Gjesteskribent

Det är mars månad, men vinden är isande kall. Den här marsdagen vräks en barnfamilj från sin lilla kyffiga bostad och ställs på gatan. De har inte betalat hyran på länge. Mannen är arbetslös. Kvinnan försöker skydda barnen, två flickor på sex och fyra år och en treårig pojke, från den lokala mobb som har gått man ur huse för att skadeglatt se på skådespelet. Familjen är illa sedd. Mannen sägs syssla med någon sorts mystisk revolutionär verksamhet som ingen begriper sig på. Arbeta och försörja sin familj klarar han i varje fall inte. I famnen bär kvinnan det yngsta barnet, ett spädbarn på fyra månader. Nu står de på gatan. Sängarna och deras övriga torftiga möblemang har sålts för att skulderna hos slaktaren, mjölkaffären, bagaren och apotekaren ska kunna betalas. De är totalt utblottade. Till slut lyckas de hitta en tillflykt i ett eländigt smutsigt kyffe. Kvinnan är så pressad av situationen att hon inte längre kan amma lille Guido, och han dör av undernäring.

Några månader tidigare har mannen i familjen skrivit i ett segervisst brev till sin bäste vän: ”Trots allt har revolutionens vulkanutbrott aldrig varit mer nära förestående. Jag återkommer med detaljer.”

Mannen är Karl Marx (1818-1883), och den bostad som han och hans familj vräks från i mars 1850 ligger i Chelsea, London. Det kyffe som ska bli deras tillflykt ligger vid Leicester Square. Två månader senare, den 24 maj 1850, får den brittiske ambassadören i Berlin en rapport skriven av en preussisk polisspion som granskar de tyska revolutionärernas aktiviteter. Han beskriver de två rum där Marx lever med sin familj, inklusive hushållerskan.

”Allting är trasigt, sjaskigt och slitet”

Han har inga fasta tider för sömn eller vaken tid. Ofta stannar han uppe hela natten och ligger sedan påklädd på soffan dagtid och sover till kvällen, obekymrad om alla som kommer och går genom deras rum. (Det finns totalt två rum i bostaden.) Det finns inte en enda ren eller hel möbel. Allting är trasigt, sjaskigt och slitet, täckt av tjocka lager av damm och fullständigt kaos överallt. I mitten av vardagsrummet står ett stort, gammaldags bord täckt med vaxduk. Där ligger manuskript, böcker och tidningar, barnens leksaker, trasiga paltor ur hustruns sykorg, en massa naggat porslin, knivar, gafflar, lampor, ett bläckhorn, holländska lerpipor, tobak, aska … Ögonen börjar rinna av den tunga tobaksröken när man kommer in i Marx rum. Allting är smutsigt och täckt med damm, det finns ingenstans där man kan sätta sig ned. Det enda som finns är en trebent stol. En stol råkar ha fyra ben. På den leker barnen att de lagar mat.

Karl Marx, kommunismens profet och Den Store Tänkaren. Mannen som har haft ett större inflytande än någon annan intellektuell i modern tid. Med hjälp av lärjungarna Vladimir Lenin (1870-1924), Josef Stalin (1878-1953) och Mao Zedong (1893-1976) har hans läror legat till grund för jordens två största kommunistiska imperier, Kina och Sovjetunionen, och orsakat hundratals miljoner människors död. Marx ägnade sitt liv åt att formulera teorier om kapitalets utsugning av arbetarklassen. Men själv satte han sig över alla moralfilosofiska principer. Han sög ut sin omgivning mer hänsynslöst än den värsta kapitalist. Han arbetade aldrig för sin egen försörjning utan lät sin familj leva i svält och misär. Arbetarklassen visste han ingenting om. Han satte aldrig sin fot i någon fabrik, gruva, kvarn eller annan tung industri. Den enda proletär Karl Marx träffade var sin egen hushållerska. Henne gjorde han med barn. När barnet föddes vägrade han erkänna faderskapet och prackade det istället på den ständigt utnyttjade vännen Friedrich Engels (1820-1895), som han hade en livslång symbiotisk relation med.

