Vårt behov av Gannor

Af Julia Caesar

Ganna Chyzhevska, 90-årig medborgare i Ukraina, ska utvisas från Sverige till sitt hemland. Det har migrationsverket beslutat, eftersom hon inte har några lagliga skäl att få uppehållstillstånd i Sverige. En kampanj, regisserad av Ganna Chyzhevskas 34-åriga barnbarn Anna Otto och orkestrerad av media, har piskat upp en folkstorm för att Ganna Chyzhevska ska få stanna. Nu ska Europadomstolen granska ärendet, och i väntan på deras utslag har Chyzhevska fått en tids respit. Så här går det till när media missbrukar sin makt och vill bestämma vilka som ska få uppehållstillstånd i landet. Inte oväntat rantar opportunistiska vindflöjlar och vått-pekfinger-i-luften-politiker efter och säger sig nu vilja ändra den utlänningslag som de själva i största enighet har beslutat om.

Sedan 1980 har Sverige tagit emot mer än 600 000 anhöriginvandrare, därav 135 032 anhöriga till flyktingar. Därmed placerar sig Sverige bland toppländerna, räknat per capita, även när det gäller den här sortens invandring som är mycket kostsam för landet. Men det räcker inte för media. De vill ha hit ännu fler. Specialgrenen är att piska upp folkstormar genom att iscensätta nationella snyftorgier utifrån individuella fall. Ganna Chyzhevska passar perfekt i den mediala dramaturgin. Vi blir alla berörda av ömmande fall. Ingenting är enklare än att ta ställning för någon som det är synd om.

På det här sättet har journalister i årtionden vilselett svenska folket och tilltvingat sig makt över invandringspolitiken genom att undanhålla fakta och istället exploatera och manipulera lättrörda känslor hos allmänheten. Denna allmänhet utgörs av människor som i många fall inte har några djupare kunskaper om hur lagstiftningen ser ut, hur ansvarsfördelningen mellan regering, riksdag och migrationsverket fungerar eller har någon inblick i samhällsekonomin. Målet med snyftartiklarna är att utverka uppehållstillstånd för utlänningar som saknar asylskäl – och alltså inte har rätt att befinna sig i Sverige. Ingen vill låtsas om att det finns en lag att följa.

Journalisterna hoppar jämfota på demokratin

Helhetsbilden är inte intressant för journalisterna. När såg vi någonsin ett reportage med ett övergripande samhällsperspektiv på invandringen, dess sociala och ekonomiska kostnader eller sambandet med en dramatiskt ökande och allt grövre våldsbrottslighet? Hur påverkas svenska folket, den svenska ekonomin och Sverige som nation av en extrem och världsunik invandringspolitik? Det får vi inte veta, för det är journalisterna inte intresserade av att belysa. Då skulle de känna sig så främlingsfientliga, nämligen. I sin mediala bubbla högt ovanför verkligheten leker de sina mörkläggningslekar och utövar makt via manipulation av allmänheten. Journalister har inget samhällsansvar, de kan inte som politiker väljas och avsättas. De behöver aldrig stå till svars för konsekvenserna av sin maktutövning.

Men det är inte journalisterna som ska avgöra vilka utlänningar som ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Den saken avgörs av migrationsverket, som följer – eller åtminstone ska följa – den utlänningslag som Sveriges riksdag har beslutat om.
När journalisterna piskar upp en folkstorm för att driva igenom beslut som de själva vill ha hoppar de jämfota på demokratin.

Dottern flyttar efter att Sovjetväldet har fallit samman

Den här historien börjar med en kvinna, Svetlana Otto, 53 år gammal, som 1992 bestämmer sig för att flytta till Sverige med sin familj. Hon väljer att flytta året efter att Sovjetunionens kommunistiska skräckvälde har fallit samman och Ukraina med starkt folkligt stöd från mer än 90 procent av befolkningen har utropat sig som självständig och suverän stat, den 24 augusti 1991.

Det är okänt om Svetlana Otto som medborgare i Ukraina hade några asylskäl. Det mest sannolika är att hon ingår i den majoritet på 97,7 procent av de drygt 1,3 miljoner utlänningar som sedan 1980 har beviljats uppehållstillstånd i Sverige utan att vara flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention. Denna överväldigande majoritet utgörs i huvudsak av människor som vill skaffa sig ett bättre liv och kommer hit för att ta del av den generösa svenska välfärden. Det kan man tycka vad man vill om, men så ser verkligheten ut. Att människor i andra länder vill skaffa sig bättre liv här är dock inte liktydigt med att Sverige har skyldighet att ta emot dem.

