Vårt behov av Gannor

Af Julia Caesar

Ganna Chyzhevska, 90-årig med­bor­gare i Ukraina, ska utvi­sas från Sve­rige till sitt hem­land. Det har migra­tion­sver­ket beslutat, efter­som hon inte har några lag­liga skäl att få uppe­håll­s­till­stånd i Sve­rige. En kam­panj, regis­se­rad av Ganna Chyzhevs­kas 34-åriga barn­barn Anna Otto och orkestre­rad av media, har piskat upp en folk­storm för att Ganna Chyzhevska ska få stanna. Nu ska Europa­dom­sto­len granska ären­det, och i vän­tan på deras utslag har Chyzhevska fått en tids respit. Så här går det till när media miss­bru­kar sin makt och vill bestämma vilka som ska få uppe­håll­s­till­stånd i lan­det. Inte ovän­tat ran­tar opport­u­nis­tiska vind­flöj­lar och vått-pekfinger-i-luften-politiker efter och säger sig nu vilja ändra den utlän­nings­lag som de själva i största enig­het har beslutat om.

Sedan 1980 har Sve­rige tagit emot mer än 600 000 anhöri­g­in­vand­rare, därav 135 032 anhöriga till flyk­tin­gar. Där­med pla­ce­rar sig Sve­rige bland topp­län­derna, räk­nat per capita, även när det gäl­ler den här sort­ens invand­ring som är mycket kost­sam för lan­det. Men det räcker inte för media. De vill ha hit ännu fler. Spec­ial­gre­nen är att piska upp folk­stor­mar genom att iscensätta natio­nella snyft­or­gier uti­från indi­vi­du­ella fall. Ganna Chyzhevska pas­sar per­fekt i den mediala dra­ma­tur­gin. Vi blir alla berörda av ömmande fall. Ingen­ting är enklare än att ta ställ­ning för någon som det är synd om.

På det här sät­tet har jour­na­lis­ter i årtion­den vils­e­lett svenska fol­ket och til­l­tvingat sig makt över invand­rings­po­li­ti­ken genom att undan­hålla fakta och istäl­let exploa­tera och mani­pu­lera lättrörda känslor hos all­män­he­ten. Denna all­män­het utgörs av män­niskor som i många fall inte har några dju­pare kun­ska­per om hur lag­stift­nin­gen ser ut, hur ansvars­för­del­nin­gen mel­lan rege­ring, riks­dag och migra­tion­sver­ket fun­ge­rar eller har någon inblick i sam­hällse­ko­no­min. Målet med snyft­ar­tik­larna är att utverka uppe­håll­s­till­stånd för utlän­nin­gar som sak­nar asyl­skäl – och alltså inte har rätt att befinna sig i Sve­rige. Ingen vill låt­sas om att det finns en lag att följa.

Jour­na­lis­terna hop­par jäm­fota på demokratin

Hel­hets­bil­den är inte intres­sant för jour­na­lis­terna. När såg vi någon­sin ett repor­tage med ett över­gri­pande sam­häll­s­per­spek­tiv på invand­rin­gen, dess sociala och eko­no­miska kost­na­der eller sam­ban­det med en dra­ma­tiskt ökande och allt grövre vålds­brotts­lig­het? Hur påver­kas svenska fol­ket, den svenska eko­no­min och Sve­rige som nation av en extrem och världs­unik invand­rings­po­li­tik? Det får vi inte veta, för det är jour­na­lis­terna inte intres­se­rade av att belysa. Då skulle de känna sig så främ­lings­fi­ent­liga, näm­li­gen. I sin mediala bubbla högt ovan­för verk­lig­he­ten leker de sina mör­klägg­nings­le­kar och utövar makt via mani­pu­la­tion av all­män­he­ten. Jour­na­lis­ter har inget sam­hälls­an­svar, de kan inte som poli­ti­ker väljas och avsät­tas. De behö­ver ald­rig stå till svars för kon­se­kven­serna av sin maktutövning.

Men det är inte jour­na­lis­terna som ska avgöra vilka utlän­nin­gar som ska beviljas uppe­håll­s­till­stånd i Sve­rige. Den saken avgörs av migra­tion­sver­ket, som föl­jer – eller åtmin­stone ska följa - den utlän­nings­lag som Sve­ri­ges riks­dag har beslutat om.
När jour­na­lis­terna pis­kar upp en folk­storm för att driva igenom beslut som de själva vill ha hop­par de jäm­fota på demokratin.

Dot­tern flyt­tar efter att Sov­jet­väl­det har fal­lit samman

Den här his­to­rien bör­jar med en kvinna, Svet­lana Otto, 53 år gam­mal, som 1992 bestäm­mer sig för att flytta till Sve­rige med sin familj. Hon väl­jer att flytta året efter att Sov­jet­unio­nens kom­mu­nis­tiska skräckvälde har fal­lit sam­man och Ukraina med starkt folkligt stöd från mer än 90 procent av befolk­nin­gen har utro­pat sig som själv­stän­dig och suverän stat, den 24 augusti 1991.

