Sensurert av Skånska Dagbladet

Hans Rustad

Hera Lamppu Maduro skrev blogg i Skånska Dag­bla­det. Hun er fri­lans­fo­to­graf og foto­læ­rer, og bor i Seved, en bydel i Malmø som har et dår­lig rykte. Hun skulle egent­lig ikke skrive om poli­tikk, men vir­ke­lig­he­ten i Seved er påtren­gende. Hun kom inn på situa­sjo­nen i nabo­la­get, i Malmø og Sve­rige, og und­ret hvor­dan frem­ti­den skulle bli.

Det må man ikke i dagens Sve­rige. I det øyeblikk man beve­ger seg over usyn­lige gren­ser, kom­mer sanksjonene.

Det har Hera Lamppu Maduro fått merke. Inn­legg ble fjer­net fra avi­sens nett­si­der. Der­nest begynte den sosiale utfry­sin­gen: ven­ner og kol­le­ger slut­ter å hilse, snak­ker ikke len­ger til henne. Hun har fått en kald skul­der. Både pro­fe­sjo­nelt og sosi­alt. For å komme dit at folk opp­trer i flokk må noe ha skjedd med sam­funns­kli­maet: asso­sia­sjo­nen går til en ira­kisk pro­fes­sor som var i Oslo før som­meren og for­talte om dis­kri­mi­ne­rin­gen av kristne i Irak. Han for­talte at dis­kri­mi­ne­rin­gen kom både oven­fra og neden­fra. Både myn­dig­he­ter og folk i ufor­melle sam­men­hen­ger dis­kri­mi­nerte. Da blir livet tungt. Men det er samme meka­nis­mer Hera Lamppu Maduro beskri­ver. I Sve­rige. I dagens Europa.

Av uppen­bar anled­ning kän­ner jag av en iskyla från tidi­gare vän­ligt inställda män­niskor. Flera, ganska många, har antin­gen fry­sit ut mig rent ver­balt eller så är man helt tyst. Jag har fått klart för mig att jag inte län­gre får vara med och leka. Jag har knappt några vän­ner kvar, två stycken vän­innor stan­nar hos mig. Tack ni två! Res­ten har jag fått se ryg­gen av. Även rent pro­fes­sio­nellt inom mitt yrke mär­ker jag av utfrys­nin­gen. Plöts­ligt finns det inga jobb till mig. Man är fåor­dig, man möter inte min blick, mobb­nin­gen är ett fak­tum. jag har bli­vit obekväm.

Tur jag har Seved. När ensam­he­ten känns som värst och jag nästan kän­ner mig illa­må­ende av kär­leks­brist, finns några av mina gran­nar kvar för mig. Men hör och häpna. Mina svenska gran­nar vän­der mig ryg­gen men däre­mot har jag fått mer och mer kon­takt med de andra kvinnorna.

Dette er inter­es­sant. Med “de andre kvinn­orna” mener Maduro kvin­ner med uten­landsk bak­grunn. De er ikke så nøye med rik­tige menin­ger. Det kom­mer an på andre ting. Om man er rett­skaf­fen, venn­lig, til å stole på. Det er slike grunn­leg­gende ting som betyr noe, ikke om man har de rik­tige menin­gene. Men i dagens Sve­rige betyr rik­tige menin­ger alt, og de som ikke har dem blir straf­fet og bannlyst.

Det gjæ­rer under over­fla­ten i Sve­rige. Det gjør at menings­vok­terne er årvåkne og slår ned på alt som viser tendens til mer grunn­leg­gende kritikk.

Maduro beskri­ver selv hva det var hun ikke måtte skrive. Vok­terne ser hvilke inn­legg som får respons av leserne. Det tar de som tegn på at for­fat­te­ren er poli­tisk betent, ikke at han eller hun rører ved noe vik­tig. Demo­kra­tiet snus på hodet.

Maduro lot seg imid­ler­tid ikke knekke. Hun skri­ver nå for avpixlat.net, et nett­sted som vok­terne avskyr, sam­men med Sve­ri­ge­de­mo­kra­terne. Men slik vok­terne opp­fø­rer seg blir disse nett­ste­der og par­tier bærere av den oppo­si­sjon som ethvert demo­krati er avhen­gig av. Man får bare håpe de har karak­ter og integri­tet nok til å stå mot trykket.