Marx var ingen vetenskapsman

När Karl Marx dör den 14 mars 1883, sittande i morgonrocken vid eldstaden, är han 60 år gammal. Dödsfallet väcker föga uppmärksamhet i pressen. Till begravningen infinner sig totalt elva personer. Engels finns naturligtvis där. Ständigt denne Engels. Han säger några väl valda ord, förljugna in i det sista. Döttrarna Laura och Eleanor och ytterligare några personer tar farväl av den döde revolutionären. Den världsrevolution som han ägnat sitt liv åt att dra upp riktlinjerna för får han aldrig uppleva.

Mellan de båda scenerna, vräkningen av Karl Marx och hans familj från Chelsea i mars 1850 och begravningen trettiotre år senare ligger ett liv som hör till historiens märkligare och som kastar skuggor långt in i vår tid. Knappast någon profet har idealiserats och ikoniserats lika mycket som Karl Marx, möjligen med undantag av Muhammed. Trots att marxismen är den lära som utan tvekan har kostat flest oskyldiga människor livet är det uppenbarligen fullt möjligt att fortfarande kalla sig marxist utan att skämmas. Den 25 februari kunde man till exempel höra författaren Andreas Malm beteckna sig själv som ”en kämpande marxist” i radions Studio Ett.

Han ser beteckningen som hedrande och är antagligen inte ensam om det.

Vår blinda tilltro till profeter

Det finns någonting i mänskligt beteende som skrämmer mig mer än det mesta. Det är vår blinda tilltro till auktoriteter och profeter. Vårt behov av profeter att tro på tycks oändligt. Vi är ständigt beredda att bli bedragna, att tro på de himmelssvävande visionerna och de vackraste lögnerna. Vi anförtror oss till dem som lovar oss mening och gemenskap och ger oss tillhörighet till flocken. Profeterna sveper in oss i sina visioner som mjuka gosefiltar och befriar oss från vårt individuella ansvar.

Som barn lärs vi genom uppfostran att tro på och lyda den auktoritet som representeras av våra föräldrar. Det är en nödvändig process, men om uppfostringsnitet och auktoritetstron drivs för långt kan det få ödesdigra konsekvenser. Den polsk-schweiziska psykoanalytikern Alice Miller (1923-2010) har mer klargörande än någon annan beskrivit ”den svarta pedagogikens” förödande inverkan på barnets och därmed också den vuxna människans psyke. Ett litet barn är helt utlämnat till och beroende av sina föräldrar. Barnet har inget val och inget att jämföra med utan måste acceptera föräldrarna som de är och allt som de utsätter barnet för. Barnet måste dessutom älska sina föräldrar.

Om vi som vuxna behåller auktoritetstron oförändrad riskerar det, som historien visar, att resultera i katastrofer. Blind tilltro till auktoriteter och profeter lägger grunden för totalitära maktsystem som karaktäriseras av ondska och tyranni, förföljelse av oliktänkande och folkmord. I totalitära samhällen raseras mänsklig humanitet och tillit. Förnuftet upphör att gälla. Den starkaste drivkraften blir rädslan. Adolf Hitlers Nazityskland, Josef Stalins Sovjet, Mao Zedongs Kina är alla exempel på det.

Karl Marx sådde ondskans frön

Ondska uppstår inte från ingenstans. Någon sår ondskans frö. Under gynnsamma betingelser kan det gro och erövra makt. Karl Marx sådde ondskans frön. Han var en våldets och hatets profet. I hans teorier upphöjdes avund till moral. Våld gjordes till frihet, och plundring och stöld förvandlades till rättvisa. Han gjorde anspråk på vetenskaplighet. Men i djupare mening var han inte alls någon forskare eller vetenskapsman. Vetenskap är ett noggrant sökande efter fakta och värdering av bevis. Sådant ägnade sig inte Marx åt. Han var en agitator och mer intresserad av att förkunna det han ansåg vara sanningen än av att söka efter den. Han tog en doktorsgrad i filosofi vid universitetet i Jena, men någon akademisk tjänst fick han aldrig.

