Tilfellet Janne Gunnarsson viser at ytringsfriheten er truet i Sverige

Sve­ri­ges Tele­vi­sions (SVT) ten­ni­sex­pert Janne Gun­nar­s­son har nu kru­pit till kor­set och bett hela värl­den om ursäkt för att få behålla sitt jobb. På sin Face­bo­ok­sida hade Gun­nar­s­son satt kost­na­derna för den kom­mande stora soma­liska invand­rin­gen i rela­tion till att det inte finns pen­gar att anordna ett inter­na­tio­nellt mäs­ter­skap i ten­nis. “Pen­garna räcker inte när vi ska ge 27 000 nyin­flyt­tade soma­lier social­bi­drag !!! Puh.”, skrev Gunnarsson.

SVT:s sportchef Per Yng tog Gun­nar­s­son i örat och kal­lade hans utta­lande ”helt oaccep­ta­belt”. Soma­liska Riks­för­bun­det krävde en offent­lig ursäkt av Gun­nar­s­son, som despe­rat gjorde avbön och bad ”alla soma­lier och alla andra om ursäkt för mitt oer­hört omdöme­slösa inlägg.”

Detta såg Yng som ”en för­mild­rande omstän­dig­het”, som i slutän­dan ledde till att Gun­nar­s­son efter flera dygns vånda fick behålla sitt jobb.

Vem gav en chef på Pub­lic Ser­vice man­dat att gå in på en medar­be­ta­res Face­bo­ok­sida och lägga sig i den­nes åsik­ter? Jag har ställt frå­gan till Per Yng och bett honom för­klara sin syn på den grund­lags­stad­gade yttrande­fri­he­ten, men inte fått något svar.

Janne Gun­nar­s­sons utta­lande har ingen­ting med rasism att göra om man ser till fakta:

Den soma­liska famil­je­å­ter­före­nin­gen på minst 20 000 per­soner under de kom­mande två åren (Migra­tion­sver­kets pro­gnos) har bli­vit möj­lig genom ett samar­bete mel­lan (m) och (mp) och en dom i Migra­tion­söver­dom­sto­len, där lagens krav på id-handlingar ersatts med DNA-tester. Som en kon­se­kvens räk­nar Migra­tion­sver­ket också med en ökning av asyl­sö­kande soma­lier framö­ver. Totalt lig­ger Migra­tion­sver­kets pro­gnos för ansök­nin­gar om asyl och all anhöri­g­in­vand­ring under kom­mande tvåårs­pe­riod på 174 500. Jäm­fört med förra året har Sve­rige en 30-procentig ökning av asy­lansök­nin­gar under första halv­året i år. När andra län­der stra­mar åt går Sve­rige mot­satt väg.

Sve­rige är det land i värl­den som i sär­klass tar emot flest soma­lier knutna till asylp­roces­sen. Cirka en tredje­del av alla soma­lier som kom­mer till Europa söker asyl i Sve­rige. Under 2010 och 2011 var de cirka 10 000, varav två tredje­de­lar bevilja­des per­ma­nent uppe­håll­s­till­stånd. Det är dub­belt så många som tvåan Hol­land. Nästan alla andra län­der i väst­värl­den tog endast emot några hundra soma­lier under samma period. Sät­ter man mot­ta­gan­det i rela­tion till lan­dets folk­mängd sticker Sve­ri­ges extrema öppen­het ut ännu mer. (Källa: UNHCR ”Asulym Levels and Trends in Indu­strial Countries 2011”).

Nyli­gen uttryckte Katrine­holms kom­mu­nal­råd Göran Dahl­ström (s) i en radio­in­ter­vju i SR:s Stu­dio Ett, där jag del­tog, att soma­lier är den mest svår­in­te­gre­rade grupp som Sve­rige har tagit emot. Han kunde inte se hur hans kom­mun skulle kunna här­bär­gera de 400 soma­liska anhöriga (varav 300 barn) som nu vän­tas anlända.

Så var­för ryms inte Janne Gun­nar­s­son utta­lande inom yttrande­fri­he­ten? Istäl­let för­stärks ”demo­kra­tu­ren” i Sve­rige: Vi har fria val, men media som säl­lan til­lå­ter en all­si­dig infor­ma­tion vad gäl­ler vår största sam­tida sam­hälls­föränd­ring: asyl- och migra­tion och dess konsekvenser.

Exem­pel är att press och eter­me­dia gärna tar parti för asyl­sö­kande och på ren reflex betrak­tar dem som offer. Besvärande uppgif­ter om asyl­be­drä­ge­rier eller att nästan alla sak­nar gil­tiga id-handlingar (Migra­tion­sver­ket) förbi­gås nästan all­tid med tyst­nad. Media berät­tar bara undan­tags­vis om att Sve­rige har haft en explo­sion av utan­för­skaps­om­rå­den sedan 1990 (SCB/Folkpartiet 2006). Inte hel­ler bely­ses utred­nin­gar om att invand­rin­gens kost­na­der lig­ger någon­stans mel­lan 43 till 90 mil­jar­der per år (eko­no­merna Jan Ekberg resp Jan Tull­berg). Lis­tan kan göras längre.

Många män­niskor, även jour­na­lis­ter och verk­samma opi­nions­bil­dare, har kon­tak­tat mig och berät­tat att de inte öppet vågar säga vad de tycker. Själv­cen­su­ren har förö­dande inver­kan: Tycker du inte som du ska så kan du för­lora ditt jobb och ditt sociala anse­ende. Det var vid den grän­sen som Janne Gun­nar­s­son befann sig. Nu höjs rib­ban ytter­li­gare för SVT-medarbetare att yttra sig fritt.

Själv blev jag i decem­ber 2010 nekad anställ­ning som press­an­sva­rig på Sta­tis­tiska Cen­tral­by­rån sedan gene­ral­di­rek­tören Ste­fan Lund­gren läst mina debatt­ar­tik­lar i ämnet och mar­ke­rat sitt ogil­lande. Detta trots att löne­för­hand­lin­gen redan var avkla­rad med en mellanchef.

Efter­som åsikts- och yttrande­fri­het inte län­gre gäl­ler fullt ut i Sve­rige, skulle jag som jour­na­list vara tack­sam för ett til­lägg till grund­la­gen där det tyd­ligt anges vilka åsik­ter som får fram­föras och vilka fakta som ska för­ti­gas för att avsän­da­ren inte ska stäm­plas som rasist eller främ­lings­fi­ent­lig. Vågar man före­slå Ste­fan Lund­gren och Peter Yng som ord­förande respek­tive huvud­sek­re­terare i en sådan utredning?