Det är okänt om Svet­lana Otto som med­bor­gare i Ukraina hade några asyl­skäl. Det mest san­no­lika är att hon ingår i den majo­ri­tet på 97,7 procent av de drygt 1,3 mil­jo­ner utlän­nin­gar som sedan 1980 har beviljats uppe­håll­s­till­stånd i Sve­rige utan att vara flyk­tin­gar enligt FN:s flyk­ting­kon­ven­tion. Denna över­väl­dig­ande majo­ri­tet utgörs i huvud­sak av män­niskor som vill skaffa sig ett bättre liv och kom­mer hit för att ta del av den generösa svenska väl­fär­den. Det kan man tycka vad man vill om, men så ser verk­lig­he­ten ut. Att män­niskor i andra län­der vill skaffa sig bättre liv här är dock inte lik­ty­digt med att Sve­rige har skyl­dig­het att ta emot dem.

Läm­nade de gamla föräldrarna kvar i hemlandet

När Svet­lana Otto och hen­nes familj läm­nar Ukraina för ett bättre liv i Sve­rige väl­jer de också att lämna hen­nes gamla föräld­rar, Ernst Otto och Ganna Chyzhevska, kvar i hem­lan­det. Hur hen­nes över­vägan­den ser ut vet vi inte, men hon och hen­nes familj tar alltså ett beslut att flytta till ett annat land och lämna föräldrarna kvar. Ganna Chyzhevska är då 72 år gam­mal. Ernst Otto avled 2003. Sedan maken dog har Ganna Chyzhevska pend­lat fram och til­l­baka mel­lan Sve­rige och Ukraina och bott i respek­tive land i långa perio­der. En kort sam­man­fatt­ning av hen­nes vis­tel­ser i de båda län­derna ser ut så här:

• Den 7 novem­ber 2003 avslår dåva­rande Utlän­nings­nämn­den en ansökan från Ganna Chyzhevska om uppe­håll­s­till­stånd för bosättning.

• Den 3 juni 2008 beviljas hon vise­ring för att besöka dot­tern Svet­lana Otto med familj.
Besö­ket för­längs med ett til­l­fäl­ligt uppe­håll­s­till­stånd för besök till och med 25 januari 2009. Ganna Chyzhevska bor alltså i Sve­rige i åtta måna­der. Sedan reser hon hem till Ukraina och bor där ett halvår.

• Den 27 juli 2009 beviljas hon en ny vise­ring som gäl­ler till och med 1 februari 2010. Ganna Chyzhevska slår sig ned i Sve­rige ytter­li­gare ett halvår. När det bör­jar bli dags att åka hem, den 26 januari 2010, ansö­ker hon om nytt uppe­håll­s­till­stånd för bosätt­ning. Nu åberopar hon, eller rät­tare sagt hen­nes smarta och drif­tiga 32-åriga barn­barn Anna Otto som för hen­nes talan, att Ganna Chyzhevska är helt bero­ende av sin familj för att klara var­da­gen. Hen­nes hälsa är mycket svag, och trots att hon har bott i hem­lan­det i 89 år påstås hon inte ha något soci­alt nät­verk där.

• Den 27 sep­tem­ber 2010 avslår migra­tion­sver­ket hen­nes ansökan. Ver­ket påpe­kar att ansökan ing­avs långt efter att dot­tern Svet­lana Otto bosatt sig i Sve­rige – när­mare bestämt tretton år efte­råt - och att det där­för inte före­lig­ger ett sådant bero­ende­för­hål­lande att uppe­håll­s­till­stånd kan beviljas på den grunden.

• Domen över­kla­gas. Den 31 mars 2011 avslår migra­tion­s­dom­sto­len över­kla­gan­det. Dom­sto­len note­rar att Ganna Chyzhevska under en län­gre tid har kla­rat att leva ensam i Ukraina och också har erhål­lit hjälp av lan­dets sociala myn­dig­he­ter. Det finns inga sådana ömmande omstän­dig­he­ter som kan moti­vera ett uppehållstillstånd.

• Även den domen över­kla­gas. Den 15 juni 2011 beslu­tar migra­tion­söver­dom­sto­len att inte med­dela pröv­nings­till­stånd. Utvis­nings­be­slu­tet har vun­nit laga kraft.

