I Dagens Nyheter skriver tidligere sjefredaktør Hans Bergström i dag en kronikk der han gir Per Ahlmark den ros denne fortjener:

Hur kan den som försvarar demokrati mot diktatur samt det öppna samhället mot fundamentalism, i Sverige bli betraktad som nästintill extrem? Per Ahlmark är, liksom en gång Tingsten, «osvensk» i den meningen att han inte böjer sig för rådande debattvindar och konsensusklimat. När stora saker står på spel får inte feghet, dimbildning eller vänskaper korrumpera en analys som går rakt på kärnan.

Ahlmark har en fysisk inlevelse i offren för tortyr, massmord och övergrepp. Den förklarar hettan i hans hävdande av människans rätt till värdighet. En aspekt han kunde ha diskuterat mer i sitt rika författarskap kring demokratin är vad den goda demokratin kräver också av starka rättsliga institutioner och en mogen politisk kultur för att inte förfalla till majoritetsvälde för populister.

Samtidig gir Bergström, i likhet med Ahlmark, FN det glatte lag:

FN har genom åren ofta bäst kunnat beskrivas som diktatorernas fackförening. Statsledningarnas rätt har gått före medborgarnas. Även diktatorer som saknar varje förankring hos sina medborgare har i FN behandlats som fullvärdiga medlemmar av «statssamfundet». Libyen sattes häromåret som ordförande i FN:s kommission för mänskliga rättig-heter.

Få påminner sig att skälet till att svenska regeringar gjort sitt agerande beroende av beslut i FN:s säkerhetsråd inte varit idealistiskt utan rent säkerhetspolitiskt. Sveriges alliansfrihet ansågs fordra att vi inte gav oss in i väpnade företag som Sovjetunionen motsatte sig. När «stormakterna» var överens, manifesterat i FN:s säkerhetsråd, gick det bra. Annars inte. Så mycket för FN:s roll som värnare av «de små». Det svenska hänvisandet till FN har inte haft moralisk grund, utan handlat om snävt egenintresse.