Da Nobelmuseet i Stockholm skulle holde en utstilling om ytringsfrihet, konsulterte de en imam om hvilke deler av filmen «Submission» som skulle fjernes. De plasserte filmen i avdelingen for rasisme og islamofobi. Nobelmuseet har internalisert fatwaen mot Salman Rushdie. De vet ikke på hvilken side av ytringsfriheten de står, skriver Lena Andersson.

Tidigare i höst visade tv-programmet «Existens» precis hur det går till när yttrandefriheten anfräts. På reklamaffischen inför sin yttrandefrihetsutställning hade Nobelmuseet både Salman Rushdie och Carl Johan De Geers flaggskändning som exempel, vilket tydde på att man stod på yttrandefrihetens sida. Det var en missuppfattning.

«Existens» avslöjade att museet konsulterat en imam om vilka delar av Theo van Goghs och Ayaan Hirsi Alis kortfilm «Submission» man skulle ta bort inför visningen. «Submission» sätter sökarljuset på kvinnoförtryck i islam och korantexter. Regissören van Gogh mördades på grund av filmens budskap.

Med sin ofattbara hållningslöshet legitimerar Nobelmuseet mordet på en konstnär genom att visa förståelse för de kränkta känslor som orsakat det. Därtill ignorerar man filmens sakinnehåll: kvinnans underordning i religionerna och kvinnor misshandlade med stöd i «heliga» skrifter, för att i stället visa sympati för dem som känt sig förödmjukade av fakta.

Och hållningslösheten fortsätter när museet försvarar sig på sin hemsida. Där förklaras att «Submission» ingår i en avdelning som handlar om «islamofobi och kränkningar av islam. … Det visades även kortare inslag ur olika filmverk som kränkt eller hetsat mot olika religiösa grupper, människor av olika hudfärg eller sexuell läggning».

Man tror inte sina ögon. Försvar av kvinnors rättigheter och en skildring av kvinnoförtryck i Allahs namn jämställs med rasism och hets.

När «Existens» insisterade på att få veta vems känsliga sinnen man velat skona hade utställningschefen Olov Amelin av någon anledning ingen uppfattning om det men skruvade sig besvärat. Att slingra sig i tv hör också till yttrande- och tankefriheten. Men det är fegt att ansvara för en utställning om yttrandefrihet och inte våga tala ur skägget om sin censurering i en av vår tids viktigaste yttrandefrihetsfrågor: att religiöst motiverade känslor och repressalier, främst radikala islamisters, under de senaste två decennierna allvarligt har påverkat vad man vågar säga, rita, visa och skriva i konstnärlig tappning.

Den samme hendelsesrekken skulle kunne skjedd hvor som helst i Vest. Den er representantiv for det offisielle kulturlivets syn på ytringsfrihet.

Andersson har lest Kenan Maliks bok «From fatwa to jihad», hvor han skriver at Vesten har internalisert fatwaen. Man våger ikke lenger publisere tekster som provoserer, og dette er blitt enda tydeligere etter karikaturstriden.

Det som 1989 var otänkbart att böja sig för är i dag självklart att böja sig för och till och med sympatisera med. I dag räcker det att en akademiker skriver i ett utlåtande om en kommande bok att den kan kränka en del muslimer, så drar förlaget in boken.

Fatwan har internaliserats. Men också legitimerats, vilket är ännu värre. Fruktan är ju något begripligt, men inte uppfattningen att satir, kritik eller självständiga religionsskildringar är störande, fel och onödiga. Nobelmuseets insatser bekräftar med råge Maliks tes. I sitt pressmeddelande hävdar de att de blivit missförstådda: «Submission» var ju aldrig tänkt att visas i sin helhet.

Att de bad en imam om hjälp med redigeringen klargör att de inte begripit på vilken sida om yttrandefriheten de ska stå.

Lyckad fatwa

Publicerat 2009-11-21