Lämnade de gamla föräldrarna kvar i hemlandet

När Svetlana Otto och hennes familj lämnar Ukraina för ett bättre liv i Sverige väljer de också att lämna hennes gamla föräldrar, Ernst Otto och Ganna Chyzhevska, kvar i hemlandet. Hur hennes överväganden ser ut vet vi inte, men hon och hennes familj tar alltså ett beslut att flytta till ett annat land och lämna föräldrarna kvar. Ganna Chyzhevska är då 72 år gammal. Ernst Otto avled 2003. Sedan maken dog har Ganna Chyzhevska pendlat fram och tillbaka mellan Sverige och Ukraina och bott i respektive land i långa perioder. En kort sammanfattning av hennes vistelser i de båda länderna ser ut så här:

• Den 7 november 2003 avslår dåvarande Utlänningsnämnden en ansökan från Ganna Chyzhevska om uppehållstillstånd för bosättning.

• Den 3 juni 2008 beviljas hon visering för att besöka dottern Svetlana Otto med familj.
Besöket förlängs med ett tillfälligt uppehållstillstånd för besök till och med 25 januari 2009. Ganna Chyzhevska bor alltså i Sverige i åtta månader. Sedan reser hon hem till Ukraina och bor där ett halvår.

• Den 27 juli 2009 beviljas hon en ny visering som gäller till och med 1 februari 2010. Ganna Chyzhevska slår sig ned i Sverige ytterligare ett halvår. När det börjar bli dags att åka hem, den 26 januari 2010, ansöker hon om nytt uppehållstillstånd för bosättning. Nu åberopar hon, eller rättare sagt hennes smarta och driftiga 32-åriga barnbarn Anna Otto som för hennes talan, att Ganna Chyzhevska är helt beroende av sin familj för att klara vardagen. Hennes hälsa är mycket svag, och trots att hon har bott i hemlandet i 89 år påstås hon inte ha något socialt nätverk där.

• Den 27 september 2010 avslår migrationsverket hennes ansökan. Verket påpekar att ansökan ingavs långt efter att dottern Svetlana Otto bosatt sig i Sverige – närmare bestämt tretton år efteråt – och att det därför inte föreligger ett sådant beroendeförhållande att uppehållstillstånd kan beviljas på den grunden.

• Domen överklagas. Den 31 mars 2011 avslår migrationsdomstolen överklagandet. Domstolen noterar att Ganna Chyzhevska under en längre tid har klarat att leva ensam i Ukraina och också har erhållit hjälp av landets sociala myndigheter. Det finns inga sådana ömmande omständigheter som kan motivera ett uppehållstillstånd.

• Även den domen överklagas. Den 15 juni 2011 beslutar migrationsöverdomstolen att inte meddela prövningstillstånd. Utvisningsbeslutet har vunnit laga kraft.

• 18 augusti 2011 inkommer ansökan om verkställighetshinder till migrationsverket. Ganna Chyzhevskas hälsotillstånd sägs ha blivit mycket sämre. På bara ett par veckor har hennes demenssjukdom förvärrats så till den grad att flygresan kan medföra hennes död. Hon har normala värden vid undersökning av hjärta och lungor, och enligt läkarintyg är hennes hälsotillstånd i förhållande till åldern gott.

• Den 26 augusti 2011 avslår migrationsverket ansökan. Ärendet har alltså prövats av samtliga instanser ända upp till migrationsöverdomstolen.

Frågorna som journalisterna aldrig ställer

I samtliga media har vi fått ta del av ömkande artiklar och intervjuer med Ganna Chyzhevskas barnbarn Anna Otto. Hon har fått gråta ut i press, radio och tv, gärna tillsammans med sin söta baby. Flertalet framställningar har enbart varit sedda ur Ganna Chyzhevskas perspektiv. Vem kan tycka annat än synd om en 90-årig kvinna som uppges vara dement och vill vara i närheten av sin dotter och dotterdotter? Men det finns en lång rad frågor som inga journalister ställer och där svenska folket alltså inte får någon information som kan utgöra saklig grund för deras engagemang. Här är några av dem:

• Hur kommer det sig att Svetlana Otto och hennes familj över huvud taget befinner sig i Sverige? På vilka grunder har de beviljats uppehållstillstånd?

