Den kjente svensk-chilenske politikeren Mauricio Rojas forlater Sverige og slår seg ned i Spania. Rojas sitter i Riksdagen og har satt sitt preg på svensk integreringsdebatt. Nå orker han ikke mere. En ting var politisk kiv og krangel og smålighet, noe annet var trusler og hat.

Fast det finns något mycket värre än vetot: hatet.

– Jag har ofta tagit upp svåra frågor, inte minst om nationell identitet. Jag har varit van vid hård debatt. Men efter hand ur artade det i personförföljelse och smutskastning. Inom vänstern, men tyvärr också bland vissa liberaler, blev jag någon som man inte behövde ha argument emot utan som man kunde avfärda med fö rolämpningar. «Rasist» är bara en av alla saker jag fått höra.

– SVT hade en programserie, som hette Faktum, där avsnitten avslutades med att en hund som hette Mauricio gick omkring och sade korkade saker med utländsk brytning.

Tänk vad det skulle ha väckt för reaktioner om det handlat om en annan person med utländsk bakgrund! Men när det gällde mig ansåg public service att det var helt OK. Det var illa nog, men det värsta var att hetsen satte fart på en massa galningar och extremister. Till sist kunde jag inte ens gå och handla med familjen utan att ha vakt från Säpo, och jag fick ha livvakt när jag gick och röstade. Vi kunde inte leva så där.

Familjen fattade flyttbeslutet i våras. Ganska snart efteråt kom frågan om rektorsjobbet. Efter två år med alliansregering tar en av de mest profilerade företrädarna för borgerligheten sin hatt och går.

Man undres: sier en slik utvandring noe om at Sverige som et lite samfunn er mer sårbart, enn et større som Spania? Slik at belastningen for de som våger å stikke seg frem er større? At de risikerer å bli stående alene? I så fall har det noen konsekvenser også for Norge. Men hvem tenker eller snakker slik? At debatten dør uten mennesker som tør ta risikoer, eller orker. I lengden orker man ikke hvis prisen blir for høy, og det er det som har skjedd med Rojas.

«Vetot och hatet blev för mycket»