av THOMAS NYDAHL
Efter 17 år i amerikansk exil skriver Syrienfödda psykiatrikern Wafa Sultan sin bok A God Who Hates. Den blir både en naken självbiografi och ett slags pamflett mot den totalitära ideologi och religion som härskar i islams värld. Redan bokens inledning klargör ärendet, den är tillägnad hennes brorsdotter Mayyada som tog sitt liv för att slippa ifrån ett äktenskap som sharia-lagstiftningen tvingade henne att stanna i. Sultan menar att man med henne i minnet också kan inspireras att bekämpa “den orätta och omoraliska behandlingen av kvinnorna i den muslimska världen.
Sultan föddes 1958 i den syriska byn Baniyas och utbildade sig till psykiatriker. Direkt efter ankomsten till USA 1989 börjar hon arbeta på en bensinstation. Hennes man hade åtta månader tidigare rest dit, själv anlände hon med parets tre barn och några hundra dollar på fickan, fortfarande skräckslagen av bylivet i Syrien, som hon beskriver som en tillvaro “trängre än hålet i en synål”. Parallellt med jobbet på macken började hon skriva texter som ifrågasätter mullornas makt. Hennes liv utvecklas på två plan, det ena för familjens välbefinnande och det andra för att själv befrias från “odjuret” (hon använder konsekvent begreppet “the ogre”, ett slags troll eller människoätande odjur som i hennes berättelse är synonym med islams gudsbild).
Hennes internationella genombrott som kritiker av och debattör kring islam och med religionen närliggande frågor kom, när hon den 21 februari 2006 medverkade i tv-kanalen al-Jazeeras program The Opposite Direction. Enligt New York Times sågs det av dryga miljonen tv-tittare och har de senaste åren kunnat ses på nätet. Det anmärkningsvärda var att Sultan här krävde att männen, inklusive programledaren, skulle vara tysta medan hon talade, att de skulle respektera hennes rätt att yttra sig och det hon hade att säga. Det ansågs oerhört att en muslimsk kvinna ställde sådana krav. Hennes budskap var inte heller lättsmält för al-Jazeeras publik, hon kritiserade den muslimska världens behandling av icke-muslimer och krävde ett erkännande av det judiska och andra icke-muslimska folk, “eftersom vi drar nytta av deras välstånd och tekniska framsteg.”
Wafa Sultan anser att det nu pågår en kamp”mellan moderniteten och det muslimska barbariet”, och hennes understatement om att “ingen jude har hittills sprängt sig själv i luften på någon tysk restaurang” har gjort henne ytterst kontroversiell i den muslimska världen, men också lett till att hon bjudits för föredrag och debatter, både i USA och Europa.
Om sig själv säger hon “Jag är muslim, men tror inte på islam”, en klyvnad i identitet och självbild som är väl så talande för de avhoppare som från sin exil i västvärlden kritiserar det teologiska och ideologiska tankegods som styr deras forna hemländer. Hon anser att islam, förutom att vara en religion, också är en politisk ideologi som predikar och vill genomdriva sitt program med våld. Mordet på hennes professor Yusef al-Ysef, vid universitet i Aleppo, där Wafa Sultan studerade medicin, fick henne att brutalt vakna till insikt om islam. Mordet utfördes av Muslimska brödraskapet inför ögonen på henne. Medan kulkärven träffade professorn skrek mördarna det välbekanta “Allahu akbar/ Gud är stor”. “I det ögonblicket”, säger Sultan, “förlorade jag allt hopp om deras gud, det blev vändpunkten i mitt liv”.
Viktigast är kanske ändå den bärande livsberättelsen i hennes bok, den som handlar om uppväxt och fostran i Syrien, om familjens historia och de minnen hon bär med sig från studieåren. Gripande är berättelsen om hennes bildningsväg. Som ung brukade hon lägga beslag på urrivna tidningssidor som man haft mat i. När hon torkat bort matresterna kunde hon insupa kunskap om världen, från liberala libanesiska dagstidningar som på den tiden var ett slags kopior av västeuropeisk press. Hon växte upp i en anda av pan-arabism, som hade starkt stöd i familjen. Den allt starkare arabiska nationalkänslan var det viktiga och man förenadas i optimism kring den. I skolan blev det hennes litteraturlärare som framför allt stödde och uppmuntrade henne och hon började själv skriva.