• Hur tänkte den 53-åriga Svetlana Otto när hon bestämde sig för att flytta till Sverige och lämna kvar sina åldrande föräldrar i Ukraina?

• Ganna Chyzhevska har åkt fram och tillbaka mellan Sverige och Ukraina upprepade gånger på besöksviseringar sedan 2003. Hon har vistats här halvårsvis eller mer och däremellan bott långa perioder hemma i Ukraina. Hur har hon klarat sig där om hon är så dement som hennes dotter och dotterdotter gör gällande?

• Har Ganna Chyzhevskas anhöriga bott med henne i hemlandet och vårdat henne där? Varför har det i så fall inte framkommit?

• Vem har följt henne till ambassaden och hjälpt henne ansöka om besöksviseringar? Har hon klarat det själv trots sin demens?

”Folk tror att de känner Ganna”

”Varför får allmänheten inte veta bakgrunden till att Ganna är här nu och att hon inte har fått uppehållstillstånd?” skriver en ”migga” (anställd vid migrationsverket) på Merit Wagers blogg.

Han fortsätter:

”Människor som läser tidningar tycker att Ganna måste få permanent uppehållstillstånd eftersom de tror att de känner Ganna och hennes dotterdotter och tror att Migrationsverket har låtit bli att ge Ganna permanent uppehållstillstånd av ren och skär elakhet. Men det är inte Migrationsverket som skrivit lagen och Migrationsverket har inte tillämpat lagen och reglerna fel. Migrationsdomstolen har inte heller gett Ganna uppehållstillstånd, och inte Migrationsöverdomstolen heller. Min gissning är också att Europadomstolen inte kommer att rikta någon kritik mot Sverige i det här fallet.”

”Måste vara livshotande tillstånd”

Ganna Chyzhevska lider av demenssjukdom, ett öde som hon delar med tiotusentals svenskar och många miljoner utlänningar. Men svensk utlänningslag tillåter inte sjukdomsinvandring. Lagens paragraf om “synnerligen ömmande omständigheter” ger en möjlighet att ge uppehållstillstånd till en person med en livshotande sjukdom, under förutsättning att det inte finns vård att tillgå i hemlandet samt om personen kan få en långvarig förbättring i sitt sjukdomstillstånd genom vård i Sverige.

”Det ska vara ett livshotande tillstånd och även om det är ett livshotande tillstånd får man ändå inte uppehållstillstånd om vården kan fås i hemlandet och det spelar ingen roll om vården är av sämre kvalitet. Det är något vi inte får beakta. Ekonomiska problem att betala får vi inte heller beakta” säger migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik i Expressen.

Prislapp på humanitet

Att över huvud taget andas om kostnader i samband med invandring är enligt vissa ett betydligt värre brott än att svära i kyrkan. Men invandring kostar, och någon, det vill säga skattebetalarna, måste betala notan. Vare sig man erkänner det eller inte har humanitet en prislapp. Eftersom de offentliga medlen inte är outtömliga måste de pengar som läggs på en grupp eller enskild person tas från någon annan grupp eller enskild person. Resurserna för den demensvård som Ganna Chyzhevska och hennes anhöriga sannolikt skulle göra anspråk på i Sverige måste ovillkorligen tas från någon annan.

Det låtsas inte humanitetsförespråkarna om. Inte heller vill de diskutera om svenska skattebetalare ska tvingas bekosta en anhöriginvandring av all världens sjuka och skröpliga mor- och farföräldrar, fastrar, morbröder och kusiner till de mer än 1,3 miljoner invandrare som sedan 1980 har fått uppehållstillstånd i Sverige. För det stannar inte vid Ganna Chyzhevska. Dessa medmänsklighetens riddare stirrar sig blinda på ett enskilt fall, och det finns som bekant ingenting som är lättare än att göra av med än andras pengar.

”Jag tänker inte låtsas som att det inte finns några kostnader”

Till mångas häpnad har migrationsminister Tobias Billström (m) uttalat att han inte tänker låtsas som om det inte finns kostnader i sammanhanget. Han har annars gjort sig känd för att gång på gång tvingas ta tillbaka varje tänkvärt uttalande sedan han körts över av den övriga regeringen – för att sedan glatt leende försäkra att han gillar läget. I Expressen säger migrationsministern:

”Jag har full förståelse att man kan känna att ett enskilt ärende kan beröra en väldigt mycket. Men man måste också fundera på vad det skulle innebära för Sverige och svensk ekonomi om vi gick in och skapade en princip som innebär att människor får komma i stor omfattning även om de är långt upp i åldrarna och har släktingar som har fått asyl i Sverige. Jag tänker inte som statsråd låtsas som att det inte finns några kostnader förbundet med anhöriginvandring. Vi pratar om många, många miljarder att bekosta en sådan politik” säger Tobias Billström.