• 18 augusti 2011 inkom­mer ansökan om verk­stäl­lig­hets­hin­der till migra­tion­sver­ket. Ganna Chyzhevs­kas häl­so­till­stånd sägs ha bli­vit mycket sämre. På bara ett par veckor har hen­nes demens­sjuk­dom för­vär­rats så till den grad att fly­gre­san kan med­föra hen­nes död. Hon har nor­mala vär­den vid undersök­ning av hjärta och lungor, och enligt läkar­in­tyg är hen­nes häl­so­till­stånd i för­hål­lande till åldern gott.

• Den 26 augusti 2011 avslår migra­tion­sver­ket ansökan. Ären­det har alltså prövats av samt­liga instan­ser ända upp till migrationsöverdomstolen.

Frå­gorna som jour­na­lis­terna ald­rig ställer

I samt­liga media har vi fått ta del av ömkande artik­lar och inter­vjuer med Ganna Chyzhevs­kas barn­barn Anna Otto. Hon har fått gråta ut i press, radio och tv, gärna till­sam­mans med sin söta baby. Fler­ta­let fram­ställ­nin­gar har enbart varit sedda ur Ganna Chyzhevs­kas per­spek­tiv. Vem kan tycka annat än synd om en 90-årig kvinna som upp­ges vara dement och vill vara i när­he­ten av sin dot­ter och dot­ter­dot­ter? Men det finns en lång rad frå­gor som inga jour­na­lis­ter stäl­ler och där svenska fol­ket alltså inte får någon infor­ma­tion som kan utgöra sak­lig grund för deras engage­mang. Här är några av dem:

• Hur kom­mer det sig att Svet­lana Otto och hen­nes familj över huvud taget befin­ner sig i Sve­rige? På vilka grun­der har de beviljats uppehållstillstånd?

• Hur tänkte den 53-åriga Svet­lana Otto när hon bestämde sig för att flytta till Sve­rige och lämna kvar sina åldrande föräld­rar i Ukraina?

• Ganna Chyzhevska har åkt fram och til­l­baka mel­lan Sve­rige och Ukraina uppre­pade gån­ger på besöks­vi­se­rin­gar sedan 2003. Hon har vistats här halv­års­vis eller mer och däre­mel­lan bott långa perio­der hemma i Ukraina. Hur har hon kla­rat sig där om hon är så dement som hen­nes dot­ter och dot­ter­dot­ter gör gällande?

• Har Ganna Chyzhevs­kas anhöriga bott med henne i hem­lan­det och vår­dat henne där? Var­för har det i så fall inte framkommit?

• Vem har följt henne till ambas­sa­den och hjälpt henne ansöka om besöks­vi­se­rin­gar? Har hon kla­rat det själv trots sin demens?

”Folk tror att de kän­ner Ganna”

”Var­för får all­män­he­ten inte veta bak­g­run­den till att Ganna är här nu och att hon inte har fått uppe­håll­s­till­stånd?” skri­ver en ”migga” (anställd vid migra­tion­sver­ket) på Merit Wagers blogg.

Han fortsät­ter:

”Män­niskor som läser tid­nin­gar tycker att Ganna måste få per­ma­nent uppe­håll­s­till­stånd efter­som de tror att de kän­ner Ganna och hen­nes dot­ter­dot­ter och tror att Migra­tion­sver­ket har låtit bli att ge Ganna per­ma­nent uppe­håll­s­till­stånd av ren och skär elak­het. Men det är inte Migra­tion­sver­ket som skri­vit lagen och Migra­tion­sver­ket har inte til­läm­pat lagen och reg­lerna fel. Migra­tion­s­dom­sto­len har inte hel­ler gett Ganna uppe­håll­s­till­stånd, och inte Migra­tion­söver­dom­sto­len hel­ler. Min giss­ning är också att Europa­dom­sto­len inte kom­mer att rikta någon kri­tik mot Sve­rige i det här fallet.”

”Måste vara livs­ho­tande tillstånd”

Ganna Chyzhevska lider av demens­sjuk­dom, ett öde som hon delar med tio­tu­sen­tals svens­kar och många mil­jo­ner utlän­nin­gar. Men svensk utlän­nings­lag til­lå­ter inte sjuk­doms­in­vand­ring. Lagens para­graf om “syn­ner­li­gen ömmande omstän­dig­he­ter” ger en möj­lig­het att ge uppe­håll­s­till­stånd till en per­son med en livs­ho­tande sjuk­dom, under för­ut­sätt­ning att det inte finns vård att til­lgå i hem­lan­det samt om per­sonen kan få en lång­va­rig för­bätt­ring i sitt sjuk­domstill­stånd genom vård i Sverige.

”Det ska vara ett livs­ho­tande till­stånd och även om det är ett livs­ho­tande till­stånd får man ändå inte uppe­håll­s­till­stånd om vår­den kan fås i hem­lan­det och det spe­lar ingen roll om vår­den är av sämre kva­li­tet. Det är något vi inte får beakta. Eko­no­miska pro­blem att betala får vi inte hel­ler beakta” säger migra­tion­sver­kets rätt­schef Mikael Ribben­vik i Expressen.

