med Stockholmsupploppen har alltså brittiska tidningar – om de alls har rapporterat om dem – varit förvånansvärt sociologiska.

Men slik reagerte de ikke da London brant i 2011!

När upploppen bröt ut i London och andra engelska städer i augusti 2011, efter mordet på Mark Duggan i Tottenham, en ekonomiskt underprivilegierad del av norra London, var det som om alla förklaringar plötsligt hade försvunnit. ”Nu är det inte tillfälle för förklaringar, nu är det dags att agera!”, ”vi bryr oss inte om varför det här händer, vi vill bara att det ska ta slut!”, ” mera poliser nu!”. Premiärminister David Cameron bidrog med den tunga sociologiska analysen att det handlade om ”ren och skär kriminalitet”.

Så lustigt att det skulle vara så mycket enklare för brittiska medier att kommentera den svenska situationen än det var att kommentera den egna!

Men det är så nationernas fantasilogik fungerar: Bortse från det större perspektivet, vifta undan globala trender och mönster, understryk det enskilda och det specifika i händelser, så att det blir omöjligt att förstå hur till exempel arbetslöshet i vissa städer förhåller sig till den globala ekonomiska krisen.

Vi har till och med serverats denna bekrivning av BBC: ”Men det verkar finnas ett i synnerhet svenskt problem. Landet hade rykte om sig att vara generöst och särskilt välkomnande, men nu är det tydligt att något håller på att gå fel”. Förmodligen med den underförstådda meningen att Storbritannien har rykte om sig att vara ovänligt, att alla våra upplopp är precis vad man kan vänta sig i en så grym och ogästvänlig miljö.

Men naturligtvis finns det vissa transnationella, provisoriska ”förklaringar” som faktiskt skiftar från land till land: allt är familjernas fel! Brist på manliga förebilder! Brist på vilja att lära sig engelska … jag menar svenska!

Marxist-inspirert teori har alltid søkt tilflukt i det generelle: det er allmenne sosioøkonmiske lover som spiller folk ut mot hverandre, og skaper konflikt. Løsningen består i å forstå hvordan disse virker og avsløre makthaverne som 1) håndhever lovene/prinsippene og 2) skylder på opprøreren når noen gjør opprør.

Det er dette siste som gjør ledere som David Cameron og Fredrik Reinfeldt illegitime. De bryter selv samfunnskontrakten fordi de opprettholder urettferdige lover og regler og straffer de som rettmessig gjør opprør.

Problemet er det overnasjonale, transcendente perspektivet: forståelsen av historiens fremskritt. Venstresiden har alltid vært sikre på å være på fremskrittets side. Høyresiden ble dømt til å tilhøre skraphaugen. Noen ganger måtte man hjelpe dem dit.

Dessa reaktionära berättelser spelar dem i händerna som försöker tjäna på en uppdelning av befolkningen i ”vi” och ”dom”. De gör det genom att lämpligt nog bortse från den börda som arbetslöshet, fattigdom, rasism och bostadsbrist uppenbarligen innebär.

Berättelsen blir sedan en berättelse om ”våld” och precis som Cameron och andra brittiska politiker försökte överträffa varandra i fördömanden av ”våldet” under upploppen för två somrar sedan, har vi Fredrik Reinfeldts uttalande:

”Vi har grupper av unga män som tror att man kan och bör med våld förändra samhället. Låt oss vara tydliga. Detta är ­inte okej. Vi kan ­inte låta våldet styra”.

Protesten mot uretten gjør at alle kan samles i et stort Vi. De andre opererer med konflikt. Aktivistene og teoretikerne «forstår». «Alle skal med».

Denne forståelse av sosial protest gjør at politikk blir umulig. Goder som er gitt kan ikke kalles tilbake.

För några år sedan gick studenter ut på gatorna i London och vandaliserade Torys partihögkvarter i protest mot en tredubbling av studieavgifterna till 9 000 pund om året. Sedan dess har flera andra protester ägt rum, inte minst upploppen 2011, och alla dessa protester har satt ljus på frågan om våld, vem som har monopol på det, och hur medierna använder detta känsloladdade ord.

Hittil har Power bare varmet opp. Nå slipper hun katten ut av sekken:

Vad var krossandet av några fönsterrutor jämfört med krossandet av mångas framtid? Hur är det möjligt att jämföra brännandet av några bilar med att dagligen bli trakasserad och förolämpad av polisen?

Dette er en blancofulllmakt til hva som helst av ulovligheter og ødeleggelser. Den er stalinistisk i sin karakter: ingenting av materielle verdier kan sammenstilles med fremtiden til et ukjent antall mennesker. Ergo har man lov til å ødelegge hva det skal være. Det er en oppskrift på og legitimering av anarki.

Den politiske klassen later som den ikke ser at den nærer en slange ved sitt bryst. Den er opptatt av høyreekstremisme, men dette er tanker som minner farlig om fascisme. De har en ultimativ, metafysisk karakter: Hvordan blir et menneske «drept av staten»? Den volden undertrykte mennesker utsettes for kan aldri sammenlignes med den daglige «døden» det utsettes for av systemet i hverdagen.

Hvis man ikke finner påskudd, oppfinner man dem: som rasistisk oppførsel eller tilrop fra politi.

När en människa har blivit dödad av staten, vilken reaktion är tillräcklig för att uttrycka ilskan och smärtan? Kan politiker känna tillräcklig empati med människor som har utestängts från arbete, bostad och samhället i stort?

Och ändå är det ”våld” som skapar rubrikerna i medierna alltid våld mot egendom – aldrig det dagliga våldet mot människan, inte ens när våldet lett till att en människa har blivit dödad.

”Vi kan inte låta våldet styra”, säger Reinfeldt, men människor styrs av det hela tiden. Varför låtsas vara förvånad när de utsatta grupperna börjar slå tillbaka?

Upplopp kommer alltid som en chock – tills de äger rum, vill säga. Vilket de gör och i allt högre utsträckning kommer att göra så länge projektet att privatisera, finansialisera och övervaka mänskligt liv fortsätter. Dessa åtgärder bygger på och kräver ekonomisk ojämlikhet, själva faktorn som alltid kommer att skapa social oro, särskilt om den kombineras med polisvåld och rasistiska övergrepp.

Her presenteres en sirkelargumentasjon for vold etter eget forgodtbefinnende. Med tanke på karakteren til volden i Sverige, er dette verdt å merke seg. Power serverer en rettferdiggjøring av fortsatt vold og nedbrenning av samfunnet. Som medlem av venstresiden har hun fri tilgang til kultursiden i Dagens Nyheter. Men dette har en fortid i de mørkeste kapitler i europeisk historie, og man må være rimelig blind for ikke å se det.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/ilskan-i-fororten-ar-inte-bara-svensk