Inte någon gång under sitt liv försökte han på allvar att få ett arbete. Det enda undantaget var i London i september 1862 när han sökte en tjänst som järnvägskonduktör. Den fick han inte för att hans handstil var så dålig.

Tjugo år tidigare, 1842, gav han tillsammans med Friedrich Engels ut den revolutionära Neue Rheinische Zeitung i Köln. Det lyckades i fem månader tills den förbjöds 1843. Engels` observation av Marx sätt att leda arbetet på tidningen var att Marx var en diktator. Ordet ”diktator” dyker påfallande ofta upp i alla sorters eftermälen om Marx. Han hade varken tid eller intresse för demokrati. Alla sorters val fann han ytterst motbjudande.

I tidningen skrev han: ”När vår tid kommer ska vi inte förklä vår terrorism.”

Revolutionärt liv i landsflykt

Redan här borde larmet ha gått. Här uttrycker Marx det hot mot mänskligheten som bland andra Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Mao Zedong i Kina, Pol Pot i ”Demokratiska Kampuchea” och Fidel Castro på Kuba senare ska iscensätta med katastrofala konsekvenser. Här borde världshistorien ha tagit ett hopp. Men eftersom saker händer för att vi ska lära oss någonting fortsatte allting som om ingenting hänt i riktning mot den ohyggliga skörden av Karl Marx draksådd.

Karl Marx och Friedrich Engels var båda starkt påverkade av den industriella revolutionen i England 1760-1830 och den franska revolutionen 1789. De inspirerades av Georg Wilhelm Friedrich Hegels filosofi (1770-1831).

Var de än drog fram tvingades de på grund av sina samhällsomstörtande ansträngningar i landsflykt gång på gång. Från 25-årsåldern levde Marx i exil. 1845 utvisades han från Paris. 1848 hade han tillsammans med Friedrich Engels skrivit pamfletten ”Det kommunistiska manifestet”. Det ledde till att de belgiska myndigheterna i mars 1848 arresterade Marx och riktade en utvisningsorder mot honom. Även hans hustru Jenny sattes i arrest, tillsammans med mängder av prostituerade. Nästa dag kördes de av polis till gränsen. Stora delar av året därpå stod Marx inför rätta. Efter utvisningen från Belgien flyttade han med sin familj till England. London blev hans hemstad, men han umgicks bara med tyska landsmän, revolutionärer som han själv, och försökte aldrig integreras i det land där han bodde resten av sitt liv.

En teoretiker med tunnelseende

Marx var en teoretiker med tunnelseende. Han ägnade sitt liv åt proletariatet och den kommande världsrevolutionen men satte aldrig sin fot i någon fabrik, gruva, kvarn eller annan tung industri. I hela sitt liv föredrog han att umgås med medelklassintellektuella, sådana som han själv. Han var inte intresserad av socialistiska kamrater som hade erfarenhet av kroppsarbete; urmakare, grafiker, skomakare- självlärda, disciplinerade, skötsamma. De var angelägna att förändra samhället men eftertänksamma vad gällde den praktiska utformningen. Marx inte bara tyckte illa om dem, han var direkt fientlig mot dem. Han betraktade dem med förakt: revolutionär kanonföda, inte mer.


När han organiserade det revolutionära arbetet tillsammans med Engels såg han till att peta arbetarklassocialister från alla positioner där de kunde ha inflytande. Hans motiv var dels intellektuellt snobberi, – han föraktade den intellektuella underlägsenhet som han såg hos dem – dels att människor med egen erfarenhet av fabriksarbete tenderade att vara emot våld som metod att få bättre villkor. För egen del såg Marx en våldsam revolution inte bara som nödvändig utan oundviklig. Men han hade ingen lust att själv undersöka industriarbetarnas villkor för att lära sig något av deras erfarenheter. Varför skulle han göra det? I allt väsentligt hade han ju dragit sina slutsatser om mänsklighetens öde redan i slutet av 1840-talet. Varför skulle han anstränga sig mer?