Pris­lapp på humanitet

Att över huvud taget andas om kost­na­der i sam­band med invand­ring är enligt vissa ett betyd­ligt värre brott än att svära i kyr­kan. Men invand­ring kos­tar, och någon, det vill säga skatte­be­ta­larna, måste betala notan. Vare sig man erkän­ner det eller inte har huma­ni­tet en pris­lapp. Efter­som de offent­liga med­len inte är outtöm­liga måste de pen­gar som läggs på en grupp eller enskild per­son tas från någon annan grupp eller enskild per­son. Resur­serna för den demens­vård som Ganna Chyzhevska och hen­nes anhöriga san­no­likt skulle göra anspråk på i Sve­rige måste ovill­kor­li­gen tas från någon annan.

Det låt­sas inte huma­ni­tets­före­språ­karna om. Inte hel­ler vill de dis­ku­tera om svenska skatte­be­ta­lare ska tvin­gas bekosta en anhöri­g­in­vand­ring av all värl­dens sjuka och skröp­liga mor- och far­föräld­rar, fast­rar, mor­brö­der och kusi­ner till de mer än 1,3 mil­jo­ner invand­rare som sedan 1980 har fått uppe­håll­s­till­stånd i Sve­rige. För det stan­nar inte vid Ganna Chyzhevska. Dessa med­mänsk­lig­he­tens rid­dare stir­rar sig blinda på ett enskilt fall, och det finns som bekant ingen­ting som är lät­tare än att göra av med än andras pengar.

”Jag tän­ker inte låt­sas som att det inte finns några kostnader”

Till mån­gas häp­nad har migra­tion­smi­nis­ter Tobias Bill­ström (m) uttalat att han inte tän­ker låt­sas som om det inte finns kost­na­der i sam­man­han­get. Han har annars gjort sig känd för att gång på gång tvin­gas ta til­l­baka varje tän­kvärt utta­lande sedan han körts över av den övriga rege­rin­gen – för att sedan glatt leende försäkra att han gil­lar läget. I Expres­sen säger migrationsministern:

”Jag har full för­stå­else att man kan känna att ett enskilt ärende kan beröra en väl­digt mycket. Men man måste också fun­dera på vad det skulle inn­e­bära för Sve­rige och svensk eko­nomi om vi gick in och ska­pade en prin­cip som inn­e­bär att män­niskor får komma i stor omfatt­ning även om de är långt upp i åldrarna och har släk­tin­gar som har fått asyl i Sve­rige. Jag tän­ker inte som stats­råd låt­sas som att det inte finns några kost­na­der för­bun­det med anhöri­g­in­vand­ring. Vi pra­tar om många, många mil­jar­der att bekosta en sådan poli­tik” säger Tobias Billström.

Han får frå­gan om han inte tror att svenska fol­ket stäl­ler upp på det och svarar:

”Jag har svårt att tänka mig att man i ett läge där vi har en väl­digt omfattade asyl­in­vand­ring till Sve­rige är beredd att accep­tera en mycket exten­siv anhöri­g­in­vand­ring av äldre som inte kan arbeta på den svenska arbets­mark­na­den och som där­för inte har möj­lig­het att föra in pen­gar i sys­te­met sam­ti­digt som det kom­mer att stäl­las stora krav på utgif­ter på äldre­vård och medi­cinsk vård.”

Det per­fekta off­ret är oantastligt

Var­för lyc­kas media att få fal­let Ganna Chyzhevska att utlösa en folk­storm? En orsak är att hon är vad som inom vikti­mo­login (läran om brotts­of­fer) kal­las ”det per­fekta off­ret”. Ganna Chyzhevska har ingen syn­bar skuld, i henne ser vi den rena oskul­den per­soni­fierad. Hon är full­kom­ligt oan­tast­lig. En gam­mal vit­hå­rig kvinna är som arke­typ betraktad helt ofar­lig. Hon är det per­fekta objek­tet för ett krav­löst engage­mang. Hon ger var och en möj­lig­het att bli en Moder Theresa som grå­ter med och för henne utan att det för­plik­ti­gar till någon­ting. Det är ett bil­ligt engage­mang, det kos­tar oss inte ett öre eller minsta per­son­liga uppoff­ring. Några tryck på data­tan­gen­terna bara så har vi beviljat oss själva absolution.

