El Dios Triste, ur Desolación.
I det höstliga landskapet finner den sörjande vandrerskan omsider sin rätte Gud, en höstens Gud, full av trötthet och förtvilan.
När jag skådar allén av popplar
där hösten på plundring har dragit,
allén som är djup och mäktig
och gulnad av ålder och vind,
eller när jag i markerna går
över gräset som lien slagit,
då latar jag efter Guds ansikte
för att stryka hans kind.
Och i denna kvälll som förrinner
sakta som tårar av ånger
i poppelallén av rött
och guld har vandraren mött
en höstarnas Gud, en Gud
utan eld och sånger,
och jag träffade honom sorgsen
och till förtvilan trött.
Och jag tänker att kanske Han,
den fruktade och berömde
Allmäktige som jag besjöng
i min dårskap till harposlag,
ej finnes, men vår Fader i skyn
som sin dagg över jorden t¨mde
var morgon, har slappa händer
och kraftlösa anletsdrag.
Man hör i hans hjärta ett brus
om hösten av poppelträden:
den djupaste storm av förtvilan
som genom världen gick.
Han ger mig en blick som fyller
mitt bröst med sorgekväden,
och jag böjer fromt mitt hovud
för denna slocknande blick.
Och jag prövar en okänd bön
till denne min Gud som lider,
en bön som aldrig stigit
ur stoftet, en ny Fader Vår:
“Jag ber Dig om intet, o Gud:
jag har läst på Din panna omsider;
oändlig är Du, oändlig
- men jag fick se Dina sår.”
Gabriela Mistral Dikter
i tolkning av Hjalmar Gullberg