Maduro beskri­ver hvor­dan det var uunn­gåe­lig for henne ikke å ta opp hva som fore­går i Malmø:

Kon­trak­tet inn­e­bar endast enkla var­dag­liga inlägg från mitt var­dags­liv. Detta visade sig omöj­ligt för mig att hålla. Det är som många påpe­kat nästin­till omöj­ligt för mig att inte bli poli­tisk. Jag tän­ker ofta på svensk invand­rings­po­li­tik då jag bor i ett område med många nysvens­kar. Dessutom, jag måste få skriva fritt. Att bli cen­sure­rad är på ett sätt smick­rande då man tyd­ligt rört om i gry­tan och gett reak­tio­ner men tyvärr känns det också som ena han­den blir bak­bun­den. Seveds­blog­gen kom­men­te­ra­des till nästan 100% av Avpix­lats läsare. Väns­ter­fol­ket var helt tyst vil­ket för­vå­nar mig och gjorde mig lite besvi­ken. Det var också Avpix­lat som erbjöd mig ett rum att uttrycka mig i, ocensurerad.

Till min glädje upp­skat­tas min blogg av väl­digt många och vissa ber mig fortsätta skriva och det gör jag mer än gärna. Här kom­mer jag att skriva och dryfta ting som andra jour­na­lis­ter inte vågar göra. Jag kom­mer att ta upp ämnen som är tabu att prata om i svensk press. Det finns inget ämne som jag inte vågar skriva och dis­ku­tera om. Dagens jour­na­lis­ter svi­ker läsarna. I ett öppet brev jag skri­vit till alla jour­na­lis­ter och media kri­ti­se­rar jag deras sätt att vinkla saker, jag kri­ti­se­rar deras brist på ansvar för det de för­med­lar. Helt enkelt, jag kom­mer ta upp det som alla tän­ker men ingen vågar prata om för rädsla att bli utan­för. Eller så har man bara köpt den all­männa åsik­ten utan att tänka efter själva.

Man skulle tro at Maduro hadde større menings­fri­het enn en inn­født svenske. Hun er selv annen­ge­ne­ra­sjons inn­vand­rer. Moren var finsk og faren fra Kari­bien. Hun fikk selv merke for­doms­full­het på 70-tallet.

Men det hjel­per ikke om hun er mørk hvis hun har feil menin­ger, eller ten­ker selv. Da er hun kan­skje dob­belt farlig?

Maduro skri­ver om sin egen bakgrunn:

Jag vill dock pre­sen­tera mig innan jag bör­jar. Mina föräld­rar är båda två invand­rade till Sve­rige. Min mor kom hit som liten flicka med en namn­lapp om hal­sen. Det var andra världs­kri­get och Sve­rige tog emot finska barn från Fin­land som rys­sarna bom­bade. Hon blev en av alla de barn som for väl­digt illa av kri­get och sepa­ra­tio­nen från sina föräld­rar och land. Min far kom senare. Han invand­rade på 60talet under arbets­in­vand­rin­gen, från Kari­bien. Sve­rige sak­nade arbets­kraft och ropade efter män­niskor. Min far fick lägen­het och jobb på en vecka. Det fanns ingen SFI utan han fick lära sig svenska på fab­riks­gol­vet. Mina föräld­rar träf­fa­des och jag föd­des 1967 och har levt hela mitt liv i Sve­rige. Jag växte upp i föror­ten ensam till­sam­mans med min mor och vi var extremt fat­tiga. Det blev var­ken ski­dre­sor eller nya klä­der för min del. Dessutom var det en nyhet med mörka män­niskor på 70-talet och okun­ska­pen var utbredd. Jag fick höra både N-ordet och utstå mob­bing för min hud­färgs skull av både vuxna och barn. Men jag var smart och vann respekt i sko­lan. Idag job­bar jag som fri­lans­fo­to­graf och foto­lärare. Jag är ensam­stå­ende med ett barn och bor sen 13år til­l­baka på Seved. En förort i stan. Jag har fort­fa­rande ald­rig åkt skidor.

