Av Jackie Jakubowski
Det blåste kalla vindar över Malmö i början av mars förra året när Judisk Krönikas reporter intervjuade några medlemmar i Judiska Församlingen om stämningarna i staden i samband med tennismatchen mellan Sverige och Israel. De kände sig hotade av det de varit med om den senaste tiden. Något sådant har de inte upplevt sedan 1940-talet: judiska barn trakasseras på väg till synagogan, synagogans fönster krossas, judiska butiksägare hotas. En fredlig manifestation som manade till stöd för alla Gazakrigets offer – ja, också de israeliska – attackerades av motdemonstranter med raketer och andra föremål. Polisen ingrep: det var de angripna man skingrade, inte den våldsamma hopen.
Kulmen blev den stora demonstrationen i centrala Malmö i våras då folkmassan skanderade: “Khaybar, Khaybar ya Yahud!” (Khaybar, Khaybar, judar!). Det är en traditionell arabisk ramsa som syftar på Mohammeds krig mot judarna i staden Khaybar år 629, som slutade med en massaker på den judiska befolkningen. Ett sådant dödshot mot judar, skanderat på en öppen gata, har Sverige inte sett sedan slutet av 30-talet.
Men när Judisk Krönika frågade stadens kommunalråd Ilmar Reepalu om en kommentar svarade han cyniskt: “Judiska församlingen visade ingen sympati med mig när jag blev hotad.” På frågan vad han skulle göra för att skydda stadens invånare svarade han: “Kärnfrågan är att Israel ockuperar palestinsk mark.”
Han påstod också att han inte var medveten om att judarna i hans stad kände sig hotade – men han trodde sig veta att hotet i så fall kom från “högerinriktade grupper som Bevara Sverige Svenskt och liknande”, samt “grupper på högerkanten, de så kallade historierevisionisterna”. Detta politiskt korrekta påstående har ingen grund i verkligheten.
Efter alla de intervjuer och samtal med de drabbade som Judisk Krönika och andra tidningar har gjort är bilden klar: i stort sett samtliga förövarna i de antisemitiska incidenter som ägt rum det senaste året är unga arabisktalande män.
Ett år och fler antisemitiska hot och incidenter senare påstår Reepalu fortfarande att han inte varit medveten om situationen för Malmös judar. Men i den mån judarna är hotade är de medansvariga, anser han, eftersom de med sitt stöd för Israel “sänder fel signaler”.
Om det har varit några som sänt “fel signaler” så är det de politiker och opinionsbildare som antingen tigit om utvecklingen i Malmö eller förnekat den antisemitism som varje jude i Malmö kan vittna om.
Nu har både oppositionsledaren Mona Sahlin (S) och en representant för regeringen, Mats Odell (KD), träffat företrädare för Malmö Judiska Församling. Det är en markering mot Ilmar Reepalu. Hans agerande främjar bara de extrema grupper bland Malmös muslimska befolkning som söker konfrontation med samhället.
Det är en gammal sanning att “det börjar med judarna, men det slutar inte med judarna”. Det är hela den svenska demokratin som hotas när folkmassorna på gatan ropar “Död åt judarna”.
Reepalu väljer att blunda för denna utveckling. Han är en skam för det parti han tillhör och en ovärdig representant för Malmös invånare.
Jackie Jakubowski