Har du lest barneboka «Heng i, Albert Åberg»? I boken prøver Alberts far å få sønnen til å lytte til ham og gjøre det han sier. Men det er selvfølgelig så mange andre ting som Albert heller vil gjøre enn å spise frokost og gå i barnehagen. Så uansett hvordan pappa roper fra kjøkkenet, svarer Albert derfor med et «jeg skal bare…»

Jeg skal bare.

Tenk at en barnebok kan være så full av teologi! For det er akkurat slik vi ofte reagerer på Gud, vår Far, når han kaller oss. «Jeg skal bare…».
Så vi blir til lille Albert og Gud til vår tålmodige far, som trikser og fikser og roper og minner, igjen og igjen, på å få barnet til å komme til bordet. Til slutt tar pappa steget – og først da lytter barnet.

Velkommen til å lytte til våre tanker før søndagen!

 

3. søndag i treenighetstiden

En av gjestene som hørte dette, sa til ham: «Salig er den som får sitte til bords i Guds rike.» Men Jesus sa til ham:

«Det var en mann som ville holde et stort gjestebud, og han innbød mange. Da tiden for gjestebudet kom, sendte han slaven sin av sted for å si til de innbudte: ‘Kom, for nå er alt ferdig!’ Men de begynte å unnskylde seg, den ene etter den andre. En sa: ‘Jeg har kjøpt et jordstykke og må gå ut og se på det. Vær så vennlig å ha meg unnskyldt.’ En annen sa: ‘Jeg har kjøpt fem par okser og skal ut og prøve dem. Vær så vennlig å ha meg unnskyldt.’ Og en tredje sa: ‘Jeg har giftet meg, derfor kan jeg ikke komme.’ Slaven kom tilbake og fortalte dette til herren sin. Da ble husherren sint og sa til slaven: ‘Gå straks ut på byens gater og torg og hent inn de fattige og uføre og blinde og lamme.’ Slaven kom tilbake og sa: ‘Herre, jeg har gjort som du sa, men det er ennå plass.’ Da sa herren til slaven: ‘Gå ut på veiene og stiene og nød folk til å komme inn, så huset mitt kan bli fullt. For det sier jeg dere: Ingen av dem som var innbudt, skal få smake festmåltidet mitt.’»

Luk 14, 15-24

 

Välkommen till nya Tankar för söndagen, den tredje söndagen i treenighetstiden, som samtidigt är andra söndagen efter Trefaldighet, och när söndagens tema i de svenska kyrkorna är ”Kallelsen till Guds rike”.

Idag kommer vi att få göra som vi har gjort någon gång tidigare, och inledningsvis nöja oss med texten. Vi har, på grund av sjukdom, inte kunnat spela in någon video till denna vecka. Men den kommer.

När jag började gå regelbundet till gudstjänst så tänkte jag inte så mycket på det där med söndagarnas teman. Jag tänkte att någon väl suttit och kommit på teman som lät bra och sedan fördelat dem över året. När jag hade gått i gudstjänst en längre tid så noterade jag något: söndagarnas teman hörde ihop. De byggde på varandra, och efter ett helt kyrkoår så hade de kompletterat varandra: Efter Heliga Trefaldighets dag när temat var Fader, Son och Ande, fokuserade vi under förra söndagen på dopet. Den här söndagen är temat alltså kallelsen till Guds rike – det Guds rike som vi kallas till genom dopet och nästa söndag – vi tjyvkikar lite – så är temat Förlorad och återfunnen.

Ser ni sambandet mellan dem? Gud är treenig, vi döps till gemenskap med Gud och kallas till hans rike. Och går vi vilse på den vägen, så kommer Gud att leta rätt på oss och välkomna oss när vi återses. Det är texternas stora sammanhang.

Det är med andra ord aldrig kört. Aldrig någonsin. I alla fall inte så länge vi har puls.

Men det innebär inte att vi ska strunta i kallelsen när vi får den. Kanske är det lätt hänt att vi gör det, om vi pratar just om kallelser. För kallelse låter komplicerat och definitivt som något som är förbehållet personer som är mycket mer fromma och seriösa än vi själva ofta känner oss.

Men det evangeliet talar om gäller i allra högsta grad dig och mig, hur malplacerade och ovärdiga vi än känner oss. Kallelsen gäller inte någon annan. Den gäller oss.

Och den kallelsen ska vi ta på allvar. För i den liknelse som utgör evangelietexten för idag, är Jesus väldigt tydlig. Ja, du är kallad. Ja, du bör prioritera den kallelsen. För ja, annars kommer det en punkt när du ångrar dig. När det är för sent.

