Samtidig som svensk-egyptiske Alia Khalifa har anmeldt Åsö og Västerorts Voksengymnas til Diskrimineringsombudsmannen (DO) for nekte henne å ta barnepleierutdanning i ført sin selvvalgte, heldekkende niqab, har den fra Guatemala nyankomne Miriam anmeldt Hjalmar Strömerskolan i Strömsund til DO fordi skolen gjør for lite med den diskrimineringen og trakasseringen muslimske menn utsetter sine kvinnelige medelever på voksenutdanningen for innvandrer for:
De mannlige elevene tvinger kvinner til å sitte lengst bak i klasserommet, tvinger muslimske kvinner til å bære niqab og tillater dem ikke å snakke for seg selv.
Skolen forklarer at muslimske menn fra hovedsakelig Uzbekistan i flere år har påberopt seg religionsfriheten for å “kreve særskilte klasser for menn og respektive kvinner”, for at “deres kvinner skal få bære ansiktsslør” og for at “kvinnene ikke får snakke når andre menn hører på”. Skolen tok ikke konfrontasjonen og gikk ut fra at mennene nok ville endre seg med tiden.
Høsten 2006 ble dermed klassene kjønnsdelt, men i vårterminen 2008 fant de muslimske mennene at de kunne tenke seg et kompromiss: felles klasserom under forutsetning av at skolen satte opp skjermer hvor kvinnene, helst også de ikke-muslimske, skulle sitte bak.
Skjermene ble satt opp av skolen og kvinnene ble plassert bak dem. Imidlertid var skolens lærere misfornøyde: undervisningen ble umulig når kvinnene satt bak skjermer og dertil ikke fikk delta i samtalene. Et hvert spørsmål lærerne ville stille måtte først tas opp med mennene. Mulimske kvinner fikk aldri “være i enerom med mannlige lærere”. Ikke-muslimske elever ble ille berørt av ordningen.
Skoleledelsen lyktes å nå frem til ytterligere et kompromiss med de muslimske mennene: skjermene ble tatt bort mot at de kvinnelige elevene ble plassert bakerst i klasserommet.
I denne situasjonen – høsten 2008 – kom Miriam til skolen som elev. Hun satte seg lengst frem og fant seg ikke i å bli tvunget til taushet av klassens muslimske menn. Hun følte seg støtt over hvor nedlatende mennene opptrådte overfor samtlige kvinner, da spesielt de muslimske. Miriam var ikke den første som klaget til skoleledelsen; flere kvinner hadde bemerket den pågående kjønnsdiskrimineringen.
Er Alias og Miriams ærend to sider av samme mynt? Jesús Alcalá i Svenska Dagbladet svarer nei:
Är inte Alias ärende och Miriams två sidor av samma mynt?
I ett mejl till DO hänvisar Alia till den tolkning av Koranen och sunnan som bestämt hennes tro. Det är samma tolkning som de ortodoxa muslimerna på Hjalmar Strömerskolan anför. Den tolkningen rymmer föreställningen att kvinnor och män aldrig kan vara enbart vänner och att mannen utövar qawama över kvinnan, det vill säga är kvinnans ”tillsynsman.”
Nära Hjalmar Strömerskolan ligger Vattudalsskolan. Där går barnen till de vuxna muslimer som är Miriams klasskamrater. Flickor i 13-årsåldern eller till och med yngre bär niqab. De vägrar delta i sim- och idrottsundervisningen om pojkar är med, de går inte på lektioner i samlevnad. Pojkarna accepterar inte kvinnliga lärare i idrott och de vägrar idrotta eller simma tillsammans med flickor.
DO är överslätande i Miriams ärende. Skolan, skriver DO i sitt beslut, har ”vidtagit omfattande åtgärder” för att stödja Miriam och komma åt ”de handlingar och beteenden som hon upplevt som trakasserier på grund av kön”. Därmed har skolan uppfyllt sina skyldigheter.
Strax före DO:s beslut lämnar Hjalmar Strömerskolan sin så kallade kvalitetsredovisning till kommunledningen. Ett av kvalitetsmålen för läsåret 2008/09 var: ”Att män och kvinnor kan arbeta tillsammans och i samma klassrum.”