Das Kapital – ett ofullbordat verk

Karl Marx specialitet var att påbörja mängder av arbete som han aldrig fullföljde. Han hade en brinnande önskan att skapa en bättre värld, men han saknade den självdisciplin och uthållighet som var nödvändiga för att organisera sitt arbete. Han levde ett ohälsosamt liv, motionerade inte, åt stora lass starkt kryddad mat, rökte som en borstbindare, drack hårt och hade föga förvånande ständiga besvär med sin lever. Han har beskrivits som ”outhärdligt smutsig”, badade ytterst sällan och tvättade sig sparsamt. Hans korta och breda uppenbarelse kröntes av ett ovårdat kolsvart hår, ett stort yvigt skägg och smutsig gulblek hy. Bakom en monokel i preussisk stil sprutade små ögon elaka gnistor av eld.

Den mesta tiden av de 34 åren från flytten till London till sin död 1883 satt han på British Museum och letade material till sin stora studie om kapitalet. Från början föreställde han sig att verket skulle bestå av sex volymer. Men den enda volym han producerade (i två delar) och lyckades få tryckt 1867 saknar logiskt mönster. Det är en serie fristående redogörelser i godtycklig ordning om arbetsvillkoren under kapitalism i mitten av 1860-talet. De utgår från ett enda arbete, Engels’ Condition of the Working Class in England som hade publicerats tjugo år tidigare och byggde på föråldrade och inaktuella källor.

”Bourgeoisin ska minnas mina bölder”

Resten fick Engels ta hand om. Ständigt denne Engels. Sedan Marx dött 1883 tog han tag i projektet och sammanställde Volym 2 utifrån 1 500 sidor anteckningar, av vilka han var tvungen att skriva om en fjärdedel. Resultatet är 600 tråkiga, röriga sidor om 1860-talets ekonomiska teorier. Volym 3, som Engels arbetade på från 1885 till 1894, är inget mer än en serie anteckningar, inklusive 1 000 sidor om ocker – någonting som skulle visa sig ha högst privat relevans i Marx eget liv.

Snusket, drickandet och den dåliga kosten är antagligen förklaringen till att Marx hela sitt vuxna liv plågades av varbölder över hela kroppen. Som värst blommade de när han skrev Das Kapital. Ingen kan läsa Das Kapital utan att ha Marx varbölder i åtanke. ”Vad som än händer”, skrev han till Engels, ”hoppas jag att bourgeoisien, så länge som den existerar, får anledning att minnas mina bölder.”

Ett liv i ständig vrede

Eftersom Marx motivation som forskare och författare inte var att söka sanningen, vad var det som drev honom? Han var en begåvad poet och journalist. Men allt han sa och gjorde formades av hans personlighet, där fyra aspekter var särskilt framträdande: hans smak för våld, hans aptit på makt, hans oförmåga att handskas med pengar och framför allt hans oerhörda förmåga att exploatera sin omgivning. Han som så hatiskt fördömde kapitalisternas utsugning av arbetarklassen var själv en mästare på att fullkomligt hänsynslöst suga ut sin omgivning.

Det våld som skulle komma att iscensättas av marxistiska regimer efter hans död var projektioner av det våld som han bar inom sig själv. Han omgav sig med en atmosfär av extremt verbalt våld som regelbundet exploderade i våldsamma bråk och ibland fysiska angrepp. Han grälade med alla som han umgicks med – såvida han inte lyckades dominera dem fullständigt. När han mötte motstånd gick han till attack med uppseendeväckande aggressivitet. Vredesutbrotten var ett mönster under hela hans liv. Marx ständiga gräl med sin familj var bland det första hans blivande hustru, Jenny von Westphalen, lade märke till hos honom. I ett av sina tidigaste brev till honom skriver hon: ”Var snäll och skriv inte så mycket om hat hätskhet och irritation.”

Enligt Jenny befann han sig ständigt i bråk. I Paris måste fönstren hållas stängda under hans redaktionsmöten på Rue de Molin så att människor utanför inte skulle höra hans ständiga skrikande. De fördömanden som han ständigt vräkte ur sig framfördes med en skarp metallisk röst, präglad av den gnisslande disharmoni som han bar inom sig. Ett av de budskap som han brukade muntra upp omgivningen med var ”Jag ska förinta dig.” Merparten av hans diktning bärs av hat, ascination för våld, självmordspakter och pakter med djävulen. I en dikt i samlingen ”Savage Songs” säger han, i Guds gestalt: ”Jag ska vråla gigantiska förbannelser över mänskligheten.”