Han får frågan om han inte tror att svenska folket ställer upp på det och svarar:

”Jag har svårt att tänka mig att man i ett läge där vi har en väldigt omfattade asylinvandring till Sverige är beredd att acceptera en mycket extensiv anhöriginvandring av äldre som inte kan arbeta på den svenska arbetsmarknaden och som därför inte har möjlighet att föra in pengar i systemet samtidigt som det kommer att ställas stora krav på utgifter på äldrevård och medicinsk vård.”

Det perfekta offret är oantastligt

Varför lyckas media att få fallet Ganna Chyzhevska att utlösa en folkstorm? En orsak är att hon är vad som inom viktimologin (läran om brottsoffer) kallas ”det perfekta offret”. Ganna Chyzhevska har ingen synbar skuld, i henne ser vi den rena oskulden personifierad. Hon är fullkomligt oantastlig. En gammal vithårig kvinna är som arketyp betraktad helt ofarlig. Hon är det perfekta objektet för ett kravlöst engagemang. Hon ger var och en möjlighet att bli en Moder Theresa som gråter med och för henne utan att det förpliktigar till någonting. Det är ett billigt engagemang, det kostar oss inte ett öre eller minsta personliga uppoffring. Några tryck på datatangenterna bara så har vi beviljat oss själva absolution.

Men de offentliga gråterskor som paraderar i gammelmedia, vad vet de egentligen om Ganna Chyzhevska? De ser en vithårig gammal dam som passar precis till deras inre föreställningar om den absoluta Godheten, alternativt den hjälplösa utsattheten. I Ganna Chyzhevska tolkar de in den ständigt bullbakande drömbilden av Mormodern i våra hjärtan, hon som doftar av trygghet och nystruket bomullsförkläde. I vårt genomfemininiserade samhälle är en vithårig kvinna själva urbilden av Den Goda Modern i vars generösa knä alla vill krypa upp och gosa sig. Är det någon som tror att en motsvarande folkstorm skulle bryta ut om någon ville ta hit sin 90-årige demente morfar? Jag tillåter mig tvivla.

Ett svanhopp rakt ned i det kollektiva skuldträsket

Empatifrossarna vet naturligtvis ingenting om Ganna Chyzhevska. Vem är hon? Hur har hennes liv sett ut? Vad gjorde hon innan hon blev 90 år och vithårig? Det vet vi ingenting om, och frågan är om vi vill veta något, det skulle ju kunna hindra oss från att använda henne på de sätt vi vill. Ganna Chyzhevska tjänstgör som den perfekta projektionsskärmen som var och en kan projicera sina egna behov och föreställningar på. Till exempel behovet av att gråta ut egna outlevda sorger som gnager – men inte har ett dugg med Ganna Chyzhevska att göra. Tillsammans gör svenska folket ett svanhopp rakt ned i det kollektiva skuldträsket och klafsar omkring där utan att ha en aning om vad vi egentligen sysslar med och varför.

Hur många människor är det inte som känner ett ständigt gnagande dåligt samvete för att de försummar sina gamla föräldrar?

Hur många gamla bortglömda kvinnor och män sitter inte i sin ensamhet och önskar att de hade ett barnbarn som engagerade sig lika mycket i deras väl och ve som Ganna Chyzhevskas driftiga barnbarn Anna Otto?

Vem känner inte rädsla för vad som händer om minnet och förståndet börjar svikta och man blir utlämnad till andras hantering?

För all den skuld, rädsla och sorg inför ålderdomen som vi bär på lite till mans utgör Ganna Chyzhevska en effektiv katalysator. När vi kräver att hon ska få stanna i Sverige är det inte i första hand henne det handlar om. Vi använder oss av henne för att själva få känna oss så där riktigt oslagbart, oöverträffat Goda. För att få svepas in i det där vansinnigt behagliga godhetsruset som förlåter oss alla våra synder, som ger oss tillgift för att vi har köpt en ny handväska igen fast Somalias befolkning svälter, för att vi röt åt barnen i morse och inte har hört av oss till gamla mamma på mer än en månad.

