Jag hade aldrig förr skådat den sanna bilden av jorden.
Jorden förhåller sig som en kvinna med ett barn i famnen (med sina varelser i den breda famnen).
Jag börjar känna den moderliga sidan av tingen. Berget som betraktar mig är också mor, och om kvällarna leker dimman som ett barn kring hennes skuldror och hennes knän.
Jag kommer nu att tänka på en klyfta i dalen. I dess djupa bädd gick sjungande en ström, som ris och buskar ännu gör osynlig. Jag har blivit som klyftan; jag känner denna lilla bäck sjunga inom mig och jag har gett den mitt kött som tett snår, tills den springer fram i ljuset.
Gabriela Mistral, Mödrarnas sånger Poemas de las madres, ur Desolación. (1922)
I tolkning av Hjallmar Gullberg.