Varifrån kom hatet?

Varifrån kom Marx hat och våldsamhet? Hat kommer inte ur ingenstans. Hat är en skörd av någonting som en gång har såtts. Med vårt sätt att vara berättar vi vår historia. Inte mycket är känt om Karl Marx barndom, antagligen för att barns behov och uppväxtvillkor inte tilldrog sig något som helst intresse under 1800-talet och fortfarande bara gör det i begränsad omfattning. Vi vet att han kom från en judisk medelklassfamilj i Trier i Preussen där många var rabbiner i flera släktled bakåt. Han föddes som nummer tre av nio barn men var den ende sonen som överlevde till medelåldern. Fadern Heinrich Marx (1777-1838) var advokat. På grund av ett dekret från 1816 som förbjöd judar att ha högre tjänster inom juridik och medicin konverterade han 1824 till protestantism. Karl var sex år och döptes tillsammans med sina syskon. Den vuxne Karl Marx tog kraftigt avstånd från allt vad religion hette och betecknade sig som ateist.

“Religionen är de förtryckta varelsernas suckar i en hjärtlös värld, liksom den också är anden i en andefattig situation. Den är ett folkets opium” hävdar han i ett av sina mest kända citat.

Trots, eller kanske på grund av sin judiska bakgrund var han utpräglad antisemit och rasist. Han slängde ofta ur sig antisemitiska skällsord och kunde kalla sina fiender för saker som ”Jewish Nigger” eller ”en smutsig jude förklädd under hårpomada och billiga juveler”.

I rasande ordalag gjorde han upp med judendomen:

Vad är judendomens världsliga grundlag? Det praktiska behovet, egennyttan.

Vilken är judens världsliga kult? Schackrandet.

Vilken är hans världslige Gud? Pengarna.

Nåväl! Frigörelsen från schackrandet och pengarna, alltså från den praktiska, verkliga judendomen vore hela vår tids frigörelse.

Ett ställföreträdande fadersuppror

Att vara barn i en syskonskara på nio innebär att leva i ständig och knivskarp konkurrens om föräldrarnas uppmärksamhet. Men det var Marx inte ensam om vid den här tiden. Freud skulle snarare ha pekat på ett ställföreträdande fadersuppror och hat mot auktoriteter som Marx vände mot kapitalisterna. Kapitalet och den styrande klassen representerade den auktoritet och det förtryck som han, verkligt eller ej, upplevde från sin far. Pengar var medlet i maktkampen mellan far och son. Marx såg debitering av ränta som ett brott mot mänskligheten och roten till den exploatering av människor som hela hans system var avsett att utplåna. Ett glödande hat mot ocker var den starka känslomässiga drivkraften bakom hela hans moralfilosofi.

Hatet var hans viktigaste drivkraft. En person i hans bekantskapskrets betecknade honom så här:

Han var en enastående personlighet, med en sällspord intellektuell förmåga. Om hans hjärta hade matchat hans intellekt och han hade haft lika mycket kärlek som hat skulle jag ha gått igenom eld och vatten för hans skull. Men han saknar själens förfining. En i högsta grad farlig personlig ambition har ätit upp allt gott i honom.

Ständiga bråk om pengar

Karl Marx ständiga bråk med familjen handlade om pengar. Han kunde helt enkelt inte handskas med pengar, han lånade hejvilt, skuldsatte sig hos penninghandlare som tog höga räntor, gjorde av med pengarna och blev rasande när kravbreven kom. Pengar dominerar hela hans korrespondens med familjen. Under hela sitt liv sög Marx systematiskt ut sin omgivning. I det sista brevet från fadern, daterat i februari 1838 när fadern redan var döende, klagar han på att Karl är likgiltig för sin familj utom när det gäller att be om pengar. Fadern skriver:

Du är nu på den fjärde månaden i dina juridikstudier och du har redan gjort av med 280 thalers. Så mycket har inte jag tjänat på hela vintern.

