Det er «besvikelse» i stemmen til NRKs utsendte Peter Svaar, som ikke virker kunne noe om hverken svensk samfunn eller politikk, NRKs mangeårige Stockholm-korrespondent Kjell Pihlstrøm og Dagsavisens Hege Ulstein. De fråtser i ordet «høyreekstrem». Det gir en egen tilfredsstillelse å gjenta dette ordet. Som et tibetansk bønnehjul.

At de kan komme til å devaluere alle politiske graderinger slik at begrepet blir meningsløst, synes ikke å falle dem inn.

Aller helst ville de ha erklært unntakstilstand. Venstresiden og de etablerte partiene befinner seg nå i eksakt samme situasjon som venstresiden brukte som skremsel og mobiliseringsargument under den kalde krigen. Hvis venstresiden skulle få fremgang ville Makta innføre unntakstilstand. Den kom aldri til å tolerere at det kom politikere til makten som virkelig utfordret det bestående. Da ville Makta avsløre seg. Maskene ville falle og folket ville våkne. Det var venstresidens våte drøm å oppleve en slik situasjon. Men det skjedde aldri. I stedet kom de selv til makten.

Nå er det deres posisjon som er truet, og de svarer som kapitalistene i flosshatt: Vi underkjenner resultatet.

De sitter med et moralsk veto. Det har de brukt i flere år, og under hele valgkampen. Expressens førsteside valgdagen var et slikt veto. Hvis svenskene ikke hører på hva formynder Mona Sahlin sier, vil hun vurdere å skaffe seg et nytt folk.

Det har sossarna og de andre partiene holdt på med lenge. Men de greier ikke helt ta konsekvensene av det. De greier ikke rekruttere og integrere den nye befolkningsandelen på 20 prosent. I stedet vender de all sin aggresjon mot Sverigedemokratene.

Ingen av journalistene som uttalte seg i NRKs morgensending, eller Stein Kåre Kristiansen i TV 2 for den saks skyld, hadde noen forklaring på hvorfor SD ble valgt inn. Man snakker om det historiske i at Alliansen vinner. Det sosialdemokratiske hegemoniet er brutt. Men hvor er analysen? Man hengir seg kun til det deskriptive, til endeløse tolkninger av det politiske spillet.

NRKs tidligere Stockholm-korrespondent Berit Rekaa sa før valget i en bisetning at de etablerte partiene aldri har tatt innvandringsdebatten, til tross for at Sverige har store problemer som trenger å drøftes. Hun var forbauset over dette, men hadde ellers ingen forklaring.

Dagsavisens Hege Ulstein åkket seg over de høyreekstreme og over sossarnas tilbakegang, før hun også kom til å si at de etablerte partiene ikke har villet diskutere innvandring.

Likevel har de ikke noen forklaring på SDs fremgang, bare moralsk fordømmelse. Da er man selv med å opprette den mentale muren. Ingen i studio tør å ta bladet fra munnen.

Hvem er da de ekstreme? spør John Järvenpää.

Det mest extrema är emellertid hur ett lands ledarskikt frivilligt kunnat låta detta ske. Hur man frivilligt övergett ett tryggt framgångskoncept – folkhemstanken – till förmån för en sådan extrem omvälvning som de senaste 20-30 årens massinvandring inneburit (något som skett parallellt med att traditionella, rekorderliga normer skuffats undan till förmån för en urartad, oreflekterad tolerans). En förklaring är att överheten inte har frågat medborgarna om de ville detta. Det har inte förts någon öppen och saklig debatt i denna fråga där man naturligtvis borde ha diskuterat konsekvenserna. Vilka blir följderna av storskalig invandring ur social, demografisk, kulturell, demokratisk, ekonomisk, frihetlig och trygghetsmässig synvinkel?

Överheten har alltså kört sitt eget race. Hade man satt sig in i frågan hade man snabbt kunnat konstatera att den statsvetenskapliga forskningen är enig i att mångkulturella samhällen är mer problematiska än samhällen med en hög grad av homogenitet. Världsledande forskaren Robert Putnam har i den främsta av studierna, E Pluribus Unum (2007), visat att tilliten – det kitt som håller ihop samhällen – minskar i takt med graden av heterogenitet.

För svensk del vet vi att arbetslösheten, bidragsberoendet, kriminaliteten och utanförskapet är högre, ofta avsevärt högre, bland vissa invandrargrupper än bland den inhemska befolkningen. Man ser också alltfler tecken på konflikter mellan invandrargrupper. Somalier som slåss sinsemellan klanerna eller somalier och exempelvis irakier mot varandra. Dylika beteenden förekommer också hos ex-jugoslaver i sviterna av Balkankrigen. Konflikter har också blossat upp mellan muslimer och judar där många judar i Malmö inte längre vågar bo kvar. I Södertälje ser man motsvarande tecken mellan kristna araber och muslimer.

För svenskarnas del är det mest oroväckande den utsatthet som stora skaror på goda grunder idag känner – i sitt eget hemland, det enda ställe i världen där de borde kunna vara trygga; det är liksom det som är tanken med att överhuvudtaget ha avgränsade territorium i form av länder. Tiotusentals svenskar har de senaste åren utsatts för personrån, åldringsrån, gruppvåldtäkter, misshandel och trakasserier som begåtts av framförallt utomeuropéer. År 2006 visade en sociologisk c-uppsats vid Lunds universitet att ungdomar som ger sig på svenskar gör det med motiveringen ”Vi krigar mot svenskarna”.

Andra tecken på en liknande krigföring ser man numera varje vecka i olika invandrartäta delar av Sverige. Det handlar om bilbränder och skolbränder, som de senaste fem åren uppgår till flera tusen, samt attacker mot räddningspersonal. I normala fall är de fredade – i krigssituationer. Men icke i Sverige i fredstid.

Med tanke på den extrema situation som präglar Sverige är det märkligt att SD inte kommit in tidigare. Detta kan dock förklaras med att partiet, pga att det på ett konkret sätt vill råda bot på nämnda problem, betecknats som just extremt – fastän det ju är de i riksdagen ingrodda partierna som fört en extrem politik ovanför medborgarnas huvuden. VP-ledaren Lars Ohly var under valvakan inte bara extremistisk, nej han var uppenbart hatisk mot det faktum att SD nu äntrar riksdagen. Vad vi sett är alltså en projicering av de ingroddas extremism.

Ironisk är också deras konservatism – med alla medel ska SD hållas utanför inflytande och extremismen ska bestå. Ett av de märkligaste uttalandena fällt av bland andra Mona Sahlin gällde att 94 procent inte röstat för SD. Samma påsteående kan emellertid tillämpas på de flesta partier vilka ju hamnat runt 5-7 procent. Att använda ett sådant ”argument” vittnar om en odemokratisk hållning.

Vad SD i praktiken lyckas åstadkomma i riksdagen återstår att se. Helt klart har partiet många vettiga förslag som kan normalisera läget och stabilisera Sverige. Men extremisterna har ju sagt att de inte vill samarbeta utan istället fortsätta föra en extrem politik.

SD MOT DE EXTREMA