Vårt behov av nationella gosedjur

Mina tankar går osökt till noshörningen Nelson. Är det någon som minns honom?

Nelson föddes 1995 i Kolmårdens djurpark och var en sensation i sitt slag. Han var den första ungen av arten trubbnoshörning som föddes i Sverige. Olyckligtvis visade han sig ha en medfödd obotlig hjärnsjukdom. Ett enormt pådrag i media ledde till att svenska folket svämmade över och tog Nelson till sina hjärtan som nationellt kramdjur. Det bildades till och med en Nelson-klubb. Nelson-Clubbens syfte är att vårda minnet av den döda noshörningen.

”Hans tio dagar långa dödskamp engagerade hela svenska folket. Men det hjälpte inte. Han dog den 20 februari 1995” skrev Aftonbladet. Nelsons död utlöste landssorg i Sverige.

Ganna Chyzhevska är inte Nelson. Men de psykologiska mekanismer som är ute och åker i fallet med den 90-åriga ukrainska kvinnan är ungefär desamma som de som utnämnde Nelson till nationellt gosedjur. Ganna Chyzhevska fyller samma funktion och behov hos svenska folket som Nelson gjorde. Vårt behov av Gannor och hjärnskadade trubbnoshörningar att samlas kring är oändligt, för de får oss att på djupet känna oss som kärleksfulla och goda människor. I båda fallen är sentimentaliteten påtaglig. Det är lätt att ta den för äkta medkänsla. Men sentimentalitet har ingenting med äkta känslor att göra. Sentimentalitet är istället för känslor. Ganna Chyzhevska och Nelson låter oss gråta en skvätt och må lite bättre efteråt.

Kvinnor skriker och gråter

Det är övervägande kvinnor som skriker och gråter för Ganna Chyzhevskas skull och som simmar i lycka över att Europadomstolen ska granska hennes ärende. I en chatt i Expressen talar många om den 90-åriga kvinnan som om hon vore en nära bekant. Ganna Chyzhevska är ”kära Gamma”, hon är ”goa söta Ganna”, ”vackra Ganna”, den ”söta lilla tantelunan” och ”den fina gamla damen”.

Många säger sig skämmas för att vara svenskar. Hatet mot regeringen och migrationsverket blommar. En man som heter Tobias skäms över att ha samma namn som migrationsminister Tobias Billström.

Kicki W skriver:

”Vi har väl alla någon mor-farförälder, inte vill vi att de ska behandlas så illa. Det är skamligt och helt otroligt att ett land som Sverige agerar på detta vis. Man skäms.”

”Jag gråter i hela mitt hjärta! Helt omänskligt och oförståeligt handlande av Migrationsverket.” (Nenne).

”Detta är så skamligt! Jag började själv gråta när jag såg reportaget och såg Ganna gråta av förvirrning. Det skär i hjärtat att se!!” (Anna).

”Jag vill skrika rakt ut. VISA BARMHÄRTIGHET NU!” (Ann-Christine).

De män som yttrar sig har ofta en mer övergripande syn på migrationspolitiken:

”Något av det mest, eller det allra mest, rakryggade jag någonsin hört från en politiker. Jag tycker inte ett dugg synd om de här människorna, för ingen tycker synd om de människor som nästan bokstavligen talat jobbar ihjäl sig i detta landet, för att betala för det här.” (Anders).

Sedan beskedet att Europadomstolen ska granska Ganna Chyzhevskas fall väller lyckotårarna fram på Expressens chatt:

”Grattis nu kan mitt hjärta sluta gråta.” (Anna H).

”Jag bara gråter av lycka, för Gamma. Tack Anna, borde finnas fler som du. Lycka till!” (Susanne).

”Usch och fy för girigbukar. Underbart med generösa och godhjärtade människor. Då blir jag rörd till tårar. Jag har fällt mer än en tår idag. Underbart med medmänsklighet.” (Ingrid).