Under rubriken ”Resultat och Måluppfyllelse” står: ”Vi har under läsåret lyckats få bort de skärmar som uszbekiska kvinnor tidigare satt gömda bakom. Däremot kan man inte säga att eleverna kan arbeta tillsammans, eftersom könsbarriären sätter stopp för grupporienterade övningar och kommunikativa aktiviteter i klassrummet /…/ Kontakten med läraren blir sämre om vissa elever sitter tysta bakom en skärm och en Nikab /…/ Männen tar utrymme; de pratar högt och fritt och talträningen för kvinnorna försummas /…/ Kvinnorna talar också svenska mindre i sitt dagliga liv då kontakter med det omgivande samhället mestadels sköts av männen.”
Inför läsåret 2009/10 anger skolan att ett av målen ska vara: ”Att eleverna på sfi inte utsätter varandra för kränkande behandling”. Jag vill verkligen understryka att ingen skugga må falla på lärarna. De har haft hopplösa arbetsförhållanden och har offrat mycket tid, också privat, för att skapa en god och jämställd anda. Men de har saknat stöd både från politikerna och från DO.
Alias ärende gällande Åsö vuxengymnasium är ännu inte avgjort. Utredningen är klar och ärendet föredraget men beslutet inte formulerat.
Jag vill inte tro att DO ger Alia rätt och att DO kommer att driva skadeståndstalan mot eller klandra Åsö vuxengymnasium/Stockholms stad. Men jag är orolig.
En mall lades nämligen redan 2003. Burgårdens utbildningscentrum i Göteborg hade frågat om skolan kunde förbjuda två flickor att bära burka. Skolverket svarade: Om ”bärandet av burqa enligt en seriös bedömning riskerar att förorsaka störning av ordningen i skolan” så kan man förbjuda. Så också av pedagogiska skäl. Inte annars.
Riksdagen har tagit efter. Ett nej till burka kan godtas som avsteg från förbudet mot kränkande behandling av skolelever ”ifall klädseln i enskilda fall väsentligt skulle försvåra kontakten mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker vid laborationer eller liknande övningar”.
Lärarhögskolan i Stockholm följer också mallen. Inga åtgärder får vidtas mot den niqabbärande student som påbörjade lärarutbildningen hösten 2007. Sådana åtgärder skulle strida mot likabehandlingsprincipen. De skulle också ställa till framtida jämställdhetsproblem eftersom kvinnor skulle få svårare att gå lärarutbildningen ”på grund av klädesval”. Ett generellt niqabförbud är inte möjligt.
Således: förbud bara i undantagsfall och endast av pedagogiska eller praktiska skäl.
FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor inte bara förbjuder könsdiskriminering utan ålägger också staterna att ”ändra eller avskaffa /…/ sedvänjor eller bruk som innebär diskriminering av kvinnor”, att ”ändra mäns och kvinnors sociala och kulturella beteendemönster för att på så sätt avskaffa fördomar, seder och bruk som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet eller på stelnade roller för män och kvinnor”. Ingen myndighet, enskild person, organisation och inget företag får diskriminera kvinnor.
Så hvorfor retter man seg ikke etter denne konvensjonen?, spør Alcalá Hva er forklaringen på at DO, Skoleverket, Lærerhøyskolen og Riksdagen i Sverige “glemmer” de viktigste internasjonale reglene mot diskriminering av kvinner?
Les de siterte konvensjonsreglene på nytt og bytt ut “diskriminering av kvinner/…/det ene kjønnets underlegenhet” mot “rasediskriminering/…/den ene rasens underlegenhet”, fortsetter Alcalà, og lurer på om man da hadde blåst i konvensjonen:
Och är det en tillfällighet att så gott som alla muslimska länder gjort förbehåll mot konventionen med hänvisning till Sharia?
Kvinnor och flickor som täcker sina ansikten gör det av fri vilja. Det är ett argument som åberopas. Ett burka- och niqabförbud kränker den fria viljan.
Möjligen. Alla ekvationer går inte ihop. Upphöjd till rättighet skulle mångfalden av vars och ens fria vilja smula sönder allt socialt liv. Därför är idén om mänskliga rättigheter sprungen ur utrymmet mellan min rätt och den andres rätt. Därför slår så gott som alla människorättskonventioner fast att ingen får åberopa sina mänskliga rättigheter för att omintetgöra eller inskränka den andres rättigheter. Denna grundregel kallas ”förbud mot missbruk av rättigheter”.