Skill­na­den idag mot 60-talet är att vi inte län­gre har jobb och sys­sel­sätt­ning att erbjuda, det är det mest väsent­liga i ett vär­digt liv, att känna sig del­ak­tig och menings­full. Vi har inte län­gre full­goda bostä­der att erbjuda utan man sät­ter alla invand­rare i ghet­ton varifrån svenskarna flyr. Segre­ga­tio­nen är ett fak­tum. Vi har kvar samma invand­rings­po­li­tik som på 60talet ändå, vil­ket har resul­te­rat i ett kaos. Sve­ri­ges goda vilja att ta emot lidande och fly­ende män­niskor har fått en hemsk biverk­ning. Vi har fått mot­satt effekt. Kri­mi­na­li­te­ten har skju­tit i höj­den och vål­det mot kvinnor sti­git i taket. Den natur­liga följ­den har bli­vit en pysande, far­lig invand­rings­fi­ent­lig­het. Det var inte det som var tänkt när vi öppnade våra grän­ser. Det ska sägas och behö­ver sägas om och om igen, det är inte alla som är kri­mi­nella och kvinn­o­fi­ent­liga, de flesta har samma vär­de­rin­gar som vi men til­l­räck­ligt många har det inte. Til­l­räck­ligt många har tagit hit ett våld och kvinn­oför­ned­ring som som vi trodde att vi fått under kon­troll. Jag är inte främ­lings­fi­ent­lig, jag är inte ens Sve­ri­ge­de­mo­krat fast jag skri­ver här men jag står för det som många tän­ker men ingen vågar säga, det har gått över­styr. Vi har för­lo­rat kon­trol­len. Vi är inte mer humana än att vi kan skicka hem en familj som bott i Sve­rige 6-7 år, som lärt sig svenska och gått i skola samt lyckats skaffa sig en försörj­ning, ibland även splitt­rar vi grymt famil­jer. Vad är det för sätt?

Det ver­kar som om vissa vill ta emot hela Soma­lias befolk­ning, hela Afgha­ni­stans, hela Iraks etc. Det går inte, vi kan inte ta emot hela värl­den. Varifrån har denna tanke kom­mit? Även om man vill rädda män­niskor från krig, svält och för­följelse så får man se upp med tan­ken att man kan rädda hela värl­den. Ingen kan rädda hela värl­den själv. Det finns andra sätt att hjälpa män­niskor i sina egna län­der. Jag före­slår att vi helt stän­ger Sve­ri­ges grän­ser för en hel gene­ra­tion. Vi behö­ver minst en gene­ra­tion på oss att reda upp situa­tio­nen vi ska­pat. Få ett slut på våld, kri­mi­na­li­tet, heders­re­late­rat och annat våld mot kvinnor. Få slut på den rådande kraf­tiga segre­ga­tio­nen. Vi behö­ver tid. Vi behö­ver samla ihop oss. Mot­stånd­arna till detta har rätt i när de säger att för den som kom­mer in bety­der det mycket. Javisst, det kan låta grymt att stänga ute dem som verk­li­gen behö­ver det men är det inte mer humant att man får veta ett beslut snabbt? Alla män­niskor behö­ver ett ja eller nej. Det värsta vi utsät­ter män­niskor för är oviss­he­ten. Får jag stanna eller inte. Det är helt sjukt så länge män­niskor får vänta innan de får ett beslut. Tom år. Då är det bättre att gen­ast få ett nej innan man bör­jat rota sig.

Nu har jag pre­sen­te­rat mig lite och kanske gett en hint om var jag står. Jag hoppas att vi kan ha en sund debatt här med många kon­struk­tiva dis­kus­sio­ner. Hade kli­ma­tet varit sådant att man kunde talat öppet om invand­rings­pro­ble­ma­ti­ken, att män­niskor fick pysa ut sin frust­ra­tion och slutade blunda för fakta hade vi kunnat före­bygga dåd som Brei­vik och Mangs står för.

Hera Lamppu Maduro

Maduro er en inter­es­sant his­to­rie som sier en hel del om dagens Sverige.

Hvor­dan skal det gå med Sverige?

Blog­gare utfru­sen efter poli­tiskt inkor­rekta åsik­ter – skri­ver för Avpixlat


Om du ikke følger Document på sosiale media kan du følge oss på e-post.

Donere engangsbeløp?Kan du forplikte deg til fast betaling?

Penger kan også doneres til kontonummer 15030249981.

Leserkommentarer på Document er gjenstand for moderering, som ikke skjer kontinuerlig og under enhver omstendighet ikke om natten. Vi ønsker en respektfull tone uten personangrep, sleivete språk eller flammende retorikk. Vis særlig nøkternhet når temaet er følsomt. Begrenset redigering av skjemmende detaljer kan finne sted. Skriv til debatt@document.no dersom du ikke forstår hvorfor en kommentar uteblir. Se her for nybegynnerhjelp.