Inte på grund av Gud, utan på grund av dig själv.

Och i Lukasevangeliet står det skrivet:

En av gästerna, som hörde detta, sade till honom: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” Jesus svarade: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: ’Välkomna, allt är färdigt.’ Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: ’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’ En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.’ En tredje sade: ’Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.’ När tjänaren kom tillbaka och berättade detta greps hans herre av vrede och sade: ’Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.’ Och tjänaren sade: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.’ Då sade mannen till sin tjänare: ’Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.’”
Luk 14:15-24

När mina barn var små brukade jag läsa böckerna om Alfons Åberg för dem. I boken ”Raska på, Alfons Åberg”, eller ”Heng i, Albert Åberg” som den heter i Norge, så försöker Alfons pappa att få sin son att lyssna på honom och göra vad han säger. Men det finns såklart så mycket annat som Alfons hellre gör än att äta frukost och gå i väg till dagis. Så hur pappa än ropar från köket, så svarar Alfons därför med ett ”Jag ska bara…”

Jag ska bara.

Tänk att en barnbok kan vara så full av teologi! För just så svarar vi ofta ju Gud, vår Fader, när han kallar på oss. ”Jag ska bara…”.

Visst ska jag ta Guds kallelse på allvar – bara inte just nu. Lite längre fram. Efter den där utbildningen, eller när karriären inte kräver att jag jobbar lika mycket. Eller efter det där trevliga och roliga som jag bara måste göra just nu.

Så förvandlas vi till lille Alfons och Gud till vår tålmodige pappa, som trixar och fixar och ropar och påminner, gång på gång, för att få barnet att komma till bordet. Till slut tar pappa i på skarpen – och först då lyssnar barnet.

För barnet vet någonstans djupt inom sig att det är viktigt att lyssna på sin förälder, även om det finns så mycket annat som man hellre vill göra. Om pappa verkligen envisas, så finns det förhoppningsvis en bra orsak till det.

Och när Gud kallar oss till sitt rike, så finns det en fantastiskt bra orsak till det: Gud vill oss väl. Gud vill ha en relation med oss, han vill att vi ska vara där han är. Därför kallar han oss till sig.

Den kallelsen kan vi uppfatta på olika sätt, inbjudningskorten kan så att säga anlända till oss i olika former, ha olika motiv på framsidan och ha olika formuleringar. Gud anpassar sin kallelse till mottagaren.

Sedan är det upp till oss att svara ja eller nej på den kallelsen. Gud tvingar ingen.

Men hur slutar det egentligen för Alfons, den där morgonen när han ”ska bara”? Jo, när Alfons till slut är klar, så hittar han inte pappa. Och Alfons blir rädd. Har pappa redan gått? Och glömt Alfons? Är Alfons ensam kvar..?

Nej. Pappa har bara fastnat framför tidningen i köket. Allt löser sig till det bästa.

Evangelietexten är faktiskt inte lika positiv. När Jesus berättar sin liknelse, så finns det faktiskt en punkt när det är för sent. När pappa så att säga har gått till jobbet och lämnat barnet kvar, eftersom barnet aldrig lyssnade utan bara skulle göra andra saker.

I liknelsen får tjänaren i uppdrag att gå ut och bjuda in alla han möter till festen. Festarrangören kanske hade en ursprunglig inbjudningslista, men han vill ha fullt runt bordet. Alltså bjuds fler och fler in, och festen blir inte längre en exklusiv tillställning för kändisar och influencers, utan en fest för alla.

Så fungerar Gud.

Kallelserna till Guds rike finns där, och de skickas även till dem vi inte förväntar oss. Gud bjuder in även de som inte är som oss, de som verkar udda, de som tillhör ”fel grupp”, de som har åsikter vi inte håller med om – ja, till och med till sådana vi kanske tycker illa om. Ja, de skickas till och med till dig och mig.

Så stor är Guds kärlek och nåd.

Så varför inte sluta upp med våra ”jag ska baran”, och tacka ja till inbjudan? Varför inte göra en omprioritering i våra liv och se vad som verkligen är viktigt – och vad som faktiskt kan vänta? Just i detta ögonblick kan du göra just det.

Låt oss be:
Jesus Kristus,
som inbjuder oss att följa dig,
gör oss öppna och beredda
så att vi känner igen din kallelse
och med förtröstan tar emot det liv
som du ger oss i ditt rike
nu och i evighet.
Amen.

Gud välsigne dig!

Les også

-
-
-
-

Vi i Document ønsker å legge til rette for en interessant og høvisk debatt om sakene våre. Vennligst les våre retningslinjer for debattskikk før du deltar.