Tre månader senare var fadern död. Marx brydde sig inte om att närvara vid begravningen. Istället försökte han efter faderns död pressa sin mamma på pengar. Han hade skaffat sig en livsstil där han levde högt på lån från vänner och periodiska summor från sin familj. Han brukade säga att hans familj var rik och var skyldig att försörja honom i hans viktiga arbete. Hans mamma inte bara vägrade betala hans skulder utan bröt kontakten med sonen. Deras relation inskränkte sig sedan till ett minimum. Hon lär ha uttalat en bitter önskan om att ”Karl borde tjäna kapital istället för att bara skriva om det.”

Ett liv i snusk och misär

De som drabbades hårdast av Marx oförmåga att sköta pengar var givetvis hans egen familj. Tjugotre år gammal gifter han sig 1841 med grannens dotter Jenny von Westphalen (1814-1881). Hon är en skönhet, av fin familj med ett skotskt adligt ursprung. Hennes föräldrar är emot giftermålet, men Marx älskar henne och hon honom. Sin kärlek till Jenny visar han tydligt i sina dikter – det enda i hans diktning som inte utgår från hat.


Om Jenny von Westphalen hade vetat hur hennes liv med Karl Marx skulle bli – vilket val hade hon gjort? Frågan är naturligtvis hypotetisk. Hon kunde inte veta att hennes liv som hustru till en statslös, arbetslös revolutionär skulle bli ett liv i landsflykt, i djupaste fattigdom, snusk och misär, ett liv i svält, tragik och förnedring. I det längsta stod hon vid hans sida och utkämpade hans slag tillsammans med honom. Det tog många år av svek och bitterhet innan hennes kärlek dog.

Hur kunde hon älska en fullblodsegoist som Karl Marx? Han var stark och dominerande. Som ung såg han bra ut, även om han alltid var smutsig. Och han hade humor. Han fick henne att skratta. Hon skulle komma att behöva skrattet. Trots att Jennys familj bidrog med pengar och trots att Karl Marx ärvde ansenliga summor, först av sina föräldrar, sedan av andra släktingar, var de alltid panka. Tillsammans hade de goda inkomster, aldrig under 200 pund om året. Det var tre gånger mer än genomsnittet för utbildade arbetare. Men varken Marx eller Jenny hade något annat intresse av pengar än att göra av med dem. De var ständigt skuldsatta, ofta upp över öronen, och silverservisen som Jenny hade haft med sig i boet åkte regelbundet in på pantbanken tillsammans med mycket annat, även familjens kläder. Vid ett tillfälle var det bara Marx själv som hade kläder tillräckligt för att kunna gå ut. Resten av kläderna var på pantbanken. Kronofogden hängde ständigt på låset.

Sex barn, varav fyra dör i förtid

Sex barn föds i äktenskapet mellan Karl och Jenny Marx, under åren 1844-1855. Fyra av dem kommer att dö före honom, och de två återstående döttrarna, Laura, född 1846, och Eleanor, född 1855, begår självmord i vuxen ålder. Det tredje barnet, Edgar, född 1847, dör åtta år gammal i en magsjukdom. Det är det tredje barnet familjen Marx förlorar. Karl Marx är så upptagen av den kommande världsrevolutionen att han inte har tid att göra något åt familjens miserabla levnadsomständigheter och se till så att barnen får mat. Långa tider lever familjen i svält, och barnen är undernärda.

När Edgar dör är det ett hårt slag för föräldrarna. Dottern Eleanor hade fötts tre månader innan Edgar dog, men för Marx var det inte någon tröst. Han hade önskat sig söner, och nu hade han inte en enda. Flickor betydde ingenting för honom. Edgar hade varit solstrålen i den tragiska familjen, den som fick föräldrarna att skratta. När de misströstade muntrade han upp dem med att sjunga nonsensramsor, eller Marseljäsen med hög röst. Det säger någonting om hur dysfunktionell familjen var. Det är barnen som ska hålla föräldrarna på gott humör – inte föräldrarna som ska tillgodose sina barns behov av mat, kläder och trygghet. Jenny Marx kom aldrig över Edgars död. Fem år tidigare hade hon förlorat lille Guido. Varje dag resten av livet önskade hon att hon låg i sin egen grav.

