Den fjärde och sista sortens tystnad är förmodligen den mest smärtsamma. Det är den som klyver par, familjer och vänkretsar. En dissident berättar för mig att hans äldsta dotter betraktar honom som en rasistfascistnazist. Hon vill inte ha något med honom att göra. Nu ska hon flytta till Australien och tänker inte lämna honom någon adress där han kan nå henne. Han har varit en schysst och omtänksam pappa men det hjälper inte. Han tänker att han aldrig mer kommer att ha någon kontakt med henne. Och om han dör kommer hon inte att få veta det förrän kanske långt efteråt. Att han skulle vara rasist är naturligtvis bara trams. Däremot vänder han sig mot den förda invandringspolitiken, inte minst för sina barns skull.

En annan dissident talar ofta med mig om de vänner som tystnar och försvinner, om ett gallrat Facebook, om en son som visserligen svarar när han ringer men aldrig ringer tillbaka. Sonen säger att han respekterar sin pappas åsikter, även om han inte tycker likadant. Så blir det tyst i luren och främlingskapet ligger där och växer i tystnaden, som ett farligt djur.

En tredje dissident har sökt övertyga sin fru. Att han har alla argument i världen, att han tillhör den stillsamma typen som nätt och jämnt kan tänka sig att höja rösten, det hjälper inte. Hans fru vill räkna sig till de goda och säger att han med sina högerextrema åsikter har blivit henne främmande. Tystnaden är en inre kärna, omgiven av selektivt vardagsprat. De är båda försiktiga mot varandra, väljer sina ord och är däremellan tysta. Det gör ont för dem båda. De har varit gifta i väldigt många år. Om deras äktenskap håller? Ja, säger han, också till priset av tystnad! Han vill inte förlora henne. Hon svarar att hon inte vet, att de får se till sommaren. Karl-Olov Arnstberg. I begynnelsen var ordet

Denne klumme er måske det bedste man kan læse i Sverige lige i dag. Hvis man kun ser overfladen, ser man ingenting. Den vigtigste opinion bliver ikke skrevet i nogen af landets godt hundrede aviser, den skrives i blogosfæren. Af Marika Formgren, Johan Westerholm, Jussi Lundell, Jan Sjunnesson, Lars Bern, Thomas Nydahl, Merit Wager og mange andre. For få år siden var der ikke nær så mange, Kurt Lundgren var min morgenlæsning. Avisernes faste kolumnister er ansat til at holde fluerne væk. Hvem som helst der brænder lidt på.

For år tilbage havde Svenska Dagbladet 70 faste kolumnister. I dag har de 102 – hundrede fucking to som ingen læser. Om et par år har de 200. Bliver nogen hentet ind i den kastrerede skare udefra som Sakine Madon eller Dilsa Demirbag-Sten, er deres tænder hevet ud inden en uge. Hvem læser Dilsa Demirbag-Sten nu om stunder?

Arnstberg taler om ‘dissidenter’. Hvad der har ændret sig er, at der nu er  cirka en million dissidenter i Sverige. Det synes ikke at bekymre de to talking heads ovenfor. Om der så var fem millioner dissidenter, ville de ikke blive hørt og ikke have ret.