Men de offent­liga grå­ter­skor som para­de­rar i gam­mel­me­dia, vad vet de egent­li­gen om Ganna Chyzhevska? De ser en vit­hå­rig gam­mal dam som pas­sar precis till deras inre föreställ­nin­gar om den abso­luta God­he­ten, alter­na­tivt den hjäl­plösa utsatt­he­ten. I Ganna Chyzhevska tol­kar de in den stän­digt bull­ba­kande dröm­bil­den av Mor­mo­dern i våra hjär­tan, hon som dof­tar av trygg­het och nystru­ket bom­ulls­för­kläde. I vårt genom­fe­mi­ni­ni­se­rade sam­hälle är en vit­hå­rig kvinna själva urbil­den av Den Goda Modern i vars generösa knä alla vill krypa upp och gosa sig. Är det någon som tror att en mot­sva­rande folk­storm skulle bryta ut om någon ville ta hit sin 90-årige demente mor­far? Jag til­lå­ter mig tvivla.

Ett svan­hopp rakt ned i det kol­lek­tiva skuldträsket

Empati­fros­sarna vet natur­ligt­vis ingen­ting om Ganna Chyzhevska. Vem är hon? Hur har hen­nes liv sett ut? Vad gjorde hon innan hon blev 90 år och vit­hå­rig? Det vet vi ingen­ting om, och frå­gan är om vi vill veta något, det skulle ju kunna hindra oss från att använda henne på de sätt vi vill. Ganna Chyzhevska tjänst­gör som den per­fekta pro­jek­tion­s­skär­men som var och en kan pro­ji­cera sina egna behov och föreställ­nin­gar på. Till exem­pel beho­vet av att gråta ut egna out­levda sor­ger som gna­ger - men inte har ett dugg med Ganna Chyzhevska att göra. Till­sam­mans gör svenska fol­ket ett svan­hopp rakt ned i det kol­lek­tiva skuld­träs­ket och klaf­sar omkring där utan att ha en aning om vad vi egent­li­gen syss­lar med och varför.

Hur många män­niskor är det inte som kän­ner ett stän­digt gna­gande dåligt sam­vete för att de för­sum­mar sina gamla föräldrar?

Hur många gamla bort­glömda kvinnor och män sit­ter inte i sin ensam­het och önskar att de hade ett barn­barn som enga­ger­ade sig lika mycket i deras väl och ve som Ganna Chyzhevs­kas drif­tiga barn­barn Anna Otto?

Vem kän­ner inte rädsla för vad som hän­der om min­net och för­stån­det bör­jar svikta och man blir utläm­nad till andras hantering?

För all den skuld, rädsla och sorg inför ålder­do­men som vi bär på lite till mans utgör Ganna Chyzhevska en effek­tiv kata­ly­sa­tor. När vi krä­ver att hon ska få stanna i Sve­rige är det inte i första hand henne det hand­lar om. Vi använ­der oss av henne för att själva få känna oss så där rik­tigt oslag­bart, oöver­träffat Goda. För att få sve­pas in i det där vans­in­nigt beha­g­liga god­hets­ru­set som för­lå­ter oss alla våra syn­der, som ger oss til­l­gift för att vi har köpt en ny hand­väska igen fast Soma­lias befolk­ning sväl­ter, för att vi röt åt bar­nen i morse och inte har hört av oss till gamla mamma på mer än en månad.

Vårt behov av natio­nella gosedjur

Mina tan­kar går osökt till nos­hör­nin­gen Nel­son. Är det någon som minns honom?

Nel­son föd­des 1995 i Kolm­år­dens djur­park och var en sen­sa­tion i sitt slag. Han var den första ungen av arten trubb­nos­hör­ning som föd­des i Sve­rige. Olyck­ligt­vis visade han sig ha en med­född obot­lig hjärn­sjuk­dom. Ett enormt pådrag i media ledde till att svenska fol­ket sväm­made över och tog Nel­son till sina hjär­tan som natio­nellt kram­djur. Det bil­da­des till och med en Nelson-klubb. Nelson-Clubbens syfte är att vårda min­net av den döda noshörningen.

”Hans tio dagar långa döds­kamp enga­ger­ade hela svenska fol­ket. Men det hjälpte inte. Han dog den 20 februari 1995” skrev Aft­on­bla­det. Nel­sons död utlöste lands­sorg i Sverige.

Ganna Chyzhevska är inte Nel­son. Men de psy­ko­logiska meka­nis­mer som är ute och åker i fal­let med den 90-åriga ukrainska kvin­nan är unge­fär desamma som de som utnämnde Nel­son till natio­nellt gos­edjur. Ganna Chyzhevska fyl­ler samma funk­tion och behov hos svenska fol­ket som Nel­son gjorde. Vårt behov av Gannor och hjärn­ska­dade trubb­nos­hör­nin­gar att sam­las kring är oänd­ligt, för de får oss att på dju­pet känna oss som kär­leks­fulla och goda män­niskor. I båda fal­len är sen­ti­men­ta­li­te­ten påtag­lig. Det är lätt att ta den för äkta med­känsla. Men sen­ti­men­ta­li­tet har ingen­ting med äkta känslor att göra. Sen­ti­men­ta­li­tet är istäl­let för känslor. Ganna Chyzhevska och Nel­son låter oss gråta en skvätt och må lite bättre efteråt.