Och nej, samtycke ursäktar inte givet en handling eller ett beteende. Slaveriet skulle aldrig ha kunnat avskaffas om inte lag och rättspraxis hade frånkänt samtycket dess giltighet. Traffickingkonventionen gör kvinnans samtycke till prostitution ogiltigt. Samtycke till könsstympning godkänns inte. Heller inte en minderårig flickas ja till äktenskap.
Just med tanke på svårigheten att hålla isär egentligt samtycke från kulturell eller religiös vana har Europarådet beslutat att ”religionsfriheten inte får accepteras som ursäkt för kränkningar av kvinnans rättigheter”, att religiösa ursäkter för ”öppna eller subtila” intrång i kvinnans rättigheter inte får accepteras ens när kvinnan själv ”uttryckligen samtyckt” till intrånget. Staterna ”måste bekämpa religiöst betingade stereotyper av mannens och kvinnans roller och staterna får ”inte acceptera religionsfriheten eller kravet på respekt för kultur och tradition” som skäl till att tvinga på bland annat underåriga flickor ”religiösa klädkoder”.
Somliga menar att religionsfriheten inte är det viktiga, det handlar om rätten att klä sig som man vill. Men är ansiktstäckande slöja ett klädval i största allmänhet? Ku Klux Klan – är deras kåpor en klädsel? Demonstranter med svarta luvor för ansiktet – har de rätt att klä sig som de vill?
Någon säger: okay, förbjud burka och niqab i skolan och på arbetsplatserna. Men inte på allmän plats.
Men där vi inte kan möta den andres ansikte – är det längre en allmän plats?
Slutligen hävdar somliga att man inte bör göra stor sak av ett fenomen som är så sällsynt. De som bär burka eller niqab är få. Och ett förbud underblåser islamofobi.
Har antalet betydelse? Ska vi avstå från lagstiftning mot bortgifte av flickebarn därför att sådana äktenskap inte tros vara många i vårt land?
Och om problemet är så försumbart litet – ja då är det svårt att förstå på vilket sätt ett förbud skulle spä på islamofobin. De flesta muslimer och islamexperter menar att niqab och burka är påbud endast inom den mest fundamentalistiska tolkningen av islam. Att vara emot förbud av burkan med hänvisning till hotande islamofobi, det är på något vis att bana väg för fördomen att islam i sig skulle vara extrem och fundamentalistisk.
Alcalà minner om at burkaforbudet som er på vei i Frankrike og fremstilles som president Nicolas Sarkozys idè, støttes av de fleste av landets kvinnerettsorganisasjoner – spesielt de som daglig arbeider med utsatte jenter og kvinner i innvandrertette forsteder (banlieus). En undersøkelse viste at av Frankrikes rundt 2.000 burkabærende kvinner, er omtrent totredjedeler født i landet. Majoriteten hadde sine røtter i Nordafrika – der skikken med å bære burka aldri har eksistert:
Spontant kan man väl tänka sig två skäl till den således ”nya” seden att täcka ansiktet. Att somliga muslimer har radikaliserats – talibaniserats om man så vill – just därför att de lever i västvärlden. Eller att vissa muslimska kvinnor (och deras familjer) känner särskild motvilja mot att det är otrogna, det vill säga kristna eller sekulariserade, män som får tillgång till kvinnans ansikte.
Det var en parlamentarisk kommission som efter en omfattande utredning lade fram förslaget om förbud mot burka. Utredningen hade rådfrågat jurister, människorättsorganisationer, fältarbetare, imamer, historiker och filosofer.
En av de tillfrågade var Nadeije Laneyrie-Dagen, professor i konsthistoria. Hon hänvisade till porträttkonsten. Porträttmålning hör ihop med humanismen, med föreställningen att den enskilde individen har värde, egen personlighet, unik individualitet. Ansiktet är inte vilken kroppsdel som helst. Det är den enskilda individens kvintessens.
Just detta är väl vad det ytterst handlar om. Att motverka sedvänjor som avpersonifierar människor och hindrar oss att möta varandra som enskilda individer. Öppet. Ansikte mot ansikte.
Med täckta ansikten kan vi inte mötas