En märklig och livslång symbios

Att några av barnen i familjen Marx överlevde var helt och hållet Engels´ förtjänst. Ständigt denne Engels. Marx och han hade lärt känna varandra i Paris sommaren 1842. Det blev början till en märklig och livslång symbios mellan de två männen. Relationen var ojämlik. Marx var den dominerande parten och exploaterade Engels hänsynslöst, inte minst ekonomiskt. Efter föräldrarnas död blev Engels det nya objektet för Marx utsugning. De behövde varandra på ett förunderligt sätt, som ett par scenkomedianter där var och en oförmögen att uppträda ensam. Tillsammans är Marx och Engels historiens mest lyckosamma artistteam. De plockade lite material här och där, förpackade det och sålde det till världen. Och världen köpte det och betalade för det med sitt eget blod.


I mars 1851 skriver Marx till Engels för att tillkännage att han och Jenny har fått en dotter. Det är parets femte barn, dottern Franziska. Marx klagar: ”Jag har bokstavligen ingenting i huset.” Hans egentliga ärende är som vanligt att be om pengar. Men det hjälpte inte, Franziska dog året därpå. Engels betalade familjen Marx hyror och såg till att de kunde flytta till bättre bostäder på finare adresser. Av allt att döma gav han bort mer än hälften av det han själv tjänade. Han trodde på Marx upprepade försäkringar om att när nästa inkomst kom skulle han reda upp sin ekonomiska situation.

Engels försörjer Marx livet ut

1863 avled Engels älskarinna Mary Burns. Det höll på att bli slutet på hans partnerskap med Marx. Engels sörjde sin döda älskarinna djupt. Från Marx kommer ett okänsligt brev, daterat 6 januari 1863, där han i förbigående beklagar Engels förlust och sedan raskt övergår till sitt egentliga ärende, att be om pengar. Deras relation blev aldrig densamma igen. Marx okänsliga attityd blev en ögonöppnare för Engels. Plötsligt såg han känslokylan och egoismen hos sin vän. Men han klarade inte att sätta gränser för Marx exploatering.

Ungefär vid den här tiden – Marx var då 45 år – tycks han ha insett att Marx aldrig skulle skaffa sig ett arbete, få någon ordning på sina affärer eller kunna försörja sin familj. Den enda utväg han såg var att betala Marx ett regelbundet underhåll. 1869 sålde Engels sitt företag och kunde tillgodoräkna sig en inkomst på drygt 800 pund per år. Av de pengarna gick 350 pund om året direkt till Marx. Men det räckte inte. Marx fortsätter att leva över sina tillgångar och gör av med minst 500 pund om året. Tiggarbreven till Engels fortsätter att ramla in, och Engels försörjer Karl Marx till hans död.

Gjorde hushållerskan med barn

Den enda proletär Karl Marx lärde känna var hans egen hushållerska, Helen Demuth (1823-1890). I familjen kallades hon Lenchen, och Jenny och Karl Marx hade ärvt henne från Jennys föräldrar. Hon arbetade för kost och logi och stannade i familjen till Marx död 1883. Marx betalade henne aldrig en penny. Hon var älskad av barnen, och hon arbetade hårt, tog hand inte bara om hushållet utan också familjebudgeten som Jenny inte klarade att sköta. Familjen Marx svåraste period var de första åren i London, 1849-1850. De hade vräkts, babyn Guido hade nyss dött och Jenny var gravid igen. Karl sökte tröst hos Lenchen och gjorde henne till sin älskarinna, vilket får sägas vara en bragd i sig när hela familjen levde i två små rum.

