Kl. 21.48 fredag kveld fikk den svenske forfatterinnen Elisabeth Åsbrink sitt liv forandret. Hun registrerte noen lyder, ubestemmelige sådanne. Det var først da hun gikk ut i trappeoppgangen og møtte flere andre naboer at hun forsto at noe usedvanlig hadde skjedd. Hva det var, fikk hun vite da hun gikk en halv avsats oppover og møtte naboen lenger oppe. Han som luktet godt og som hun var vant med å småprate med.

Hun kaller ham hen. Jeg har vanskelig for å forstå hvorfor en seriøs forfatter benytter intetkjønn om et menneske som høyst sannsynlig er mann eller kvinne.

Naboen holder på å dra igjen sikkerhetsdøren. Jeg formoder at det er en metalldøren utenpå inngangsdøren.

Hen är trevlig, vi brukar småprata i hissen, hen luktar gott och ler vänligt. Nu möts våra blickar och grannen stirrar stressat på mig där jag står halvvägs upp i trappen och först efteråt inser jag att hen kanske trodde att jag, i min svarta jacka, var den som … Plötsligt ropar hen ”vi ska ta hand om det här!” och stänger sin dörr. Ta hand om vad?

Det er da hun ser det: seks-syv små hull i døren. For ikke å etterlate noen tvil, ligger hylsene utenfor.

Sedan ser jag hylsorna på golvet och känner krutlukten. Sju skott. Sju dödsprojektiler. Sju attacker med syfte att döda i mitt hus, i min fredag, i min sömniga vardagskväll.

Da går det et ras i Åsbrink.

Ingenting blir som før. Hverdagen splintres. Illusjonen om trygghet i de små ting.

Åsbrink forstår at hun er innviet i et nytt fellesskap:

Allt är likadant som när klockan visade 21.47 men inget är sig likt.

Når du har passert den usynlige grensen, er det ikke mulig å gjenerobre tryggheten ved å trakte en kopp kaffe og fortape seg i hverdagens vaner. Noe er ugjenkallelig knust.

Avlossade skjutvapen luktar damm och död. Det vet jag nu. Jag tycker verkligen om säkerhetsdörrar, tänker jag nu. Vårt gemensamma trapphus har blivit en plats där dödligt våld kan inträffa och vår bakgård – där ungarna leker, cyklarna trängs och en gräddvid magnolia blommar fyra dagar om året – har blivit en möjlig flyktväg för en brottsling.

Åsbrink forstår hva hun er blitt utsatt for, og det rabler for henne.

Ett hot mot demokratin, helt enkelt, om man ska ta till de riktigt stora orden. Det är vad sju skott en fredagskväll gör med oss. Nej, fel, hundratals skott, tusentals skott, runtom i småstäder och förorter, på landsbygd och i storstadscentrum. Hundratals döda, hundratals skadade, tusentals i sorg och vrede.

Men det er ikke vanlig å oppfatte gangstervold som en «trussel mot demokratiet». De ordene forbeholdes høyreekstreme. Den gjelder ikke en gang islamister. De erklæres stort sett for mentalt ustabile.

Hvis alle skyteepisodene skal regnes som trusler mot demokratiet, er Sverige på vei mot å bli destabilisert. Det er en uutholdelig tanke, men skuddene i trappeoppgangen i hennes egen blokk får Åsbrink til å forstå. Hun lever midt i en krig, med sivile som tilfeldige ofre.

En ungdom i 18-årsalderen er anholdt for skuddene.

En man i 18-årsåldern har anhållits misstänkt för mordförsök efter skottlossningen mot en lägenhet i Hammarby Sjöstad sent på fredagskvällen. Mannen greps i anslutning till den stora sökinsatsen som inleddes i området efter skottlossningen.

– Han greps till följd av polisinsatsen som skedde vid brottet. Jag kan inte gå in på var han greps, säger polisens presstalesperson Per Fahlström.

Flera skott avlossades mot lägenhetsdörren. Det fanns personer i bostaden när skottlossningen inträffade men ingen skadades.

Polisen undersöker vad det kan finnas för motiv bakom händelsen.

https://www.dn.se/kultur/elisabeth-asbrink-avlossade-skjutvapen-luktar-damm-och-dod-det-vet-jag-nu/