Kvinnor skri­ker och gråter

Det är över­vä­gande kvinnor som skri­ker och grå­ter för Ganna Chyzhevs­kas skull och som sim­mar i lycka över att Europa­dom­sto­len ska granska hen­nes ärende. I en chatt i Expres­sen talar många om den 90-åriga kvin­nan som om hon vore en nära bekant. Ganna Chyzhevska är ”kära Gamma”, hon är ”goa söta Ganna”, ”vackra Ganna”, den ”söta lilla tante­lu­nan” och ”den fina gamla damen”.

Många säger sig skäm­mas för att vara svens­kar. Hatet mot rege­rin­gen och migra­tion­sver­ket blom­mar. En man som heter Tobias skäms över att ha samma namn som migra­tion­smi­nis­ter Tobias Billström.

Kicki W skriver:

”Vi har väl alla någon mor-farförälder, inte vill vi att de ska behand­las så illa. Det är skam­ligt och helt otro­ligt att ett land som Sve­rige age­rar på detta vis. Man skäms.”

”Jag grå­ter i hela mitt hjärta! Helt omänsk­ligt och oför­ståe­ligt hand­lande av Migra­tion­sver­ket.” (Nenne).

”Detta är så skam­ligt! Jag bör­jade själv gråta när jag såg repor­ta­get och såg Ganna gråta av för­virr­ning. Det skär i hjär­tat att se!!” (Anna).

”Jag vill skrika rakt ut. VISA BARMHÄRTIGHET NU!” (Ann-Christine).

De män som ytt­rar sig har ofta en mer över­gri­pande syn på migrationspolitiken:

”Något av det mest, eller det allra mest, rak­ryg­gade jag någon­sin hört från en poli­ti­ker. Jag tycker inte ett dugg synd om de här män­nisk­orna, för ingen tycker synd om de män­niskor som nästan bok­stav­li­gen talat job­bar ihjäl sig i detta lan­det, för att betala för det här.” (Anders).

Sedan beske­det att Europa­dom­sto­len ska granska Ganna Chyzhevs­kas fall väl­ler lyckot­årarna fram på Expres­sens chatt:

”Grat­tis nu kan mitt hjärta sluta gråta.” (Anna H).

”Jag bara grå­ter av lycka, för Gamma. Tack Anna, borde fin­nas fler som du. Lycka till!” (Susanne).

”Usch och fy för girig­bu­kar. Under­bart med generösa och god­hjärt­ade män­niskor. Då blir jag rörd till tårar. Jag har fällt mer än en tår idag. Under­bart med med­mänsk­lig­het.” (Ingrid).

“Det är min mänsk­liga plikt att stän­digt oroa mig”

”Våra mora­liska moni­to­rer har påbju­dit att vi ska ta hela den mänsk­liga rasen som vårt ansvar. Vi måste ge upp familje­band, vän­skap och natio­na­li­tet för att hedra den uni­ver­sella proto­ty­pen för Den Lidande Män­ni­skan. Varje kamp mot för­tryck är min kamp. Den ara­biska våren är min vår. Jag för­vän­tas räcka till över­allt. Sam­ti­digt som jag mobi­li­se­rar för Libyen, Syrien, Jemen och Nige­ria ska jag bekymra mig för euro­kri­sen och Gre­klands eko­no­miska kol­laps, jord­bäv­ning i Tur­kiet och över­sväm­ning i Thai­land, jag ska ta mig an och försörja mus­limska kvinnor som för­bjuds av sina män att gå utan­för dör­ren och där­för inte kan arbeta, gulled­utta med skäg­giga ”ensam­kom­mande flyk­ting­barn” i 30-årsåldern, för­stå impor­te­rade mus­limska våld­täkts­män som ju bara har lite pro­blem med sin kvinno­syn, samt soli­da­ri­sera mig med soma­liska föräld­rar som har rest ifrån och över­gi­vit sina barn och nu krä­ver att få ta hit alli­hop plus en bunt ”hus­hålls­barn” till Sverige.

Jag ska vara en blås­lampa i kam­pen för för­följda var­gar och björ­nar, över­givna kat­ter och möss som används som försöks­djur inom forsk­nin­gen, utrot­nings­ho­tade oran­gu­tan­ger i de utrot­nings­ho­tade regn­sko­garna, enga­gera mig i Lun­din Oils fram­fart i södra Sudan och Oga­den­pro­vin­sen, i de oer­hörda hoten mot miljön, den osäkra kärn­kraf­ten och den ännu osäkrare oljan, hal­ten av gif­tiga ämnen i van­ligt hus­hålls­damm, de far­liga båt­bot­ten­fär­gerna, den til­l­ta­gande övervik­ten, sjun­kande sim­kun­nig­he­ten och den före­stå­ende vin­ter­in­flu­ensan och vin­ter­kräk­sju­kan, för att inte tala om mitt engage­mang i den utdragna döds­kam­pen på Saab Automobil.