“Det är min mänskliga plikt att ständigt oroa mig”

”Våra moraliska monitorer har påbjudit att vi ska ta hela den mänskliga rasen som vårt ansvar. Vi måste ge upp familjeband, vänskap och nationalitet för att hedra den universella prototypen för Den Lidande Människan. Varje kamp mot förtryck är min kamp. Den arabiska våren är min vår. Jag förväntas räcka till överallt. Samtidigt som jag mobiliserar för Libyen, Syrien, Jemen och Nigeria ska jag bekymra mig för eurokrisen och Greklands ekonomiska kollaps, jordbävning i Turkiet och översvämning i Thailand, jag ska ta mig an och försörja muslimska kvinnor som förbjuds av sina män att gå utanför dörren och därför inte kan arbeta, gulledutta med skäggiga ”ensamkommande flyktingbarn” i 30-årsåldern, förstå importerade muslimska våldtäktsmän som ju bara har lite problem med sin kvinnosyn, samt solidarisera mig med somaliska föräldrar som har rest ifrån och övergivit sina barn och nu kräver att få ta hit allihop plus en bunt ”hushållsbarn” till Sverige.

Jag ska vara en blåslampa i kampen för förföljda vargar och björnar, övergivna katter och möss som används som försöksdjur inom forskningen, utrotningshotade orangutanger i de utrotningshotade regnskogarna, engagera mig i Lundin Oils framfart i södra Sudan och Ogadenprovinsen, i de oerhörda hoten mot miljön, den osäkra kärnkraften och den ännu osäkrare oljan, halten av giftiga ämnen i vanligt hushållsdamm, de farliga båtbottenfärgerna, den tilltagande övervikten, sjunkande simkunnigheten och den förestående vinterinfluensan och vinterkräksjukan, för att inte tala om mitt engagemang i den utdragna dödskampen på Saab Automobil.

Det är min mänskliga plikt att ständigt oroa mig. Allting angår mig, och jag är tvungen att vältra mig mitt bland döende, lidande människor, alla som protesterar och revolterar, de missgynnade, de missförstådda och de svaga. Hela världen är mitt ansvarsområde, det är min uppgift att ta hand om den. I en oceanisk och inkluderande känsla omfamnar jag hela vidden av olyckor och lidande runt hela jorden. Jag avvisar indignerat alla tankar på personligt välbefinnande och varje form av glädje. Jag kommer att vara på alerten till världens undergång. Ja, jag är en osjälviskhetens hjälte.”

(Ur”The Tears of the White Man” av den franske filosofen Pascal Bruckner (1983), av mig redigerat och anpassat till 2011 års omständigheter.)

Det är synd om alla

Vi har det bättre än någonsin. Ändå lever vi i jämmerns epok och snörs allt hårdare av de osynliga tvångsbältena i en pjåskandets kultur. Det är synd om alla. Alla är svaga och underprivilegierade eller utsatta. Numera talar man till och med, utan att darra på manschetten, om ”utsatta bostadsområden”. Vad de är utsatta för säger ingen, men omskrivningen är uppenbarligen tillkommen för att de människor som bor där inte ska känna sig kränkta. Med hus och bostadsområden är det ju så praktiskt att de inte kan känna sig kränkta eller göra några anmälningar hos Diskrimineringsombudsmannen, DO. Där sparar vi några miljoner per år.

I nyhetssändningar och tidningar formligen dränks vi i vågorna som sköljer över oss i en ständigt pågående jämmertsunami. Det som pågår när politiker och media konsekvent anlägger ”de underprivilegierades” perspektiv och oreflekterat tar ”de svagas” parti är i förlängningen ingenting annat än en kvardröjande form av marxism, skriver den norske författaren Ole Jörgen Anfindsen i boken ”Selvmordsparadigmet” (2010). Marxismens utgångspunkt var ekonomiska och klassbetingade skillnader i samhället, mellan kapitalägarna och arbetarklassen. Men efterhand har skillnaderna med en glidande rörelse utvidgats till att gälla alla skillnader i världen; etniska, kulturella, religiösa och könsbetingade. Att se vissa grupper, till exempel muslimer – men aldrig kristna – som förtryckta och konsekvent ta ställning för ”den undertryckte” är ett marxistiskt sätt att tänka. I tankesättet ingår att man aldrig får kritisera eller säga något negativt om de ”underprivilegierade”, ”svaga” och ”undertryckta”, eftersom det är så synd om dem. Marxismen har ett flexibelt förhållande till sanningen. Man gör alltså våld på sanningen för att hjälpa den som man uppfattar som förtryckt. På köpet får man egna fördelar genom att man slipper bli kallad ”främlingsfientlig” eller ”rasist”.

