Hvis man skal problematisere - og ikke bare fordømme - forholdet mellom de forfattere Anders Behring Breivik siterer - og ham selv, hva da med forholdet mellom Thorbjørn Jagland og Nobelkomiteens begrunnelse for å gi Fredsprisen til islamisten Tawakkol Karman fra Jemen?
At hun er islamist er en del av begrunnelsen for å gi henne prisen. For å vise at islam og demokrati er forenlig, ifølge Jagland selv.
På spørsmål om den arabiske våren ikke hadde fortjent sin egen fredspris, svarer Jagland i Dagsnytt 18:
«Den har fått det nå. Det er tilleggsdimensjoner i dette som er veldig viktige. At den går til en muslimsk kvinne som ikke er vestlig orientert. Det er et veldig viktig signal nobelkomiteen gir, at vi ikke kan påtvinge den arabiske verden nøyaktig vår form. Vi må trekke muslimene med. Dette er en troende muslimsk kvinne, som er moderne, og som sier at islam kan forenes med demokrati og menneskerettigheter, især rettigheter for kvinner. Og jeg har sagt lenge at vi må slutte å tro at demokrati kan påføres utenfra, fra de vestlige landene, det må komme innenfra.»
Vi at det er mange måter å være islamist på. Poenget er at forholdet mellom islamisme og demokrati er motsetningsfylt. En tildeling bør vise at den er klar over disse.
Men Jaglands holdning synes snarere å være preget av idyllisering og idealisering.
Er ikke dette nok et eksempel på det problematiske forholdet mellom ord og handling?
Man trenger ikke dra til Jemen for å finne eksempel på forholdet mellom islamisme og demokrati. Europeiske myndigheter støter stadig på problemet når de skal vurdere støtte til muslimske organisasjoner på hjemmebane. Hva skal man legge vekt på? Engasjement eller manglende demokratisk forståelse?
Per Gudmundson i Sydsvenskan setter fingeren på problemet i en leder: Återkalla hetsbidraget, som gjelder statlig støtte til Sveriges Imam Forbund, til tross for at de står for homofobi og jødehat.
Homosexualitet ska straffas med döden, en muslim får inte bli vän med kristna eller judar, i val bör muslimer rösta på andra muslimer, och judarna styr världsekonomin. Det är några av budskapen på webbsajten muslim.se, som drivs av Sveriges Imam Förbund.
I somras avslöjade SvD:s ledarsida att detta extremistiska förbund år 2009 fått 416000 kronor av statliga Ungdomsstyrelsen för att ”motverka eller förebygga rasism och islamofobi” (SvD 13/7). Detta trots att Ungdomsstyrelsen inte får ge bidrag till ”verksamhet som strider mot demokratins idéer, det vill säga tanken om alla människors lika värde”.
Avslöjandet ledde till kraftfulla reaktioner, bland annat från demokratiminister Birgitta Ohlsson, som sade sig bli ”oerhört upprörd och besviken varje gång statliga medel går till organisationer som hyser antidemokratiska värderingar”. RFSL påpekade att det var ”oacceptabelt” att bidrag gick till att ”hetsa mot homosexuella”.
Ungdomsstyrelsen har nu granskat sitt bidrag till Sveriges Imam Förbund, och funnit ”att inga projektmedel har gått till att finansiera webbplatsen”. Medlen har istället använts av Sveriges Imam Förbund till bland annat sju konferenser på olika platser i landet. Därmed tycks Ungdomsstyrelsen anse att allt är frid och fröjd (”Inga bidrag gick till att driva webbplats”, ungdomsstyrelsen.se).
Men det duger inte. Pengarna måste krävas åter. Det kan inte vara så att skattemedel ska gå till dem som hetsar mot homosexuella och judar. Det som tycks vara Ungdomsstyrelsens synsätt, att en förening gärna får förfölja minoriteter på kvällstid så länge som den håller tyst om sitt hat på dagtid, är orimligt. Det går inte att urskulda sig med att man bara ger bidrag till den städade fasaden.
Den ursäkten vore oacceptabel i varje annat sammanhang: ”Vi har bara finansierat skjortorna. Armbindlarna har ungdomarna sytt själva.”
Hvorvidt Karman er det på en måte som er forenlig med demokratiske verdier, gjenstår å se. Partiet hennes, al-Islah, er islamistisk i den selvrefererende betydning: alt springer ut av og må være forenlig med sharia.
Men det er ikke finsikting av henne som er saken, det er at Nobelkomiteen ønsker å verdsette henne som islamist og aktivist.
Men historisk er det ikke vanskelig å dokumentere at islamisme har et anstrengt forhold til demokrati for de som avviker innen islam og de som faller utenfor.
Iraks oljeminister Sharistani var nylig i Oslo og holdt foredrag der han fremholdt at vestlig demokrati ikke er universelt, det er ikke for alle. I Irak ønsker de å fundere det på islamske verdier.
Det må Sharistani gjerne mene. I Vesten vet vi av erfaring at religion som grunnlag for demokrati er problematisk. At Jagland og en betydelig del av vestlig elite synes å kjøpe et slikt argument, er urovekkende.
Hva er forholdet mellom ord og handling i dette tilfellet, når og hvis resultatet er alt annet enn demokrati? Kan man bare si, “sorry, det virket ikke”?
Man investerer politisk kapital i et prosjekt med en nedside, også for våre egne samfunn.
Imperialistisk pristildeling
MARIANNE SUNDE - journalist
Political programme of the Islah party
Tawakkul Karman lika odemokratisk som en Breivik-sympatisör
