Thomas Nydahl
De svenska “identitärerna” för en tynande utåtriktad medial tillvaro till vardags. På sina bloggar rekommenderar de varandra ett slags obskyr rockmusik med mytologiskt gods och visar på utländska skriftställare som företräder deras idéer. Framträdande ideologer som Oskorei försöker skapa filosofiska sammanhang i samtalen men vandrar runt i cirklar. Sedan Mohamed Omar bekände sig som pro-iransk islamist tog han raskt steget vidare till dessa “identitärer” och förenades med dem i judehat och anti-liberalism. En av denna politiska flygels mer artikulerade män är Jonas De Geer, en gång i tiden redaktör för tidskriften Salt. Han driver också en blogg på identitärernas server Motpol, och har samlat texter från Salt-epoken och några senare i volymen Motströms. Skriftställning i urval 1996 - 2008 (Nordiska förlaget). De Geer lever i Orkney och säger i sin korta inledning att han i boken samlat “ett antal reaktionära texter, i ordets rätta bemärkelse”. Hans kritik av moderniteten är välbekant för den som läst t.ex. Spengler. Han säger att han är nationalist, inte för att han är stolt över sitt folk, utan “för att jag skäms över mitt folk”. I det Sverige han lämnat lever ett folk “som han blivit så förfäat” att ordet demokrati tycks meningslöst, ett land där “röstsedeln (är) en symbol för svenskens frihet lika mycket som säkerhetsbältet, cykelhjälmen eller hundägarens bajspåse. Den symboliserar underkastelse och lydnad. Inte frihet eller värdighet”.
De Geer målar upp bilden av ett land och ett folk som förvisso är förlorat, men som bara kan räddas av en “etnisk medvetenhet” och en nationell väckelse: “Vi har katastrofen in på oss. Även de som inte förstår värdet i det svenska folkets fortlevnad måste vakna upp och inse att vi står inför en avgrund: våra städer blir allt osäkrare, rättssäkerheten är i viktiga avseenden satt ur spel, sjukvården kommer om ett par decennier att ha fullkomligt kollapsat osv.” Detta citat är hämtat ur essän Sagan om västerlandets pånyttfödelse. Den och andra har tidigare stått att läsa i Nordisk frihet (senare Folkets nyheter, båda numera nedlagda), publikationer och nätplatser starkt knutna till den svenska nationalsocialism som gick under namnet Folkfronten (numera Svenskarnas parti). Jonas De Geers världsbild, sådan den tecknas i boken, kan sägas vara en smältdegel av nationella idéer med rötter i nazismen och ett tankegods som också det kan knytas till den revolutionära konservatismens idéer. Han säger själv i boken att han omöjligt kan kalla sig konservativ, eftersom det vore detsamma som att godta att de värden man försvara “tillhör det förgångna”. Det strider helt mot de identitäras världsbild, där en viktig beståndsdel är just ett framtida återupprättande av värden och idéer som utgår ifrån nationen och folket.
Nå, hur tar då dessa idéer sig praktiskt uttryck i De Geers bok, spelar t.ex. invandringen någon roll? Spelar politisk islam någon roll? De Geer talar inte alls om islamismen, vilket förvånar mig först. Men när jag bekantar mig med hans skrivande på Motpol och i den intensiva diskussionen om och runt Mohamed Omar, så ser jag att De Geer och hans fränder snarare betraktar islam som en bundsförvant i den anti-liberala striden. Hos invandrade muslimer finner de en värdegrund de kan uppfatta som både sympatisk och gemensam. I boken talar han istället allmänt om “massinvandringen” och “den mångkulturella regimen”. Det finns egentligen bara en uttalad fiende: Juden. Det judiska folket bär inte bara skulden till västerlandets elände, utan den enskilde Juden är i alla avseenden ansvarig för det som plågar oss. För De Geer är Juden identisk med nationellt förfall, homosexualitet, ekonomisk brottslighet och mediamonopol. För att skydda sin makt har Juden byggt “myten om Förintelsen”. Med en evig offerroll kan Juden rida varje folk som köper “myten”. Juden ligger också bakom massinvandringen. De Geer är konkret: “I Sverige var det framför allt de mycket etniskt medvetna och sionistiska judarna David Schwartz och Inga Gottfarb som i mitten av 60-talet i en debatt i judiska DN avlossade startskottet för ökad invandring och ett mångkulturellt samhälle”. I den meningen sammanfattas hela den konspiratoriska världsbild som försöker förstå sociala och politiska processer som vore de beslutade av enskilda, onda individer. Den säger mycket om hur De Geer uppfattar samtiden. Borta är varje försök till analys av de processer som styrt efterkrigstidens Europa.
Jonas De Geers texter är en nyttig påminnelse om vad som sker bakom kulisserna och i myllan för den nationella rörelse som vi till vardags varken ser eller hör talas om. Hans bok är ett slags sammanfattning av de senaste femton årens ideologiska diskussion, som gått från kulturkonservatism i tidskriften Salt till en “identitär” och “traditionalistisk” revolutionär rörelse, som tar striden på allra största allvar. Vill man förstå det skeendet tror jag att hans bok, även om den är tunn och bitvis rapsodisk, kan vara en nyckel. Det säger jag, trots att jag vet att det är på nätet - i bloggar och diskussionsforum - som det verkliga skeendet äger rum.
Thomas Nydahl