Lenchen blev gravid och födde sitt barn den 23 juni 1851. Tre månader tidigare hade Jenny fött sitt och Karls fjärde barn. Lenchens son med Karl Marx fick namnet Henry Frederick Demuth. Marx vägrade erkänna faderskapet. Han var livrädd för att uppgiften om vem som var pojkens far skulle läcka ut och allvarligt skada hans rykte som revolutionär ledare. Han ville framstå som en oskyldig medlem av arbetarklassen som förtrycktes av den styrande klassen. Han tycks ha övertalat Engels att erkänna faderskapet till pojken. Men Engels ville, trots sin svaghet för Marx, inte ta med sig hemligheten i graven. Strax före sin död i strupcancer 1895 skrev han på en papperslapp: ”Freddy är Marx son.”

Pojken var en kopia av sin far. Han placerades i ett fosterhem i arbetarklassen hos en familj vid namn Lewis. Han fick besöka sin mamma men var förbjuden att använda stora entrén. Sin far stötte han bara ihop med en gång, utan att veta vem det var. När Frederick Demuth dör i januari 1929 har hans fars politiska vision förverkligats i Sovjetunionen, och Stalin har just påbörjat sitt folkmord på miljoner människor.

Efter Marx död 1883 flyttade Helen Demuth in hos Friedrich Engels och skötte hans hushåll till sin död 1890. Symbiosen fortsätter. Hon hjälper honom att organisera resterna av Marx litterära verk. Enligt Jenny Marx önskan begravs hon i familjen Marx familjegrav.

Det utlovade paradiset – utan kärlek

Hur kan människor acceptera en lära som drivs av våld och död? Hur kunde Marx och hans revolutionära kolleger så till den grad förblinda människors ögon? Varför tror vi på brutala massmördare? Många anser än i dag att Karl Marx är historiens störste profet. Ett av svaren ligger i hans Messiasliknande uppenbarelse. Han gjorde anspråk på gudomlighet och drog fördel av det tomrum som frånvaron av religion hade skapat i 1800-talets Europa. Han exploaterade skoningslöst de religiösa impulserna och längtan efter andlighet hos sina anhängare. Det han erbjöd var ett substitut för kristendomen, med sig själv i rollen som Messias.

Genom att avskaffa individen till förmån för klassen befriar han människorna från både synd och skuld. Han utlovar till och med ett utopiskt paradis. Det saknas egentligen bara en sak: kärlek. Karl Marx var en utpräglad skitstövel som hänsynslöst utnyttjade alla i sin omgivning. Han lät hellre sina barn svälta än han tog ett arbete, han bedrog sin fru och spred hat, svek och grymhet omkring sig var han än drog fram. Historien är full av skitstövlar som har dyrkats av sin samtid och fortfarande dyrkas långt efter sin död. Hur grova brott mot mänskligheten de än avslöjas med kommer det alltid att finnas människor som försvarar dem och förringar deras brott. Vi förnekar ondskans existens. Den är för hemsk, alltså blundar vi för den. Vi ber om att bli lurade. Vi tigger om att bli bedragna.

Vårt behov av skitstövlar

Hur förklarar man vårt behov av skitstövlar? Det handlar om vårt eviga behov av att bli förda bakom ljuset, att få krypa in i ombonade trivsamma illusioner och slippa se verkligheten. När vi tror på en auktoritet befriar vi samtidigt oss själva från ansvar. Det kan verka trivsamt men är det farligaste man kan ge sig in på. För skitstövlarna själva handlar det uteslutande om de högre målen, ideologin och idéerna. Människorna är av underordnad betydelse. De är bara brickor i ett spel som ska falla på plats och bekräfta teorierna.

Vi ska inte hoppas på skitstövlarnas nåd, för de har ingen. Det vi ska göra är att granska profeterna, ifrågasätta deras auktoritet, ständigt skärskåda deras ”sanningar”. Aldrig ta deras auktoritet för given. Kort sagt lära oss att tänka själva. Att skärskåda profeterna och misstro deras falska budskap kan faktiskt vara en början till att förändra världen.

Litteratur:

Donald De Marco, Benjamin Wiker: Architects of the Culture of Death.

Paul Johnson: Intellectuals.

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Les også

-
-
-
-
-