Det är min mänsk­liga plikt att stän­digt oroa mig. All­ting angår mig, och jag är tvun­gen att väl­tra mig mitt bland döende, lidande män­niskor, alla som pro­teste­rar och revol­te­rar, de miss­gyn­nade, de miss­för­stådda och de svaga. Hela värl­den är mitt ansvars­om­råde, det är min uppgift att ta hand om den. I en ocea­nisk och inklu­de­rande känsla omfam­nar jag hela vid­den av olyckor och lidande runt hela jor­den. Jag avvi­sar indig­ne­rat alla tan­kar på per­son­ligt väl­be­fin­nande och varje form av glädje. Jag kom­mer att vara på aler­ten till värl­dens underg­ång. Ja, jag är en osjäl­visk­he­tens hjälte.”

(Ur”The Tears of the White Man” av den franske filo­so­fen Pas­cal Bruck­ner (1983), av mig redi­ge­rat och anpas­sat till 2011 års omständigheter.)

Det är synd om alla

Vi har det bättre än någon­sin. Ändå lever vi i jäm­merns epok och snörs allt hår­dare av de osyn­liga tvångs­bäl­tena i en pjåskan­dets kul­tur. Det är synd om alla. Alla är svaga och under­pri­vi­le­gierade eller utsatta. Numera talar man till och med, utan att darra på man­schet­ten, om ”utsatta bostads­om­rå­den”. Vad de är utsatta för säger ingen, men omskriv­nin­gen är uppen­bar­li­gen till­kom­men för att de män­niskor som bor där inte ska känna sig kränkta. Med hus och bostads­om­rå­den är det ju så prak­tiskt att de inte kan känna sig kränkta eller göra några anmäl­nin­gar hos Dis­kri­mi­ne­rings­om­buds­man­nen, DO. Där spa­rar vi några mil­jo­ner per år.

I nyhets­sänd­nin­gar och tid­nin­gar form­li­gen dränks vi i vågorna som sköl­jer över oss i en stän­digt pågå­ende jäm­mer­tsu­nami. Det som pågår när poli­ti­ker och media kon­se­kvent anläg­ger ”de under­pri­vi­le­giera­des” per­spek­tiv och ore­flek­te­rat tar ”de sva­gas” parti är i för­läng­nin­gen ingen­ting annat än en kvardröjande form av marx­ism, skri­ver den norske för­fat­ta­ren Ole Jör­gen Anfind­sen i boken ”Selv­mords­pa­ra­dig­met” (2010). Marx­is­mens utg­ångs­punkt var eko­no­miska och klass­be­tingade skill­na­der i sam­häl­let, mel­lan kapi­talä­garna och arbe­tar­klas­sen. Men efter­hand har skill­na­derna med en gli­dande rörelse utvid­gats till att gälla alla skill­na­der i värl­den; etniska, kul­tu­rella, reli­giösa och köns­be­tingade. Att se vissa grup­per, till exem­pel mus­li­mer – men ald­rig kristna - som för­tryckta och kon­se­kvent ta ställ­ning för ”den under­tryckte” är ett marx­is­tiskt sätt att tänka. I tanke­sät­tet ingår att man ald­rig får kri­ti­sera eller säga något nega­tivt om de ”under­pri­vi­le­gierade”, ”svaga” och ”under­tryckta”, efter­som det är så synd om dem. Marx­is­men har ett flex­i­belt för­hål­lande till san­nin­gen. Man gör alltså våld på san­nin­gen för att hjälpa den som man uppfat­tar som för­tryckt. På köpet får man egna för­de­lar genom att man slip­per bli kal­lad ”främ­lings­fi­ent­lig” eller ”rasist”.

Sex­tio­sex år senare beta­lar vi fortfarande

His­to­riskt pla­ce­rar Ole Jör­gen Anfind­sen in pjåskan­dets kul­tur i vad han kal­lar ett efter­krigs­pa­ra­digm. Andra världs­kri­get inn­e­bar folk­mord på sex mil­jo­ner judar, ytter­li­gare många mil­jo­ner döds­of­fer och frukt­an­svärda brott mot mänsk­lig­he­ten. När kri­get var slut sa en krigs­trött värld: ”Ald­rig mer!”. Sex­tio­sex år senare beta­lar vi fort­fa­rande för andra världs­kri­gets för­bry­tel­ser - genom att leva i en rekyl av kri­get. Pen­deln har svängt till den andra extre­men. Starka intres­sen arbe­tar för att upphäva och förneka grän­ser och skill­na­der mel­lan län­der och män­niskor. Män och kvinnor är lika, köns­skill­na­der är en social kon­struk­tion, det finns inga rasskill­na­der och män­ni­skan är god. Veten­skap som visar ideo­lo­giskt icke önskvärda resul­tat neg­li­ge­ras, motar­be­tas och förföljs.

