Kunstverdenen har til nå gått i stor bue rundt Lars Vilks og hans prosjekt om å synliggjøre ytringsfriheten ved å la kunsten si noe som angår mennesker ute i samfunnet. De viker unna selv om det teoretisk burde engasjere dem. Men det vil nok endre seg, tror Robert Stasinski.
Faktum är att konstkritiken inte tydligt avgjort var Vilks verk egentligen hör hemma – i konsthistorieböckerna eller på skräphögen – eftersom det saknas recensioner eller analyser av verket. Anledningen är hans tillvägagångssätt.
Lars Vilks har gått sin egen väg som konstnär. Verk som det fiktiva landet Ladonien, de juridiskt dubiösa skulpturerna Nimis och Arx och inte minst hans digitala och mediala persona (vilks.net) har alla det gemensamt att de startar och existerar utanför konstvärldens dominerande institutioner.
Gallerierna eller auktionshusen bryr sig helt enkelt inte eftersom allkonstverket Vilks inte går att sälja och dessutom inte är i behov av att marknadsföras – uppmärksamheten sköter han ju så bra själv!
Vilks befinner sig därför bortom kontroll för vanliga kvalitetsmärkande organ som brukar både tända och släcka en konstnärs karriär och mediala exponering.
Allkonstverket kan inte på ett självklart sätt kategoriseras, något som bidrar till ett fegt lugn hos kulturpersoner över att inte behöva ta i frågan seriöst.Men denna hållning är fel, vi bör se Vilks för vad han är – ett konceptuellt verk som använder sig av medias både formmässiga och innehållsliga kanaler. I media är spelreglerna snåriga och få, men en sak är förfärande tydlig: du måste skrika högt för att höras.
Vilket är precis vad Lars Vilks gjort när han förlagt sin konstnärliga verksamhet till detta mediala moln. Han utnyttjar mekanismerna i dagens uppmärksamhetsekonomi och har delvis undgått att behandlas som den institutionskritiske och gränsöverskridande konstnär han de facto är.
Vilken Vilks?
Konstvärldens ointresse för Lars Vilks beror på att han marknadsför sig själv. Robert Stasinski menar att det är hög tid att ta honom på allvar.

Den kvasiintelektuelle toer ikke aa si noe om Vilks, nettopp fordi de offisielle "kvalitetesikrerne" er tause. Dt er den kvasiintelektuelles redsel for og dumme seg ut, like noe han ikke burde like eller omvendt.