Sedan hon lämnat Syrien för väst tog det politiska engagemanget hela hennes tid, och boken kommer därför att handla huvudsakligen om de frågor och problem hon ställdes inför.
Sultan vittnar om sin praktiktid hos en gynekolog i Syrien. Eftersom hon studerade medicin på fjärde året välkomnades hon som assistent hos honom. Ofta uppsöktes han av mödrar eller mormödrar till unga flickor som skulle giftas bort. Deras ärende var i första hand att försäkra sig om den unga flickans oskuld, men gynekologen kunde ofta konstatera att de inte bara förlorat oskulden, utan att de också var gravida. Både mödrar och mormödrar visste att deras flickor inte haft några pojkvänner, och att de bara kunde ha gjorts gravida av sina fäder, bröder eller manliga släktingar. “I många fall hade flickorna just haft sin första menstruation, när de blev gravida” skriver Sultan.
I februari 2008 yttrade hon vid en konferens om kvinnans roll i islam orden som fastställde hennes egen position: “Jag har bestämt mig för att bekämpa islam. Hör nu vad jag säger: att bekämpa islam, inte politisk islam, inte militant islam, inte radikal islam, inte wahabitisk islam, utan själva islam. Islam har aldrig missförståtts, islam är själva problemet.” I sin bok berättar hon att hon ofta får frågan varför det finns så mycket hat mot kvinnor bland muslimer, och att hon på den alltid svarar: “Därför att islams gud, Allah, hatar”. Mohammed, hans apostel, tillägger hon, var inte en tänkare utan en krigare. I juni 2009 framförde hon i en artikel kritik mot president Obamas tal till den muslimska världen, och sa att hans världsbild är “obegripligt präglad av naiva önskningar”. Obamas tal innebar att han “försummade att ställa upp för de frihetsälskande individerna, befriade araber som jag själv. “
Sultan är en av grundarna av Former Muslims United, som kritiserar det faktum att islam förvandlats till en totalitär statsideologi vars rättsapparat kontrollerar individens hela liv. Vid sidan av Sultan finns bland frontfigurerna också muslimer från Egypten, Pakistan och Iran samt den forne PLO-aktivisten Walid Shoebat från Betlehem, som nu är amerikansk medborgare.
En passage i boken är särskilt minnesvärd, Sultan säger nämligen att hennes egna döttrar mer kommer att likna Margaret Thatcher än den egna mormodern. Med det menar hon inte att döttrarna ska bli brittiska premiärministrar, utan fria, självständiga kvinnor. I Sverige är jag rädd att ett sådant uttalande bara skulle tolkas som beviset på ett reaktionärt, i bästa fall mycket konservativt, förhållningssätt. Jag blir inspirerad av att se vilka referenser hon använder, eftersom de helt saknar den europeiska räddhågsenheten.
Är då Sultans bok och budskap ett angrepp på den enskilda muslimen? Nej, jag skulle hellre säga att hon uttrycker ett medlidande med alla de vanliga muslimer som hon delade öde med, men att hennes skarpa kritik mot islam riktas mot dess predikanter, ideologer och apologeter. Kvinnor som Wafa Sultan, och före henne somaliskfödda Ayyan Hirsi Ali, betecknas ibland som extrema och har kallats “yttrandefrihets-fundamentalister”. Vem skulle ha sagt något så oförskämt om de människor som slogs emot Hitlers eller Stalins mordiska regimer? Problemet torde istället vara den ideologiska och religiösa grunden för övergrepp, mord och terror inom islam, som Sultan, Hirsi Ali och många med dem bekämpar med sina ord. Att läsa Sultans bok är i den meningen ett övertygande argument för att de behöver allt stöd de kan få.
Wafa Sultan:
A God Who Hates: The Courageous Woman Who Inflamed the Muslim World Speaks Out Against the Evils of Islam (Hardcover) St. Martins Press
Artikkelen er et bidrag til siste nummer av Axess: som er viet det ideologiske slagfelt.
Gjengitt med forfatterens generøse tillatelse.