Britta Svensson i Expressen gjør seg også sine refleksjoner om drapet i Landskrona. Hun forteller noe interessant: selv i andre enden av Skåne dirrer luften av engasjement. De snakker ikke om annet enn Inger og hennes død.
Även här i andra änden av Skåne märks vibrationerna från det som hänt i Landskrona. Folk hinner knappt hälsa och prisa påskvädret innan de säger: “Är det inte hemskt?”.
Hur kan en nästan 80-årig kvinna bli ihjälslagen utanför Hemköp mitt på måndag eftermiddag, när hon och hennes man ska parkera i handikapprutan? Det är så skrämmande att det inte finns i vår föreställningsvärld.
Ja, hvordan kan en gammel dame bli slått ihjel bare hun går på butikken? Det er helt hinsides. Det er nettopp poenget. Men når Svensson skal til å forklare, slår det svenske over’jeget inn. Det er stenhårdt.
Men redan nu behöver vissa begrepp redas ut.
Nätrasisterna får stort utrymme även i andra medier, men jag tror varenda förnuftig person förstår att det var människor som möttes på den där parkeringsplatsen. Det var varken fotbollsmatch eller krig. Inte ett hatbrott, ett angrepp på själva svenskheten.
Det var människor som irriterade sig på varandra och som bråkade om en parkeringsplats. Vi känner igen det varenda en, vit eller blå, blond eller mörkhårig.
För vi retar oss på andra hela tiden. Men det är ändå som George i “Seinfeld” säger: “Du vet, vi lever i ett samhälle”.Vi lever tillsammans och får det att fungera med en massa olika sorters folk. Även om det är jobbigt.
Jag befinner mig just nu på ett ställe där Sverigedemokraterna fick 6,8 procent röster i valet förra året, och ja, det är jobbigt.
Jag går en omväg för att undvika tiraderna som det aldrig går att få stopp på, vilka motargument man än kommer med.
Det är som om väldigt många arga och väldigt maktlösa människor slår väldigt hårda slag just nu - i luften.
De träffar inte.