Så ser några av de bärande punk­terna i efter­krigs­pa­ra­dig­met ut. Det kan givet­vis bara gå åt ett håll: åt hel­vete. Efter­krigs­pa­ra­dig­met är ett själv­mords­pa­ra­digm. I vår all­männa huma­ni­tet och intel­lek­tu­ella ohe­der­lig­het är vi i full färd med att ödelägga våra sam­häl­len, menar Ole Jör­gen Anfind­sen. Mot den här bak­g­run­den kan ingen passa in bättre än Ganna Chyzhevska.

Vi flyr från skul­den för att vi har det bra

Så vad är det vi flyr från och vad är det vi upp­når när vi enga­ge­rar oss i nos­hör­nings­un­gen Nel­son eller Ganna Chyzhevska? Vi flyr från skul­den för att vi har det bra och når ett till­stånd av mora­lisk för­träff­lig­het. Blog­ga­ren Fjord­man skri­ver i en essay 2007:

Jag mis­stän­ker att en del av den rådande galen­ska­pen här­stam­mar från skuld­känslor för vårt väl­stånd. Jag hör så många av dessa öppna gränser-aktivister tala om ”soli­da­ri­tet”, fast det i själva ver­ket hand­lar om mig, mig, mig. De visar inte sär­skilt mycket soli­da­ri­tet med sina egna barn och barn­barn som en gång ska ärva den bal­ka­ni­se­rade mar­dröm som de läm­nar efter sig. Allt hand­lar om att de själva ska känna sig goda just nu, utan att bry sig om fram­tida kon­se­kven­ser av sina hand­lin­gar. Dessutom har många av dem levt skyddade liv så länge att de upprik­tigt sagt inte för­står att något dåligt någon­sin kan hända dem. De har ald­rig behövt kämpa för den fri­het och det väl­stånd som andra har til­l­försäkrat dem.”

Vi behö­ver Ganna Chyzhevska mer än hon behö­ver oss

San­nin­gen är att vi behö­ver Ganna Chyzhevska mycket mer än hon behö­ver oss. Vi behö­ver henne som natio­nellt gos­edjur och mor­morsi­kon att sam­las kring, lika mycket som vi behövde nos­hör­nin­gen Nel­son. Vi behö­ver dem för att de hjäl­per oss att sörja de namn­lösa sor­gerna i våra egna liv och för att de får oss att känna oss så där rik­tigt super­goda som vi svens­kar älskar att känna oss.

Pas­cal Bruck­ner igen:

”Det är under­för­stått att vi är ankla­gade efter­som vi inte kan hindra andra män­niskor från att lida. Vi klär oss i säck och aska och para­de­rar omkring bärande på en börda som upp­ford­rar till respekt. Det kom­mer all­tid att fin­nas til­l­räck­ligt med sorg, någon­stans i värl­den, att tor­tera oss själva med. Våra beklagan­den pig­gar upp oss, för skuld är ett sub­sti­tut för hand­ling när det är omöj­ligt att handla.”

Lit­te­ra­tur:

Ole Jör­gen Anfind­sen: ”Selv­mords­pa­ra­dig­met. Hvor­dan poli­tisk kor­rekt­het ödeläg­ger sam­fun­net.” (2010).

Pas­cal Bruck­ner:”The Tears of the White Man. Com­pas­sion as Con­tempt.” (1983).

Af Julia Caesar

Tid­li­gere kro­nik­ker af samme forfatter

(Ven­ligst ingen off topic kom­men­ta­rer til kronikker)

Copy­right Julia Caesar, Snap­ha­nen, HRS och document.no. Citera gärna delar av tex­ten men iaktta gott blogg­skick och länka till Snaphanen!



Om du ikke følger Document på sosiale media kan du følge oss på e-post.

Donere engangsbeløp?Kan du forplikte deg til fast betaling?

Penger kan også doneres til kontonummer 15030249981. Du kan også støtte oss ved å kjøpe bøker eller varer.

Leserkommentarer på Document er gjenstand for moderering, som ikke skjer kontinuerlig og under enhver omstendighet ikke om natten. Vi ønsker en respektfull tone uten personangrep, sleivete språk eller flammende retorikk. Vis særlig nøkternhet når temaet er følsomt. Begrenset redigering av skjemmende detaljer kan finne sted. Skriv til debatt@document.no dersom du ikke forstår hvorfor en kommentar uteblir. Se her for nybegynnerhjelp.