Sextiosex år senare betalar vi fortfarande

Historiskt placerar Ole Jörgen Anfindsen in pjåskandets kultur i vad han kallar ett efterkrigsparadigm. Andra världskriget innebar folkmord på sex miljoner judar, ytterligare många miljoner dödsoffer och fruktansvärda brott mot mänskligheten. När kriget var slut sa en krigstrött värld: ”Aldrig mer!”. Sextiosex år senare betalar vi fortfarande för andra världskrigets förbrytelser – genom att leva i en rekyl av kriget. Pendeln har svängt till den andra extremen. Starka intressen arbetar för att upphäva och förneka gränser och skillnader mellan länder och människor. Män och kvinnor är lika, könsskillnader är en social konstruktion, det finns inga rasskillnader och människan är god. Vetenskap som visar ideologiskt icke önskvärda resultat negligeras, motarbetas och förföljs.

Så ser några av de bärande punkterna i efterkrigsparadigmet ut. Det kan givetvis bara gå åt ett håll: åt helvete. Efterkrigsparadigmet är ett självmordsparadigm. I vår allmänna humanitet och intellektuella ohederlighet är vi i full färd med att ödelägga våra samhällen, menar Ole Jörgen Anfindsen. Mot den här bakgrunden kan ingen passa in bättre än Ganna Chyzhevska.

Vi flyr från skulden för att vi har det bra

Så vad är det vi flyr från och vad är det vi uppnår när vi engagerar oss i noshörningsungen Nelson eller Ganna Chyzhevska? Vi flyr från skulden för att vi har det bra och når ett tillstånd av moralisk förträfflighet. Bloggaren Fjordman skriver i en essay 2007:

“Jag misstänker att en del av den rådande galenskapen härstammar från skuldkänslor för vårt välstånd. Jag hör så många av dessa öppna gränser-aktivister tala om ”solidaritet”, fast det i själva verket handlar om mig, mig, mig. De visar inte särskilt mycket solidaritet med sina egna barn och barnbarn som en gång ska ärva den balkaniserade mardröm som de lämnar efter sig. Allt handlar om att de själva ska känna sig goda just nu, utan att bry sig om framtida konsekvenser av sina handlingar. Dessutom har många av dem levt skyddade liv så länge att de uppriktigt sagt inte förstår att något dåligt någonsin kan hända dem. De har aldrig behövt kämpa för den frihet och det välstånd som andra har tillförsäkrat dem.”

Vi behöver Ganna Chyzhevska mer än hon behöver oss

Sanningen är att vi behöver Ganna Chyzhevska mycket mer än hon behöver oss. Vi behöver henne som nationellt gosedjur och mormorsikon att samlas kring, lika mycket som vi behövde noshörningen Nelson. Vi behöver dem för att de hjälper oss att sörja de namnlösa sorgerna i våra egna liv och för att de får oss att känna oss så där riktigt supergoda som vi svenskar älskar att känna oss.

Pascal Bruckner igen:

”Det är underförstått att vi är anklagade eftersom vi inte kan hindra andra människor från att lida. Vi klär oss i säck och aska och paraderar omkring bärande på en börda som uppfordrar till respekt. Det kommer alltid att finnas tillräckligt med sorg, någonstans i världen, att tortera oss själva med. Våra beklaganden piggar upp oss, för skuld är ett substitut för handling när det är omöjligt att handla.”

Litteratur:

Ole Jörgen Anfindsen: ”Selvmordsparadigmet. Hvordan politisk korrekthet ödelägger samfunnet.” (2010).

Pascal Bruckner:”The Tears of the White Man. Compassion as Contempt.” (1983).

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

(Venligst ingen off topic kommentarer til kronikker)

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!




Om du ikke følger Document på sosiale media kan du følge oss på e-post.

Donere engangsbeløp?Kan du forplikte deg til fast betaling?

Penger kan også doneres til kontonummer 15030249981. Du kan også støtte oss ved å kjøpe bøker eller varer.

Leserkommentarer på Document er gjenstand for moderering, som ikke skjer kontinuerlig og under enhver omstendighet ikke om natten. Vi ønsker en respektfull tone uten personangrep, sleivete språk eller flammende retorikk. Vis særlig nøkternhet når temaet er følsomt. Begrenset redigering av skjemmende detaljer kan finne sted. Skriv til debatt@document.no dersom du ikke forstår hvorfor en kommentar uteblir. Se her for nybegynnerhjelp.